Ingen lögn

För att förtydliga det tidigare inlägget.
Jag menar inte att jag har levt i en lögn. Jag ångrar inte tiden jag har bott på landet, de valen jag har gjort och det liv jag har levt.
Jag har bara känt att något har skavt och gnagt utan att veta vad exakt det har varit. Jag har trott att det har varit rätt val för mig och har heller aldrig känt att jag varit tvungen att passa in i den där mallen. Jag har bara anpassat mig utan att egentligen reflektera över det.

Men nu, nu när jag inte är där längre, ser jag vad det var som gnagde och skavde.
Och det enda som gör mig ledsen är att jag inte kom på vad det var lite lite tidigare.

Jag har alla möjligheter

Det är sant som man säger: Ur varje dålig sak kommer det något gott. De senaste månaderna har jag märkt att det faktiskt stämmer.
För trots att jag har krisat och gått igenom en tung tid så har jag kommit ut på andra sidan med hälsan i behåll. Eller jag kan till och med säga att jag kom därifrån vid god vigör, redo att ta ett tjollahoppskutt och slå ihop klackarna.
Ur allt det tråkiga har jag lärt mig att ingenting, absolut ingenting, ska eller kan stoppa mig. Jag har alla möjligheter i världen. Alla!

Om jag känner för att flytta till New York kan jag göra det. Om jag känner för att äntligen ta tag i mitt brinnande intresse för att klättra så kan jag göra det. Om jag känner för att strunta i att laga middag en dag kan jag göra det.
Det lustiga är ju att jag egentligen har haft alla de här möjligheterna förut. Jag har bara inte insett att jag har haft dem. Jag har trott och känt att jag varit begränsad, att jag var tvungen att passa in i någon mall. Vara på det sättet jag förväntas att vara. Vilja ha hus, vilja stryka gardiner och vilja bo på landet, när jag i själva verket inte har velat något av det.
Jag hatar att stryka. Jag gillar inte alla måsten som kommer med ett hus. Och jag trivs bättre med rödljus, gatlampor och billjud utanför fönstret än hackspettar och mörker.

Vad är det då som fått mig att tro att jag ska vara på ett visst sätt? Varför har jag låtit andras förväntningar och förhoppningar styra mitt liv? Varför har jag så desperat försökt passa in i en mall där jag uppenbarligen inte har passat in, hur jag än har vridit och vänt på mig själv?
Det vet jag inte ännu. Men jag har bestämt mig för att försöka ta reda på det. Och under 2012 kanske jag förhoppningsvis någonstans hittar vem jag är. På riktigt.

Publicerad i Ålandstidningen.

Ingen nyårslista

Jag hinner inte göra en årssammanfattning i år. Jag hinner inte ens med mig själv om jag ska vara ärlig.
Jag längtar efter att bli frisk och ha ork och att vara utvilad. De senaste månaderna har jag bara flängt runt som jag vet inte vad. Ligger rejält minus på sömnkontot.

Hur som helst, det var årssammanfattningen jag skulle berätta om. Den kommer att komma. Så småningom.
Så länge kan ni roa er med 2010, 2009, 2008, 2007 och 2006.
Förresten, gud vad länge jag har bloggat!

Klippte mig visst

I går skulle jag färga utväxten och rätt vad det var hade jag blivit korthårig.

Känns lite ovant. Det var grymt länge sen jag hade så här kort hår. Men, jag behövde lite förändring – och förändring blev det.

Och bilden, ja, det var den enda man inte såg mina feta påsar under ögonen på. Håll till godo.

Fuck vad förkyld jag är

Halsen – aj!
Huvudet – aj!
Tror jag har en släng feber också.
I kväll blir det tidig sängsdags och förhoppningsvis är jag pigg som en mört i morgon.

Nu håller vi tummarna!

Hemma igen!

Åh så skönt det är att vara hemma igen. Hemma. Hemma i min, bara min, lägenhet.

Nu ska jag ta mig en liten hutt för att mota bort alla eventuella magsjukebakterier. T som, till skillnad mot mig den här gången, blev magsjuk vid julen åkte hem med mig. Och eftersom jag faktiskt klarade mig utan magsjuka för en gång skull så tar jag hellre det säkra före det osäkra. Hutt it is, alltså.

Nattens våndor

I natt var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova utan låg och snurrade mig svettig i sängen. Grävde en djupare grop åt mig själv och ältade och hade ångest.
Känslorna är så mycket värre på natten, allt liksom förstärks.

Jag tänkte på exet, på mig, på hans nya tjej, på vännerna, på huset, på mamma och pappa, på flirtar, på allt.
Och magen började värka i takt med att jag snurrade i lakanen och snurrade i tankarna.

Kanske jag inte är lycklig egentligen? Att det bara är en försvarsmekanism? Att det kommer att komma en käftsmäll den dagen mitt liv lugnar ner sig? Att jag kommer att gå in i ett svart hål och inte ta mig upp därifrån?

Jag är inte hel ännu. Jag är rätt trasig. Och alla dessa tankar i mörkret förstärks.
Känner mig därför rätt utpumpad och mör i dag. Ångesten ligger liksom kvar, precis under ytan.
Och allt jag vill är att glömma, gå vidare och bli lycklig.
En dag. En dag blir jag det på riktigt.

Det till och med syns på mig

Hon ser allvarlig ut och biter ihop innan hon öppnar munnen:
"Jag måste säga det här. Även om du kanske kommer att bli sur på mig."

Jag nickar. Säger att jag vill höra.

"Det är första gången jag ser dig lycklig i dag. Under alla tio år som har passerat har du aldrig känts riktigt riktigt lycklig. Förrän nu."

Julen och livet

Jag ligger på soffan och lyssnar på sorlet från köket. Och den enda tanken jag har är åh vad jag älskar min familj och släkt.
Det här, det är fan livet!

Tjing tjong

Firar att jag hämtat de sista sakerna inifrån huset i dag. Nu packar jag inför i morgon, dricker öl och lyssnar på musik. Sista dagen jobb i morgon sedan ledigt fem dagar. Känns gött!

Mitt liv som film del 2

Det börjar hända sådana absurda saker i mitt liv just nu att jag tvivlar på att det verkligen är sant. Det är liksom sådant där som sker i filmer, men inte på riktigt.
Först den där drinken och nu en sådan absurd sak att jag inte ens kan skriva det här.
Men jag kan lova en sak: Skulle ni ha sett det i en komedi skulle ni ha skrattat rått och elakt åt mig samtidigt som ni hade haft skämskudden redo.

Oh my. Vilket jävla liv jag lever.

Färdas tolv år tillbaka på ett kick

Den här låten kom plötsligt upp på min spellista. Bob Hunds Upp upp upp ner. Och bara genom att höra den var jag tillbaka på Arvikafestivalen 1999.
Jag stod bredvid Johan, tror jag att han hette. Han var snygg, snäll och fyra år äldre.

Vi hade delat på någon äcklig mojmat, sett Motörhead sittandes i slänten ner mot stora scenen, vi hade dansat oss svettiga till Lok vid en av de mindre scenerna och jag hade fått en nit från en killes armband rakt in i mitt finger så att jag blödde.
Sedan gick vi till den stora scenen igen och han höll om mig. Bob Hund stod på scenen och den här låten kom. Han förde fingret upp upp upp och ner i luften i takt med texten. Och jag minns att jag aldrig hade känt mig så lycklig i hela mitt liv.

Charmig, udda, snäll bad girl

Två gånger den senaste tiden har jag fått två roliga analyser av mig som person.

Först var det vännen som sa att min lägenhet var precis som jag – ”charmig och udda”.
Och sedan var det vännen som i helgen sa ”jag trodde att du var en snäll journalist. Eller ja, du är en snäll journalist, men du är också en bad girl!”

Om det stämmer? Jorå. Till viss del i alla fall.

Lite ont gör det

Vännens barn, som jag och fd pojkvännen alltid brukade besöka ihop, frågade var jag var senast han var på besök hos dem.
Och fd pojkvännens brorson hade också frågat efter mig.

Det kommer nog aldrig bli detsamma igen. Även om jag vet att vi kommer att hålla kontakten blir det inte detsamma. Och mitt hjärta värker lite vid tanken på det.

Ingen fisk

I dag var jag hemma hos en kompis och kollade i en sådan där astrologibok. Jag läste vad som var typiskt människor som var födda i fiskarnas tecken, som jag är, och konstaterade än en gång att jag inte tror ett skit på astrologi.
Jag är ingen fisk.

Jag är inte romantisk för fem öre.
Jag skulle aldrig pressa blommor och knyta sidenband runt mina kärleksbrev (som om jag hade några ...)
Jag är inte särskilt pysslig av mig.
Jag gillar inte att baka och handarbeta.
Jag brukar inte drömma mig bort i min egen värld.
Jag är inte tillbakadragen och timid.

Okej, jag är rätt kreativ. Och har rätt livlig fantasi. Men resten. Nej.
Jag är nog ingen fisk egentligen.

Rolig felskrivning

I en Facebook-chatt med en ytlig manlig bekant i går, eller om det var i söndags, råkade jag skriva:
”Nu ska jag få i duschen”.

Hihi haha hoho! Lite roligt är också roligt.
Ännu roligare hade det ju förstås varit om det hade stämt ... *hehe*

Lämna huset för gott

Om två dagar åker jag hemhem. Hem till mamma och pappa för att fira jul.
Och jag känner mig sjukt stressad inför det. På två dagar ska jag hinna åka till mina gudbarn och ge julklappar, åka på födelsedagskalas, köpa de saker som jag behöver ha till julbordet och åka till huset och hämta de sista sakerna. Eller ja, vad jag tror blir de sista sakerna.
Jag kommer ju ha kvar en del grejer i källaren, utemöbler och sådant bland annat, men förutom det så tror jag att det mesta som är mitt borde vara hos mig.
Och det känns rätt absurt. Huset, mitt hus, är inte längre mitt hus.

Undrar om jag kommer att fälla en liten tår?
Fast. Egentligen trivs jag ju så himla bra i min lägenhet. Och med mig själv. Och med livet. Så jag borde inte känna någon sorg egentligen. Men ibland kommer den över mig, sorgen. Sorgen över att drömmarna inte blev som de blev, att förhoppningarna grusades. Att jag en gång drömde om giftermål och barn med en man som jag i dag bara har sporadisk kontakt med. Med en man som redan har en annan att uppfylla de drömmarna med.
Medan jag står här. Utan någonting egentligen.

Eller någonting har jag. Jag har mig själv. Mitt nya hem och mina underbara vänner. Och det är egentligen inte så illa pinkat.

Det här med världens bästa vänner

Den här givmildheten! Åh, den är helt underbar!
Jag sa ju förut att jag hade fått massor med saker av mina fina vänner. And it keeps coming.
Av fina E fick jag en dretsnygg (värmländska, googla om ni inte fattar) brödrost. Knallgrön och läcker. Av bästaste A fick jag hennes gamla strykjärn och hennes gamla elvisp. Och dessutom har jag fått små presenter här och var, en fin ljuslykta av snälla B bland annat.

Jag kan inte förstå hur jag har fått så fina vänner! Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag gillar er alla så himla mycket att ord inte ens kan beskriva det! Puss!

Som i en film

I helgen fick jag för första gången någonsin en drink skickad till mig från andra sidan baren. Ni vet som på film när någon säger ”ge den där kvinnan där borta den drinken”.
Blev rätt förvånad när jag plötsligt fick en hot shot ställd framför mig. Bartendern såg att jag såg förvånad ut och framförde hälsningen ”från borrmaskinen”.

Kan lätt misstolkas. Om man har snuskig fantasi.

Men det var bara från min kompis som dagen innan lånade ut sin borrmaskin till mig.

Vet ni en sak?

Jag är glad! Tänkte bara berätta det.

Jag har internet!

Fattar ni lyckan?! Jag har dator och internet!
Senast jag hade det såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag var sambo, bodde i hus och var i ärlighetens namn rätt olycklig.
Nu – med internet – finns det inget som hindrar min fullständiga, fullkomliga lycka!

Min terapeut är bäst

”Vad skulle du ge för råd till en kompis som satt i exakt samma sits som du?”
”Nej men, gud. Jag vet inte. Jag har ingen aning ...”
”Jo, men tänk om du var professionell och pratade med någon i jobbet. Vad skulle du säga då?”
”Att ... att ... att ... Att hon skulle tänka mer på sig själv?”


Så självklart. Så otroligt självklart.

Längtar framåt

Jag längtar tills mitt liv börjar se normalt ut igen. Ingen jul, ingen nyår, ingen lägenhet i kaos.
Utan bara vanlig vardag. Laga mat, tvätta, slösurfa efter jobbet, ni vet.

Just nu hinner jag inte med livet eftersom jag är så upptagen med att leva. Som att hänga med vänner till exempel. Jag har inte varit helt själv en enda dag här hemma på ... Någonsin? Inte så långt tillbaka som jag minns iaf. Inte på en vecka innebär det.

Och jag vill träffa folk! Jag vill göra roliga saker efter jobbet. Jag vill ha folk över på kaffe.
Problemet är att det är för få timmar på dygnet för att hinna göra något annat än att umgås. Typ handla julklappar, fundera ut vad som sker på nyår och plocka upp alla saker i lägenheten. Därför längtar jag tills det är förbi och livet kan återgå till det normala.

Och själen då

Det är mest en massa gnäll och klagomål här känner jag. Precis tvärtemot hur jag egentligen känner.
Vill bara förtydliga det, så ingen blir orolig.
För förutom sömn och fett behöver jag ingenting. Just nu mår jag nämligen så inåthelvetejävla bra!

Kroppen

Jag hade tänkt gå ut och springa i tisdags. För att på något sätt och vis försöka bygga upp min stackars arma kropp som är allt annat än i skick. Häromdagen hade jag så sjukt ont i ryggen att jag förbannade faktumet att jag var singel och ingen kunde trycka ut den hårda knutan som satt strax bakom skulderbladet.
I dag har jag dessutom träningsvärk. För att ha gjort ... Ja, typ ingenting. Gått? Rört mig en aning?

Och om jag skulle ta tag i min arma kropp kanske matlusten skulle återvända med full kraft också. Det är på bättringsvägen, men jag gråter fortfarande varje gång jag ställer mig på vågen och stirrar ner på de alldeles för låga siffrorna.
Jag skulle behöva gå upp minst fem kilo till. Minst. Men det är inte så himla enkelt – det är ju för fan tio procent av min kroppsvikt, blev jag upplyst om i går. Tio procent! Det kommer att ta år att få tillbaka dem.

I'm picking up good vibrations

Jag ska sluta klaga, snart

I en och en halv månads tid, give or take, har jag inte sovit mer än sju timmar per natt. Till saken hör att jag är i behov av nio tio timmars sömn för att vara helt utvilad. En ekvation som inte går ihop, som synes.
Att sedan toppa detta med en fyratimmarsnatt var kanske inte särskilt klokt.

Men. Sova kan jag göra när jag är död.

(Och särskilt långt borta är döden inte. Tack och lov.)

Jag antar att ni inte antecknar

Men FUCK vad jag är trött.
Så. Nu känns det bättre.

Skryt skryt skryt

Jag lagade mat i går. För andra gången i min lägenhet. Hrrm, host, harkel. Till mitt försvar har jag bara bott där i drygt två veckor.

I alla fall. Den blev grymt god och jag tog med mig resterna till lunchen i dag. Alldeles nyss fick jag ett mejl av den meste kocken inom tidningskoncernen, samme man som var med i Halv åtta hos mig för några veckor sedan.
Det stod:

”Har du receptet på det du åt i dag?”

Dansar numera segerdans och slår mig själv för bröstet.

Överfullt av känslor

Jag är sprallig, lycklig, euforisk.
Nervös.
Jag är ledsen, bekymrad och har lite ont i hjärtat.
Jag är nöjd. Glad. Full av energi.
Och allt på en gång.

Alltså, det är ett sådant stormande inne i mig att mitt hjärta slår lite snabbare än normalt. Jag kan knappt koncentrera mig på att jobba eftersom känslorna liksom ligger på huden.
Men mest av allt är jag glad. Glad glad glad!

Avsaknad av julkänsla

Det är tydligen lucia i dag. Jag har fortfarande inte en enda liten gnutta julkänsla i kroppen.
Eller hemma för den delen. Jag har inte ens en adventsljusstake eller -stjärna i fönstret. Eller en sådan man eldar.

Men jag har en hyacint!
Känns som att det räcker den här julen. Ska ju ändå inte fira här.

Glad

I går skrattade jag så mycket att jag skrattade bort det onda.
I dag är jag dessutom ledig. Det finns alla förutsättningar för att det här ska bli en sjukt bra dag alltså.

Jag orkar inte vara trasig längre

Tromben

I mitt hem har en tromb gått fram. Det är grejer överallt. Kläder utspridda över hela sovrumsgolvet, papperstussar med upptorkat vin ligger i en hög i vardagsrummet, glas med skvättar av både det ena och andra står överallt där det finns rum för glas att stå, köksbänken är bombarderad med tallrikar, matrester och pizzakartonger.

Och om någon tittade in i mig skulle det se precis likadant ut där. Ett enda virrvarr av kaos. Som en tromb har gått fram.

Jag är inte värdelös

Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös.

Men synen fick mig ändå att känna så. Hur irrationellt det än låter. Jag känner mig utbytbar. Och värdelös. Igen.
Men jag är inte värdelös. Jag är inte det. Jag är förbanna inte det. JAG ÄR INTE VÄRDELÖS!


(Säger man samma sak tillräckligt många gånger kanske man börjar tro på det.)

Fuck it

Jävla dag. Fyra utskällningar på fyra dagar, varav två idag, och allmänt pissig dag på jobbet.
Jobbiga jävla tankar och det lilla som gjorde mig glad är fucked up.
Och regn och blåst och inga kläder att ha på mig. Varken i ovädret eller ikväll när det är tänkt att jag ska ut på krogen. Vilket jag också är grymt osugen på.

Nej, helt enkelt. Allt är nej. Kan jag inte bara få sova och vakna upp som en ny människa? Snygg, glad, rolig och bra. Tack?

Apropå festande

Den senaste tiden, alltså ungefär sedan jag blev singel, har jag fått höra att jag festar mycket. Från flera håll.
Och okej, jag har varit på krogen tre gånger på en månad. Jag har varit väldigt (väldigt!) full. Jag har druckit vin till middagar utan orsak. Jag har tagit en öl på kvällen framför tv:n. Men vaddå?

Jag dricker inte alkohol varje dag. Jag dricker inte för att trösta mig själv eller för att supa bort smärtan. Jag har för fan inte ens varit ut alla helger!
Och det här är en period av mitt liv. Så snälla, give me a break.
Låt mig få bli full och glad och träffa nya människor. Låt mig få skratta och umgås i stället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv. Utan att få en massa fördömande kommentarer och blickar. Jag behöver det här nu.

Tjiho!

Problem solved!


Ps. Bry er inte om min snygga stormfrisyr. Ds.

Sticker till

I morse när jag satt på morgonmötet på jobbet fick jag ett litet stygn av saknad. Tänkte på resan vi gjorde ihop förra vintern. På hur bra allt var då, hur roligt vi hade det, på att vi förlovade oss.
Det gör fortfarande ont.

Planer för helgen

Leva intensivt i kväll och hela lördagen. Dö på söndagen.
Fy fan vad jag ska sova på söndag. Till på eftermiddagen tror jag till och med.

Inte så aggressiv

Fasen vad aggressiv jag lät i mitt förra inlägg. Menade inte riktigt så.
Men ni kanske fattar?
Hoppas. *hoppas*

Omtänksam eller skadeglad?

Sedan jag separerade från min fd kille har besökarantalet på bloggen ökat med minst hundra varje dag.
Kan inte låta bli att undra om folk vill gotta mig i min olycka eller om de bryr sig om mig?

Edit: Alltså, alla är välkomna förstås. Oavsett intentioner. Men jag måste ju få undra.

Inte så lätt att jobba

Mitt tangentbord motarbetar mig.
I somras när en sommarextra satt vid mitt skrivbord råkade han välta ut en hel kopp kaffe i mitt trådlösa tangentbord. Efter lite omsorgsfullt gullande med det så började det fungera igen.
Men nu gillar det mig inte längre.

Först började det med att random tangenter liksom fastnade och mitt när jag skrev kunde det stå hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh i hur många rader som helst.
Sedan började det att stänga av sig när man skrev. Och i och med att jag antecknar på datorn var detta förstås inte optimalt. ”Kan du säga vad du sa en gång till?” liksom.
Och nu, den här veckan har backstegstangenten börjat bråka. Det är alltså den man raderar text med. Mitt i allt när jag skriver börjar den radera långa stycken text som jag därmed måste skriva om igen. Sjukt störande.

Ilandsproblem jag vet, men hallå! Tangentbordet är ändå mitt främsta arbetsredskap.

Lite glädje är mycket glädje

Faan vilka fina vänner jag har! Jag har sedan jag flyttat in i lägenheten och det ofullständiga hemmet, som det faktiskt är, fått massor med saker till skänks.
Först fick jag en dammsugare, eftersom jag inte ägde någon sådan.
Sedan fick jag en elvisp, eftersom jag inte ägde någon sådan.
Så fick jag en dvd, eftersom jag inte ägde någon sådan.
Och så fick jag ett surroundsystem, eftersom jag inte ägde något sådant.
Och i dag fick jag en scart-kabel så att jag kan koppla ihop surroundsystemet med den gamla tjock-tv:n.
Wiho!

Nu undrar jag om någon skulle råka ha en tvättmaskin som är max 50 centimeter bred till övers?
Och en vattenkokare kanske? Strykjärn? Brödrost? Lite pengar kanske? Ett nytt liv?
En bulle då?

En månad – ett liv

I dag har det gått en månad. En månad sedan mitt förhållande tog slut.
Och vilken månad sen! På den tiden har jag hunnit med att bo i kollektiv, skaffa egen lägenhet, jobba helg, resa till Stockholm, gå ut på krogen tre gånger, tappa ytterligare tre kilo, flytta ett halvt hus, få någorlunda i ordning i nya lägenheten, gråta miljontals tårar, skratta så att jag fått kramp i magen, äta sju pizzor minst, hitta extremt stöd i fina vänner, lära känna mig själv på ett helt nytt sätt och så himla mycket mer.

Det har varit intensivt, jobbigt, roligt och alla känslor på samma gång. Men den känslan som består är att det är rätt. Det ska inte vara vi.
Och det känns ganska rofullt att konstatera det.

Inte lika gött

Blåmärkena på mina knän är inte att leka med. Aj. De gör så ont att jag inte kan nudda dem och nästan inte böja benen.
Alkohol + klackskor + trappor + klinkersgolv = ingen bra kombination.

När allt inte är perfekt

Mitt hem är fortfarande upp och ned. Jag har fortfarande alla kläder i påsar/lådor/säckar till exempel.
Men även om jag skulle ha allt upplockat och i ordning är mitt hem inte på något sätt perfekt. Jag har inget soffbord, ingen ram eller några ben till min säng, inget nattduksbord, ingen bokhylla, inget strykjärn, ingen vattenkokare och så vidare. Jag har inte ett komplett hem, med andra ord.

Men vet ni? Jag känner mig så himla nöjd och tillfreds med det. Jag är glad över att leva lite spartanskt, att inte ha det perfekt på något vis. Det gör mig rofylld och lugn. Ganska gött faktiskt.

Bubblet i magen

Jag ligger på magen i sängen, benen så utsträckta att fötterna hänger utanför och armarna rakt framåt med en kudde vilandes på.
Ansiktet är nerborrat i dunet och plötsligt hör jag det från mig själv. Ett bubblande skratt som liksom letar sig vidare längs kroppen tills hela jag skrattar.

Hela jag skrattar åt ingenting. Åt mig själv. Åt livet.
Hörrni, jag är glad!

No need to argue anymore

There's no need to argue anymore.
I gave all I could, but it left me so sore.
And the thing that makes me mad,
Is the one thing that I had,

I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.

And I remember all the things we once shared,
Watching TV movies on the living room armchair.
But they say it will work out fine.
Was it all a waste of time?

'Cause I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.

Will I forget in time?
You said I was on your mind?
There's no need to argue,
No need to argue anymore.
There's no need to argue anymore.

Text: Cranberries.

Fa-fa-fa-fa

Bra musik är det som får mig att gå runt just nu. Det ger mig så otrolig lycka och glädje.
Hör bara på den här låten! Åh! Basen! Texten! Melodin! Det spritter liksom och jag flinar som fan när de skrålar i mina öron. Härligt!

Stärkt

Varje gång jag lämnat terapeuten så känns det som att gå på moln. Hur kan det betyda så mycket att bara få sitta en timme och älta massa saker? Jag förstår inte det.
Nu känner jag mig typ som superwoman. Redo för allt, klarar allt.
Hörrni, jag är rätt stark egentligen.

Such a skinny ass

Den här matlusten måste återvända snart. Jag börjar ledsna på att bli illamående när jag har ätit, att inte orka äta upp en helt portion mat – någonsin, eller att inte vara sugen på något annat än vatten och grönsaker. Och alkohol.
Det börjar nämligen ge konsekvenser. Jag kan ana mina revben om jag står upp med magen bar. Det har inte varit möjligt på ... sju år kanske. Brösten har minskat, låren har minskat och värst av allt – rumpan har minskat. Rumpan som alltid varit lagom putig.

Fast det är inte bara det estetiska med rumpan som jag är orolig över. Cykelsadeln har plötsligt blivit så förbannat hård.

Freudian slip på jobbet

Hade tydligen lämnat texten jag skrev på så här. Min hjärna alltså, så himla enkel.

Lycka

Varje gång jag har sett en stjärna falla, varje gång siffrorna på klockan visat 22:22, varje gång klockan har slagit tolv på nyårsnatten har jag önskat mig en sak: Lycka.
Jag vill bli lycklig. Lycklig i hela kroppen. Lycklig så att jag känner en ro där inne i mig, att jag kan känna mig tillfreds och nöjd.

Varje gång har jag blivit besviken. Lyckan har inte funnits där, den har inte väntat på mig runt hörnet som jag trott och hoppats.

Men nu. Trots att jag känner mig ledsen och trött och ibland håglös känns det som att den faktiskt kanske finns där. Runt hörnet, vid horisonten eller precis bakom molnen. Jag kan ana den. Ana att det finns en lycka där för mig. Någonstans, inte alltför långt bort.
Och det känns tryggt. Jag kan bli lycklig. Jag kommer att bli lycklig. Lycklig ända in i hjärteroten.

Det där med vännerna

Det jag menade med att jag "lämnar vännerna" (som jag sa till han jag pratade med) var att saker och ting inte kommer bli likadant i framtiden. Gemensamma middagar och sånt alltså. Det blir ju skillnad.

Men vännerna, gemensamma eller inte, kommer jag aldrig att lämna. Tro aldrig något annat!
Ni betyder världen för mig!

Ta det mer lättvindigt

I dag när jag pratade med en person om min separation blev jag lite inspirerad av hans förhållningssätt till det hela.
Jag sa "det är ju konstigt när vi har varit ihop i tio år", han svarade "det är inte alltid man hittar rätt på första försöket".
Jag sa "det är så mycket mer man lämnar, alla gemensamma vänner och så", han sa "det finns nya vänner".

Jag vet att hans inställning kan kännas rätt krass, men jag blev lite sugen på att ha samma axelryckningsmentalitet som han. Livet, och i synnerhet den är separationen, skulle kännas så mycket lättare då.
Men att ta lättvindigt på saker är inte min starka sida tyvärr. Men jag arbetar på det.

Check check check

Förutom själva flyttandet är det så mycket saker jag måste ta tag i. Nu börjar jag dock kunna bocka av ett och annat och det känns grymt skönt.
De senaste dagarna har jag:
1) Skrivit på kontraktet på lägenheten.
2) Tagit reda på var min postlåda är.
3) Tagit reda på hur sopsystemet funkar.
4) Gjort en flyttanmälan hos Posten och statliga myndigheter inklusive eftersändning av posten.
5) Flyttat tidningsprenumerationen.
6) Ringt elverket och sagt att jag flyttar in i lägenheten och ska betala el för den.
7) Med hjälp av finaste Anna snart ordnat bredband.
8) Avslutat gemensamma konton.
9) Betalat pengar till fd pojkvännen för vattenårsräkning och annat.
10) Köpt en första hjälpenväska.

Snart är baske mig allt ordnat. ”Bara” uppackning av lådor, inköp av diverse elprylar, hämta sista flyttlådorna från huset osv osv osv kvar. Men vaddå, det är faktiskt bara tisdag i dag.

Här bor jag

Titta titta. Mitt hem. MITT. Bara mitt.


Och där på soffan är min katt. Hon trivs också här.

Årets bild enligt foto-Ida

Själv tycker jag att det syns att alkoholintaget i helgen var aningen över måttligt.

Vilken helg!

Alltså, den här helgen. Förutom dippen på lördag förmiddag har helgen varit helt underbar. Så härlig, så rolig, så skön. Alla rätt.
Om den första helgen i nya lägenheten sätter standarden för hur livet i den ska bli lär jag inte gråta. För fy vilken underbar helg det blev!

Smart

Nackdelen med att somna klockan åtta på kvällen är att man vaknar klockan ett och är pigg.

Sorgen, tre veckor senare

Även om jag försöker peppa mig, intala mig att allt blir bra kommer jag inte ifrån hålet i hjärtat. Det gör så ont ibland. Ibland då jag tillåter mig att känna efter. Just nu har jag inte kunnat göra det i och med att jag har haft så mycket att göra.

Kroppen sörjer dock i full fart. Kan fortfarande inte avsluta en hel måltid. Kväljer mig själv och allt växer i munnen.
Illamående i stort sett dygnet runt.
Magen värker också. I mellangärdet förstås, hej magkatarr! Och nu har förkylningen brutit ut.

Ibland är jag så där ledsen att bara han, pojkvännen, kan trösta mig. Vill krypa upp i hans famn och få höra att allt blir bra.
Men hans famn finns inte där för mig längre.
Jag saknar honom ibland så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men mest av allt är jag trött. Så trött så trött. Jag har inte haft en ledig dag, alltså utan något inplanerat eller utan några måsten, sedan vi gjorde slut.
Jag går verkligen på sparlåga. Bara tanken på att jag måste gå i duschen, klä på mig och åka ut till huset och packa det allra allra sista får mig illamående.

Men jag måste. Jag måste hämta min älskade katt.

Utsikt från sängen

Jag tror att jag kommer att trivas här.

Hejdå huset

I dag har jag flyttat från huset. För gott. Det känns konstigt.
Men jag har inte tillåtit mig känna ordentligt, grät bara lite på jobbet i dag när det slog mig att jag skulle lämna mitt drömhem.

Det gör lite ont.
Men. Jag älskar min lägenhet också. Nu börjar resten av mitt liv på riktigt.

Home sweet home

Finaste dörren!


Och nyckeln till lyckan.

Dagens passande låt

”Rise & Shine”

I want to be alone for a while
I want earth to breathe to me
I want the waves to grow loud
I want the sun to bleed down

see the waves go down
see the moon alone
see the world unshown
I raise my head and whisper

rise and shine
rise and shine my sister

I want to see the wounded moon
I want the sea to break through
I want it all to be gone tomorrow
so I've come to say goodbye

Steg ett

Åtta banankartonger med kök nedpackat. "Bara" resten kvar.

Stressen STRESSEN!

Alltså. Det slog mig först nu. Jag flyttar på fredag. JAG FLYTTAR PÅ FREDAG!
Jag har inte packat en enda liten pinal. Inte en grej, inte någonting. Jag har knappt någon som kan hjälpa mig på fredag dag, jag har ingen skåpbil att flytta sakerna i, jag och fd pojkvännen har inte gjort upp vem som ska få vad och jag har inte en susning om var saker och ting ska stå i nya lägenheten.

Ångesttrycket över bröstet har bytts ut mot en stressklump i magen. Vet inte vad som är värst egentligen.

Räknar och kalkylerar

Lägenheten är dyr. Det är mycket pengar jag ska punga ut bara för att bo. 700 euro varje månad som jag egentligen inte får något för. Inte i förlängningen alltså. Inget hus, ingen bil eller sådant konkret som man brukar få när man har betalat av på sina lån.
Till en början undrade jag hur det skulle gå. Om jag kunde lägga ut så mycket pengar på bara hyra. Men jag har kommit fram till att jag kan det.

Varje månad har jag tankat bilen för 200–300 euro i månaden. Den kostnaden kommer att minska rejält. Jag klarar mig lätt på en eller eventuellt bara en halv tank per månad. Då minskar den kostnaden med typ 200 euro.
Jag har betalat 300 euro till vår gemensamma matkassa och i stort sett lagt till ytterligare en hundring varje månad. Den kostnaden minskar med minst hälften.
Jag har betalat hushållselen för ett helt hus. Nu behöver jag bara betala den för en mindre lägenhet, vilket gör att den också minskar. Kanske med hälften ungefär?
Jag har betalat sophämtning och sopavgift i sin helhet, hela digitalboxabonnemanget och hälften av vattenförbrukningen och slamtömningen. Några sådana avgifter har jag inte nu.

Sammantaget har jag varje månad alltså betalat runt 700 euro redan nu. Visst kommer alla kostnader inte att försvinna, men förutom hyran blir det bara mina egna räkningar, mat och hushållsel plus lite bensin som jag måste betala. Och det klarar jag. Jag kanske inte känner mig rik, men jag klarar det. Och förbannat vad skönt det känns!

Den förlamande tröttheten

Jag är så jävla trött. Så trött.
Jag vet att det händer mycket inom mig, i mitt liv. Känslor, tankar, praktiska saker som alla samsas där inne. Och det är förstås jobbigt. Men ändå! Måste jag vara levande död?
Önskar bara att jag fick ligga och sova. Hela tiden, hela dagarna.

Arg

Jag är så arg så arg så arg. Så jävla förbannad att jag nästan exploderar.
Hur kan han göra så här? Hur faan kan han göra så här?
Hur kan han sjunka så lågt och behandla mig som S.K.I.T. rent ut sagt? Har inte tio år betytt någonting?

Och nu ger jag blanka fan i att jag egentligen inte borde skriva det här, att jag kanske borde skydda honom och vara snäll. Men varför ska jag undvika att såra honom och vara snäll mot honom när han är allt annat än just det mot mig?

Kollektivt tack

Jag orkar ibland inte svara alla som skriver snälla saker till mig, alla som frågar hur jag mår, kommer med peppande ord och i största allmänhet bryr sig.
Men ni ska veta att det betyder så oerhört mycket. Utan er hade jag varit en spillra. En blöt fläck.

Gått från väldigt kär till obeskrivligt ensam

En del i den här texten är som skriven för mig.

Ont så ont så ont så ont så ont

Mitt hjärta är trasigt i dag. Scattered pieces of a broken heart. Och jag känner mig som den mest värdelösa människan i världen. Inte värd ett skit.

Den enda trösten är nya lägenheten och vetskapen om att det troligtvis är bättre i morgon.

En lägenhet, min lägenhet

Jag har redan mentalt flyttat in i den där stora lägenheten. Jag är kär i den.
Trots att jag i dag blev erbjuden ytterligare två lägenheter (totalt sju alltså) i dag som jag egentligen skulle titta på i morgon så har jag bestämt mig.
För en kvart sedan ringde jag och tackade ja. Nu är den min min min!

Och jag älskar den. Hör här:
Den ligger sjukt centralt, fem minuters gångväg från jobbet.
Den ligger i en gammal stor trävilla som byggdes 1934.
Den har högt i tak och spännpapp på väggarna.
Den har spröjsade fönster och glaset är handblåst och bubbligt.
Den har egen ingång och ligger på bottenvåningen.
Den har vedspis i köket.
Den har ett skafferi man kan gå in i.
Det är en tvåa på 75 kvm (!) och har en liten extra alkov som kan användas som arbetsrum eller gästrum.
Den har massa udda vinklar och vrår och garderober man kan gå in i.
Den har två ingångar till badrummet.
Den har en trädgård som jag också har tillgång till.
Den har plats för min bil som iom läget mest kommer att stå parkerad.
Den passar bäst med tanke på min katt.

Jag kan fortsätta ett tag till, men nöjer mig med att säga att den är helt underbar. Helt enkelt perfekt.
Och bäst av allt är att jag får flytta in redan i helgen.
Snart snart har jag ett eget hem!

Något positivt

Glädjande i kråksången är att jag numera har blivit erbjuden fem lägenheter. FEM!
Var och tittade på en tidigare i dag och blev kär. Den var dyr, men helt underbar. Och bäst av allt var att jag har en trädgård som jag får vistas i och att min katt också får flytta in. Och om vi vill kan vi flytta in redan i morgon!
När jag slutat jobbet ska jag och titta på en till. Lite mindre men lite billigare.

Det här kommer att bli bra. Det kommer att bli bäst.

Provocerad

Att alla tar för givet att det var JAG som gjorde slut, det är så sjukt jävla störande. Jag blir arg!
Det var inte jag som gjorde slut. Det var VI. Gemensamt.
Fast egentligen var det han som sa orden.

Har en usel värdelös dag

Fem timmars sömn och ont i hjärtat.
Det här med att det går upp och ner är ingen underdrift. I dag går det ner. Ner ner ner. Blä.

En underbar helg!

Jag orkar inte berätta i detalj om hur helgen var. Men ta mig på orden när jag säger att den var heeeeelt ljuvlig. På alla sätt och vis.

Det ofattbara ordet

Jag är singel. Singel.
Så himla konstigt, så himla ovant. Så himla fel på något vis. Fast rätt.
Singel. Nej, jag kan inte ta in det ännu.

Helgen hittills

Jag har skrattat så att jag fick håll.
Jag har ätit mycket för första gången på två veckor.
Vi har pratat allvar och analyserat livet.

Nu ska vi sova alla fyra i samma rum. Så härligt!

Insikter från terapeuten

Det är inte min uppgift att göra alla glada.
Jag behöver inte le åt folk om jag inte känner för det.
Sannolikheten att jag blir ensam är inte särskilt stor.
Jag behöver inte vara livrädd för att vara själv.
Jag får säga nej och sätta gränser till folk som bara tar energi.

Behöver påminna mig om det här. Hela tiden. Gång på gång tills jag fattar det på riktigt.

Hej Stockholm!

Den här helgen hade inte kunnat komma mer lägligt med tanke på omständigheterna. I helgen har nämligen jag och mina fina systrar planerat in en överraskningssa för mamma som nyss fyllt 60 år. Det betyder att jag ska få umgås med mamma och systrarna heeeela helgen.
Jag är så grymt glad över det! Längtar efter dem, att få krama dem, att få deras stöd. Och att få skratta med dem.

Och så ska vi bo på fint hotell, mysa på Centralbadet och äta spännande middag på Smak. Och kanske gå och se en utställning på söndag.
Den här helgen kan inte bli annat än perfekt!

Ett nytt hem

I dag har jag handlat två saker till vad som ska bli mitt nya hem. En byrå/skänk och ett lampskelett.


Det enda som saknas är det där hemmet att ha sakerna i.

Tårarna

I dag är första dagen som jag inte har gråtit något alls. Jag har varit ledsen, men inte gråtit.
Räknar dock med att ta igen det i morgon. Då ska jag hem, hem till huset.

Sanningen

Förlåt alla som jag inte har svarat, som har undrat hur det är och frågat vad som har hänt. Orken finns inte där just nu. Berättar unisont här och nu i stället.

Sanningen är att jag och min pojkvän har separerat. Det är omtumlande, jobbigt, tungt och rent ut sagt vidrigt. Ibland. Ibland känns det helt okej och som att jag kommer att överleva detta och att det kanske är bäst för oss båda. Ibland precis tvärtemot.

Jag är en levande bergochdalbana.
Ena timmen är jag glad och pigg, nästa sitter jag och storgråter. Genomgående är i alla fall att jag inte orkar göra något annat än att koncentrera mig på att andas, leva och äta tillräckligt. Det går så där.
Men jag lever i alla fall. Och jag kommer att överleva. På något sätt.

The end

So this is it.

Aldrig nöjd

Förutom lycka och tålamod vore det väldigt fint med nöjsamhet. Att bara känna sig nöjd och tillfreds i stället för en evig oro och strävan efter något annat.
Det vore också fint att veta vad det där "något annat" är.

Tomten, läser du det här?

Ode to my friends

Vänner alltså, hur fint är inte det?
Såååååååååååååååå fint kan jag berätta.

Delete

I'm not ok, I wish I was

Hörde bästa bästa låten på radion i morse. Huuur bra är inte den här?

Popsicle med Not forever.

Min konstiga haka och fina tänder

En kille jag träffade via nätet en gång i min ungdom fick se en bild på mig och bara ”men säg inte att du har en sådan där konstig haka, det är så fult”.
Hur kan man säga sådana saker till folk? Hur täcks man? Ännu konstigare är att jag fortsatte hänga med honom. Jag borde gett honom fingret och sagt FU, ta dina hängande ögonlock och dra. Eller något sånt.
Vi träffades senare också och då sa han att jag inte hade en sådan där haka som han menade. Fast, vad skulle han säga?

Ibland tror jag fortfarande att jag har en sådan där konstig haka. Hans jävla dumma kommentar sitter kvar.

För övrigt fick jag en rolig komplimang i helgen. En kille bara ”Gud vilka fina tänder du har! Alltså, de är jättefina!”
Tandreglering is the shit.

Apropå hypokondri

Jag har nog starr på ögonen. De är grusiga, tåriga och när jag tittar tillräckligt noga ser ögonvitorna lite gulaktiga ut. Gulstarr, finns det?

Tror också eventuellt att jag har någon form av insekt som bor under huden. Skabb, älgfluga eller den där sydamerikanska spindeln som lägger ägg eller larver eller vad det är under huden.

Snart dör jag nog.

Jag har fått en muff!

Nu har jag två muffar. Wiho!

Mina kollegor asså. Roliga.

Sa jag att jag älskar Top Gear?

Det här är ju en av orsakerna! Haha.

Bild stulen från Facebook. Källa från början borde vara BBC.

Fail kroppen, fail

Jag brukar pendla lite i vikt. Runt fem kilo som mest. Jag ligger alltså inom ett visst spann och pendlar däremellan beroende på hur väl min tarm fungerar, hur mycket jag ätit nyligen och hur jag mår. I och med att jag mått fysiskt och psykiskt dåligt ett ganska bra tag ligger jag i den undre delen av spannet just nu.
Allt vore väl frid och fröjd om det tillfälligt innebar att jag fick lite mindre mage eftersom det är där de där kilona gärna vill sitta.

Men nej. Kroppfan behåller magen men minskar brösten.
Wtf kroppen?! Gör om gör rätt.

Journalister är inga blodiglar

Alexmo skriver i dag om att journalister ofta kollektivt bestraffas på grund av att vissa missköter sig.

Hon skriver:
”Samtidigt kan jag bli trött på det här med att journalister straffas kollektivt för att vissa missköter sig. Hur många har egentligen blivit kränkt av en journalist? Och kanske finns det en gnutta sanning i journalisternas försvar om att läsarna, lyssnarna, tittarna bara får vad de vill ha? Skvaller! Detaljer! Namnpubliceringar! Halvdant pixlade bilder där man kan skymta ansikten m.m. Tillgång styrs av efterfrågan, men jag är ganska säker på att de flesta journalisterna inte ute efter att riva sönder människor och familjer.”

Och jag kan inte annat än hålla med. Jag jobbar på en liten lokaltidning. Vi vinklar inte saker till osanning, vi publicerar inte lösryckt skvaller, vi gottar oss inte i andras olycka. Skulle vi göra det skulle förtroendet för oss försvinna. Vi har ingenting ingenting! att vinna på att bete oss som svin.

Trots det har jag fått höra att vi är skvallertackor, att vi bara ljuger, att vi är ute för att skada och så vidare. Jag fattar inte det. Vi är liksom mil ifrån skvallerpressen och ganska många kilometer från kvällspressen. Vi är en lokaltidning vars syfte är att upplysa, berätta och göra våra läsare informerade om vad som pågår, vad som är på gång och vilka beslut som fattas. Och hitta orättvisor och de som handlar orätt och förhoppningsvis kanske kunna göra skillnad.

Nu säger jag inte att vi är felfria. Vi skriver fel. Vi missförstår. Vi fattar dumma beslut. Vi gör misstag. Precis som alla gör på sina jobb. Men syftet är aldrig att gotta oss, sprida skvaller eller förstöra för människor. Vill bara poängtera det.

Helgen då?

Ja, jag vet att det är tisdag i dag. Och jag vet också att ni troligen väntat och väntat och väntat på att få reda på vad jag gjorde i lördags. (Hallå hybris!)
Så här är några urdrag:

• Thaiboxades med en 1,90 meter lång man. Vann förstås.
• Blev uppraggad av en tjej.
• Drack shotar trots att jag lovade mig själv att inte dricka det. När spriten går in osv.
• Mådde lite dåligt. Se ovan.
• Fick fel jacka i garderoben.
• Åkte rekordbillig taxi hem. Perfekt med tanke på mitt fattigdomstillsånd.
• Blev hotad med ”om du inte passar dig biter jag dig!”
• Led av den psykiska åkomman asbest. Oklart vad symtomen är.
• Dansade i Converse. Bästa skorna att ha på krogen!
• Blev kallad Bästa! hela kvällen.

Allt som allt en väldigt härlig kväll.

Testing testing

Försöker laga appen. Får se hur det går.

Bara en förklaring

Min blogpress-app har något fel.
Jag kan inte publicera inlägg för då står det att mitt nätverk inte är tillgängligt. Jag kan inte ändra inlägg eller gå in i arkivet för då slår hela appen ner. Jag kan inte göra någonting med den helt enkelt.
Och eftersom jag normalt sett skriver 80 procent av alla mina blogginlägg via den känner jag nig hemskt handikappad nu. Och därför bloggar jag mindre än vanligt. Om ni undrar alltså.

Jiho!

I dag får jag lön! Jippi!
Den har aldrig varit mer välkommen. Nu är jag rik igen. Om rik är motsatsen till urfattig alltså. Annars är jag nog fortfarande fattig.

En inte särskilt aktiv dag

Vakna.
Se på Top Gears specialavsnitt från Sydamerika. Älskar Top Gear.
Se två Bondfilmer. Goldfinger och  Thunder ball. Älskar Sean Connery.
Gå och lägga mig.

Dagens lärdomar från livet

1. Håll munnen stängd när du städar toalettstolen. Det blir kräkvarning och väldigt mycket muntvättning annars.

2. Tappa inte ett fullt glas rödvin på badrumsgolv av klinkers. Det blir tusen miljoner bitar och rödvinssprätt överallt.

Mvh vis av erfarenhet igen.

En trevlig överraskning

I går på jobbet kollade jag schemat och möttes av det här: Matilda fredag 28 oktober, resurs - ledig.
Hoppalalla! Oväntad (glömd) ledighet är den bästa sortens ledighet.

I dag har jag skrattat hela dagen

Bland annat åt det här klippet.


Och åt den här bloggen: Awkward poses.

Och åt den här bilden:

Äntligen äntligen lyckades han efter alla dessa år.


Har jag sagt att jag har ganska enkel humor?

Varning inför julen

Drick dig inte berusad på enbart glögg och ha inte som mål att dricka dig igenom hela Blossas sortiment av årgångsglögg på en och samma kväll.
Det kan leda till ... Ja, något. Exakt vad minns jag inte. Jag minns inte särskilt mycket alls från den kvällen om jag ska vara ärlig.

Mvh vis av erfarenhet

Självinsikt

Ibland blir jag bara så trött på mig själv.
Att jag aldrig kan vara seriös och allvarlig utan alltid måste fjanta mig och vara en barnrumpa. Undrar egentligen vad folk som till exempel följer mig på twitter tycker om mig. Tycker de att jag är en seriös journalist? Nja.
Men jag kan vara seriös ibland. Lovar.

Uppföljning på snoret

Färg: Klar.
Mängd: Mindre.
Värk: Överkomlig.

Ringde hälsocentralen i går men de hade inga tider. I dag känns det dock lättare. Käkvärken är överkomlig och tänderna värker inte riktigt lika illa. I går var första dagen då jag inte åt en enda värktablett!
Dessutom fick jag Rinexin av Petra på jobbet i dag. Så nu tänker jag bli frisk. Bara så ni vet.

Det där om att olla en ipad

Speciellt för Fox som undrade vad vi kom fram till.
En helt vanlig konversation på nätet. Typ.

T: betalar räkningar naken. Vardagsedge.
J: Det är knappast vardagsedge såvida du inte betalar räkningar naken på bankkontoret!
T: De hade stängt. Får gå hem igen. Severe shrinkage.
J: Vardagsedge vore att ställa in en tombola och lotta fram vilka siffror man ska skriva in istället för OCR-numret!
…
Matilda: Ollar du dem också? Som hämnd för att du måste betala dem liksom.
T: Vad ska man olla då? Pappret? Datorn? Tangentbordet? Tvn? Modemet? Allt?
Matilda: Räkningarna?
Mikael: Olla OCR-numret!
Matilda: Gilla Mikaels förslag!
T: Om jag kommenterar genom att olla skärmen, märker ni det då? Btw: kommatecknet var svårt att få till.
J: I cyberrymden kan ingen se dig olla?
Matilda: Man borde kunna olla sig fram på en ipad!
Matilda: Fan att jag saknar hälften av det som behövs för att testa.
T: Det fungerade på en fån också. Fast så har jag ju en liten snopp också. Och iOS 5.
Mikael: Multitasking blir lite kämpigt, dock...
T: För att inte tala om att zooma.
Matilda: Fast hur gör man när man vill zooma? Ber en kompis att lägga sin penis i ena änden?
Matilda: Ha! Såg inte att du skrev samma.
T: Man kanske kan använda kulorna?
Matilda: Smart!
T: That's using your head. The other head.
Matilda: Fan att jag inte är kille.
T: Äsch. Prova att zooma med tuttarna istället.
Matilda: Får göra det. Men det är inte lika roligt. :(
T: Gräset är alltid grönare! Personligen tycker jag ni har roligare leksaker.

Högt och lågt (minus högt)

Internet är fint. I dag har jag pratat tänkbara frisyrer i mitt imaginära skägg och om man egentligen kan olla sig fram på en ipad.

Shake it like a polaroid picture!

Den här låten får mig alltid alltid alltid upp på dansgolvet.

Jag i ett nötskal

Vad gör jag när jag är fattig?
Jo, går och köper pizza till lunch, som är bland de dyrare lunchalternativen. Smart alltså. Mycket smart.

(Till mitt försvar var jag sugen. Dessutom blev jag jättemätt.)

Fattiglappen

Jag har köpt en ny säng.
Jag har ätit lunch ute nästan varje dag den här månaden.
Jag har åkt dyr taxi.
Jag har varit till Sverige flera gånger.
Jag har lagt ut hela summan för två övernattningar på hotell för fyra personer.

Det är en vecka kvar tills jag får lön.

Ser ni omöjligheten i den här ekvationen? Om inte kan ni lyssna, då hör ni min tom-peng-pung som inte ens skramlar.

Sköna söndag

Vakna. Somna om. Ligga och dra mig. Äta frukost.
Slappa på soffan. Långdusch. Kaffe och knäckemacka med keso.
Vännen på besök. Långpromenad för andra dagen i rad. Behövligt prat.

Gårdagens rester till middag. Matprogram på tv. Slumra en liten stund på soffan.
Och nu fortsatt slappande. Precis som en söndag ska vara.

En sjukdom jag faktiskt har

Jag har hittat felet! På mitt fysiska mående alltså. Den här gången har jag till och med pojkvännen på min sida, så jag är övertygad om att det stämmer.
Bihåleinflammation.

Symptom:
Käkvärk. Japp.
Tandvärk. Japp.
Snor i mängder. Japp.
Tryckande huvudvärk i pannan. Japp.
Rödkantade ögon. Japp.
Värk när man böjer huvudet nedåt. Japp.
Pågår länge utan att det försvinner. Japp.
Gult snor. Japp.

Det va faktiskt det sista som fick mig att googla symptomen. När jag snöt mig i morse var snoret saffransfärgat. Har aldrig varit med om en sådan intensiv färg på snoret någonsin förut. Varsågoda för info.

På måndag ska jag gå och tigga till mig antibiotika.

Som september i november?

Mitt hår börjar numera bli långt på båda sidor. Tillräckligt långt för att jag ska kunna ha en ”normal” frisyr snart. Typ nästa månad.
Hur den normala frisyren ska se ut vet jag däremot inte, men är grymt sugen på att klippa kortare med en längre lugg. Som man antingen kan kamma ner över pannan eller kamma bakåt. Ungefär som September.

Problemet är bara att hon är så jäkla söt och därför passar grymt bra i vilken frisyr hon än väljer att ha. Jag är inte lika söt. Men jag gillar frisyren i alla fall.
Äsch, vi får se vad det blir. Min vän och frisör Jamie får nog bestämma.

Sluta klappa männen på huvudet

Vi sitter i ett rum. Vi är bara tjejer och vi skrattar och skojar och pratar vardagssaker. Trevlig stämning som med ens raseras. I alla fall i min värld.
"Till och med min man lagar mat nu. Han blir tvungen nu när jag är borta så mycket på kvällarna", säger en kvinna och är riktigt stolt i rösten.
Hon nickar åt oss andra som för att få ett tummen upp för att hennes man minsann är en sjusärdeles karl.

Jag borde kanske inte reagera som jag gör. Jag borde kanske nicka tillbaka till kvinnan och tycka att hennes man är duktig. Men jag kan inte.
Det är 2011, 51 år sedan vi lämnade 50-talet och dess urusla kvinnosyn. 51 år. Borde vi inte ha kommit längre än så? Borde vi inte ta för givet att män också lagar mat hemma?

Måste vi fortfarande klappa alla killar på huvudet och säga att de är duktiga när de lagar mat, dammsuger eller gör något annat i hemmet? Jag vägrar.
Jag får ingen klapp på mitt huvud. Och jag borde väl vara lika mycket värd som min kille? Jag jobbar heltid precis som han, jag har fritidsintressen precis som han och har lika lite lust att ställa mig och laga mat efter jobbet som han har.
Varför ska han då få en duktighetsstämpel när inte jag får det?

Jag sa ju att jag skulle ta en whisky

I badet blev det dessutom. Skön fredag.

Li-li-li-lista

Gör: Sitter på jobbet. Jobbar som redigerare i dag.
Vill: Gå och shoppa mig lycklig. Kanske den fina vinterjackan jag hittade för ett tag sedan?
Måste: Göra något åt mina käkar. I dag kunde jag knappt gapa tillräckligt stort för att skyffla in lunchen i munnen.
I morse: Försov jag mig. Trots att jag hade sovmorgon. Vaknade en kvart innan jag behövde lämna hemmet. Är trots det helt slut och trött. Lyckades dock få på mig både kläder och mascara!
I kväll: Ska jag nog ta mig en whisky, trots att det smakar röv. Och så ska jag äta middag med pojkvännen, han lovade handla och laga tills jag kommer hem.
I helgen: Ska jag sova. Försöka att inte bita ihop och fortsätta knapra tabletter.
Gör mig glad: Att loppisförsäljningen gått ganska bra. Efter bordshyran sålde jag för 17 euro på fyra dagar! Nästa vecka kör vi igen.
Gör mig ledsen: Mitt mående. Både det fysiska och psykiska.
Tänker: Bli glad. Och lycklig. Det är väl gjort på ett kick?

Ett halvt paket alvedon om dagen

Om inte den här kombinerade tand- och käkvärken går över kommer jag snart att ta livet av mig. Och nej, jag skojar fan inte den här gången.

Så säger lagen

Nu när det är höst får man äta ostbågar och kokt korv till middag. Sådetså!

<3

Så lätt men ändå så svårt.

Resultatet

Fyra minuters tandborstning och munskölj så länge att det bränner på tungan. Passade dessutom på att göra helrengöring av ansiktet.

Och serien? Uppfyllde alla förväntningar. Med råge.
Nu är jag som en ny människa, både till kropp och själ.

Blir jag inte frisk och utan tandvärk nu så tänker jag strejka.

Planer för kvällen

Tandtråd.
Eltandborstning.
Munskölj.
Värktablett.
Och det alldeles nya avsnittet av The Walking Dead.

Ni vet ju vad man säger, lite smisk och lite smek blir en perfekt kväll. Eller ja, lite tandrengöring och lite tv då.

Celiaki och cancer

Jag skriver om glutenintolerans i dag. Skriver en faktaruta om symptomen och är helt övertygad om att jag har det. Om mer än fem grejer stämmer in på mig bockar jag av den. Check på celiaki.
Som vanligt alltså. Läser jag om en sjukdom eller om psykiska problem tror jag att jag lider av det. Nämn en sjukdom och jag tror att jag har haft den.
Häromdagen var jag till exempel övertygad om att jag hade typ cancer i käken (troligtvis tandvärk i kombo med snor i bihålan) och frågade pojkvännen om jag skulle dö.

”Man dör inte av hypokondri” svarade han då.

Pöh.

Vad säger min handstil om mig?

På CSI i går var en handstilsspecialist eller grafolog eller vad det egentligen heter med och analyserade seriemördarens handstil.
Han tittade på bokstävernas lutning, stavningen, var man började sätta ner pennan, var man slutade och på bokstävernas form. Av det kunde han utläsa att mördaren var 1) vänsterhänt på grund av var personen satt ner pennan och pennans lutning, 2) outbildad på grund av stavning och att bokstäverna lutade åt olika håll, 3) kvinna eftersom bokstäverna var runda i formen.

Och det där är grymt intressant tycker jag. Särskilt med tanke på att min handstil är allt annat än snygg, välordnad, läslig och bullig. Min är kantig, hård, oläslig och slarvig. Och inte särskilt feminin. Jag skriver väldigt likt min pappa och min kollega Petter.
Därför skulle det vara så himla spännande att se vad min handstil egentligen skulle säga om mig. Kanske jag är en man egentligen eller?

Ett smakprov. Obs! Här har jag skrivit ganska tydligt. Det kan se betydligt värre ut än så här.

Check!

Jorå. Jag kan minsann. Jag har bokat tid hos tandläkaren!
Har dragit mig för det i sisådär sju åtta år. Men nu. En sketen tisdagsmorgon så fick jag det gjort. Gött!

Min räddning och kärlek

Alltså Försvarets hudsalva!
Den som uppfann det borde fasen få Nobelpriset. I både kemi och fred tamigtusan.

Deep shit

En annan sak jag också tänkt på är att om flugor var människor skulle de vara marinkårssoldater. Det kan inte finnas några djur med bättre tålamod. Tänk bara hur de studsar mot en fönsterruta i hopp om att komma ut. De tar sats, flaxar med vingarna och flyger runt hela rutan för att hitta ett hål att smita igenom.
Och så upprepar de det igen och igen och igen och igen. Tills de inte orkar flyga längre. Då kryper de runt på rutan tills de slutligen trillar ner på fönsterbrädet och dör.
Tålamod och vilja och kämpar tills de dör. Marinkårssoldater, sa jag ju.

Trötthetsfilosofen

Tänk vad många bloggar det finns egentligen. Och tänk på hur många av dem som knappt blir lästa. Tänk hur många ord som finns skrivna av folk sittandes hemma framför sina datorer. Fulla av glädje, sorg, ilska eller bara rastlöshet och vill dela med sig till omvärlden. Men ingen tar del av deras känslor.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det.
Jag är så glad för er, att ni orkar läsa, bry er och kommentera! Tack tack tack!

Utpumpad men adrenalinhög

Oh my. Äntligen hemma efter valvakan. Det var roligt, spännande, intensivt och stressigt som fan. Jag är samtidigt helt slut och sprallig. Så där som man blir när man stressat som tusan och fortfarande är uppe i varv. Krafterna är liksom slut, men adrenalinet får en att fortsätta ändå.

Och resultatet då? Jo, det blir regeringsskifte men hur regeringen blir att se ut kan man knappt sia om. I och med att det är personval så blev det så lustigt att ordföranden för det partiet som fick flest röster, Centern, inte blev invald. Vem som blir lantråd (motsvarande statsminister) är därför helt öppet.
Det blir några intressanta veckor framöver, inget snack om den saken.

En god egenskap

Ibland, särskilt när man är låg i sinnet och dessutom bakis, får man slå sig själv för bröstet lite extra mycket. Som i dag.
Jag kom på en bra egenskap jag har. Att jag oftast inte bryr mig särskilt mycket om vad andra får för uppfattning av mig genom bloggen eller Facebook. Jag skiter i vad folk tycker om att jag dricker ett glas vin en tisdag. Jag skiter i vad de tycker om att jag spyr ut galla och är låg. Jag skiter i vad de tycker om allt.

Och det är så himla befriande. Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket vad andra tycker om mig. Så till vida att jag inte får höra att de ogillar mig, då kan jag älta det i hundrafyrtio år och nitton dagar. Men så länge jag inte vet det – då lever jag lyckligt ovetande.
Sen vet jag ju att jag uppfattas som konstig av många också, och eftersom jag har hört det så många gånger har jag kanske blivit hårdhudad. Eller bara konstaterat att jag kanske är konstig.
Och konstig är väl bra?

Det blev visst inte så

Jag bestämde mig för en sak i går: Jag skulle inte bli full. För jag kan inte vara bakis när jag ska jobba på valet i dag. Då måste jag vara frisk, pigg och vid mina sinnens fulla bruk.
Sedan lassades drink efter drink efter drink efter drink fram på bordet och jag drack och drack och drack och drack utan en tanke på morgondagen.

Och vips var jag jättefull och somnade i hytten. Så full att vi inte hann av båten eftersom jag behövde besöka sju toaletter på vägen ut ...
Så vi fick vänta tills båten la till vid kajplatsen för natten och fick gå av via bildäck tillsammans med personalen.
Hoppalalla.

Men trots alla aber och trots att jag ska jobba i dag var gårdagens fylla faktiskt precis exakt vad jag behövde.
Nu ska jag ta en treo och hoppas att den hjälper.

Så, nu är jag pigg(are)

Lite läppstift, lite klänning, lite treo. Hepp hepp och redo för fest.


Uppdatering: Tyvärr inte den finfina bloggalan som jag är bjuden på. Har fortfarande lite ont i hjärtat när jag tänker på att jag inte kan gå.

Någon som kan hjälpa?

Jag måste rycka upp mig. Bli piggare. Sluta grubbla. Börja leva.
Det är bara det att jag har glömt bort hur man gör.

Jag är ledsen om jag tjatar

Men ska inte livet vara mer än så här?

Fyra ... i brist på annat

Genom facebook hittade jag Ramonas blogg och snodde en lista av henne. Har liksom inget bättre för mig en fredagskväll som denna.

Fyra jobb jag haft:
1. Brevbärare och postsorterare på Posten.
2. Hyttvärdinna (finare ord för städare) på Birka Princess.
3. Fotolärare för årskurs 8 och 9.
4. Skinkskivare i mataffär. Med andra ord – jobbade i charken.

Fyra filmer jag gärna ser om och om igen:
1. The Usual Suspects.
2. Fight Club.
3. Pulp Fiction.
4. Dumma mig.

Fyra städer jag bott i:
1. Karlstad.
2. Geta (som egentligen är långt ifrån en stad).
3. Oslo. Om det räknas att jag tänkte flytta dit men stannade i två veckor.
4. –

Fyra teveprogram jag gillar att se:
1. The Walking Dead.
2. Greys Anatomy.
3. Vänner.
4. CSI.

Fyra platser jag åkt på semester till:
1. Malaysia.
2. Egypten.
3. Grekland.
4. Cypern.

Fyra webbsidor jag besöker varje dag:
1. Bloggen.
2. Facebook.
3. Ålandstidningen.
4. Twitter, men oftast via appen i telefonen.

Fyra favoritmaträtter:
1. Lasagne.
2. Schnitzel med massor av kapris.
3. Tjälknul.
4. Och och och ... oj vad svårt det är att bara välja fyra. Kanske kyckling med pepparost och grädde?

Fyra favoritdrycker:
1. Vatten.
2. Vin!
3. Öl.
4. Kolsyrat vatten.

Fyra skolor jag gått på:
1. Stodeneskolan.
2. Ilandaskolan.
3. Tingvallagymnasiet.
4. Ålands folkhögskola.

Fyra saker i rummet jag sitter i:
1. Kök.
2. Köksbord och stolar.
3. Soffa och fåtölj och gungstol och tv och sånt.
4. Världens finaste gigantiska byrå. Se bild nedan (syns i bakgrunden).

Fyra saker jag har på mig just nu:
1. Blåjeans.
2. Svart silkig skjorta.
3. Svarta underkläder.
4. Tofflor.

Fyra platser jag hellre skulle vara på:
1. Där det är varmare! Typ Barcelona.
2. Hemma hos mamma och pappa.
3. I badkaret kanske?
4. Annars är jag rätt nöjd med att sitta här.

Kling kling

I dag är det fredag. Jag är låtsasfrisk och har jobbat i dag. Då får man dricka vin! Tjing tjong på er!

Känner mig ensam

Bara en känsla som slog mig plötsligt. Jag har inte så många så nära i mitt liv och det gör mig ledsen när jag tänker på det.

Matilda och de 114 valskyltarna

När jag åkte till jobbet häromdagen räknade jag på skoj antalet valaffischer längs vägen mellan mitt hem i Geta och jobbet i stan. Eller ja, längs halva vägen om jag ska vara ärlig, jag kom på det först i Godby.
Siffran jag kom upp till när jag parkerade vid jobbet var skrämmande. På ungefär en och en halv mil räknade jag till 114 affischer. 114! Och sedan dess har ännu fler tillkommit.
Jag kan inte låta bli att undra: Gör en skylt skillnad?
Jag tvivlar.

Visst, det är bra att synas. Det är a och o om man över huvudtaget ska få någon röst. Vem ska veta vem ”Arne Andersson” är om man aldrig hört hans namn, aldrig sett hans ansikte, aldrig hört talas om någonting han står för. Syns man inte finns man inte, så enkelt är det.
Problemet är att alla vill synas. Ansikte efter ansikte efter ansikte blir till slut en grå massa. Jag vet inte vem som är vem längre, vem som hoppar på sin bild, vem som boxas, vem som står med motorsåg och hörlurar. Och framförallt: Jag har ingen aning om vad de vill säga.
Budskapet på affischerna är långt ifrån solklart. ”Framåt Åland” – Ja, vem vill att Åland ska gå bakåt? Men på vilket sätt ska vi framåt?
Det finns bara några enstaka som faktiskt skyltar med sina åsikter.

Och så finns det de som skyltar så himla mycket med sina åsikter att det är omöjligt att hinna uppfatta dem. Obunden samling har nio skyltar fulla med text med cirka en och en halv meters mellanrum i Godby.
Hur tänkte man där?
Jag har medvetet gått in för att försöka hinna läsa vad det står men har hittills bara lyckats se vad det står på den sista skylten. Eller ja, halva budskapet i alla fall. ”Nej till tv-licens – ja till ...” har jag hunnit se. Solklart? Knappast.
Men jag tror inte att jag hinner ta reda på fortsättningen. Jag har ju 113 andra skyltar som också pockar på uppmärksamhet.

Publicerad i Ålandstidningen.

Lämna mig, jäkla basillusker!

Jag är så trött och less på att vara sjuk. Den här hösten – gillar den inte. Mitt normala agg mot höst är liksom dubblat 400 gånger ungefär.
Under mina sju år på tidningen har jag kanske tio sjukfrånvarodagar. Tre av dem är från den här hösten. Behöver jag säga mer än så?

Det är liksom ingen liten lätt förkylning jag åkt på heller. Det är värstavärsta sorten. Ont i halsen, halsmandlar som golfbollar med varbölder, näsan som oavbrutet rinner alternativt är full med tjockt geggigt snor, ögon som är irriterade och grusiga med röda kanter, öron som värker och slår lock och hostan som kommer från djupet av lungorna och gör att jag inte kan sova på nätterna. Och så strösslar kroppen med lite feber på toppen. En cocktail ni helst skulle vilja slippa, kan jag lova.

I morgon vill jag vara frisk. Kan ni fixa det åt mig?

Saker jag inte gillar

Tunikor. Främst ordet. Det får mig att tänka på fula sladdriga plagg som folk har för att "dölja magen". Sådana som är skurna under bysten liksom. Gillar inte det.

Kan man inte säga tröja, jumper eller fast blus i stället? Eller klänning om den är tillräckligt lång?

Red hot!

Recensenten skriver "för mycket blandning". Jag säger "skit ner dig recensent!"
Konserten i går var grym grym grym och det enda smolket i bägaren var att de inte körde Scar Tissue.

Nu ska jag fortsätta ägna min tid åt att försöka bli frisk. Halsen i dag är inte att leka med. Aj är bara förnamnet.

Om jag inte skulle på konsert ...

... Så skulle jag vara hemma från jobbet. Fy hur kass jag mår!

På min gata i stan

Så här glad var jag över att vara hemhemma hos min älskade familj i helgen. (Och lite för att jag fick låna Viggos sparkcykel.)

Gissa vad?

Det här är tamigfan helt jävla otroligt! Jag är förkyld så inåt helvete igen och känner mig febrig och hängig.
Det är tredje gången på en månad typ. Ska aldrig skiten släppa?!

Prinsessan utan ärt

När jag rör på min vänsteraxel i dag tycker jag att den knakar lite lite mindre än den brukar göra. När jag böjer på benen knäpper de inte riktigt lika högt. När jag drar skuldrorna åt sidan och ihop igen knastrar det inte riktigt likadant som det brukar.
Behöver jag förklara att jag äääääälskar min nya säng?

Ångesten varje gång jag åker österut

Gråter så att det bildas en liten pöl med salta tårar i halsgropen. Jag vill inte åka hem.

Varm i hela magen

Familjen alltså. Hjärta hjärta hjärta på dem! Åh vad jag vill vara här för evigt och evigt och evigt.

Därför

Jag känner mig sliten. Slut på lust och energi och högst troligen är det därför mår jag som jag gör.
Jag skojar inte när jag säger att alla helger har varit uppbokade. Förra helgen var den första lediga helgen på evigheter. Den enda helgen det inte var kalas jag bör gå på, fester, resor, jobb, bröllop, dop eller något annat.

Med evigheter menar jag evigheter. Jag gick tillbaka i telefonens kalender i går och hittade anteckningar för viktiga händelser varje helg hela vägen bakåt till helgen innan midsommar. Fattar ni?! Jag har inte kunnat gjort något spontant sedan i juni.
Och så undrade jag häromdagen varför jag inte hinner med någonting. Här har vi svaret.

I Vilnius vet de hur man gör

... för att förhindra felparkering.

Packa pappas packsäck

I morgon jobbar jag halvdag och drar sedan till Sverige för att fira finaste mamma som har fyllt 60 år. Hurra hurra! Det innebär att jag måste packa väskan i dag. Typ nu.
Vi kommer hem sent på söndag kväll och ska då packa upp våra helt nya sängar som vi ska inhandla, packa ner de gamla och packa upp väskan från helgen.
Men inte nog med det packandet så ska jag dessutom packa en ny väska för två övernattningar eftersom jag återigen åker till Sverige på måndag direkt efter jobbet.

Och jag som inte ens har packat upp väskan från resan för två veckor sedan.

Nästan värsta tabben

Höll just på att göra den värsta tabben i min journalistiska karriär. Med värsta menar jag VÄRSTA. Värre än när jag skrev att Sovjetunionen förde krig mot Ryssland, eller när jag intervjuade en tjej och genomgående i texten kallade henne vid fel namn.
Tack och lov stoppades den här tabben innan den hamnade i tryck. Tack och lov. Rättelsen jag hade fått göra i morgon hade inte varit rolig. Ho ho.

Varför hinner jag inte?

Tid. Jag har inte tid. Jag skulle behöva ett dygn till på dygnet för att hinna. Hinna med allt det där jag vill hinna med. Hinna med alla måsten.
Jag har kanske en skev bild av verkligheten, men det känns som att alla andra hinner med så mycket mer än vad jag gör.

Folk dammsuger varannan dag. Jag dammsuger på sin höjd vartredje vecka. Och av de gångerna dammsuger i ärlighetens namn oftast pojkvännen.
Folk ser serier. Följer serier på tv eller nätet. Eller köper boxar som de plöjer på kvällarna. 170 timmar avverkade på en pisskvart typ. Jag hinner inte ens kolla på tv så ofta att jag hänger med i de serier jag en gång följde.

Folk gör sylt. Skalar äpplen och tar fram saftmajor, destillerar burkar och har sig. Jag hinner knappt laga middag varje dag.
Folk twittrar och bloggar varje dag, jättemycket. Om intressanta saker där de satt sig ned och formulerat tankar och åsikter. Jag knackar ner några sporadiska ytterst ogenomtänkta tankar på mobilen.

Folk tar långpromenader eller joggar en halvmil. Jag hinner knappt tänka tanken innan det är så mörkt ute att jag knappt ens ser med pannlampa.
Folk läser böcker. Plöjer tusen sidor på tre dagar och låter sig slukas upp totalt. Jag hinner knappt läsa alla bloggar jag vill läsa och slarvögnar bara igenom min egen tidning.

Folk köper saker på nätet. Bevakar auktioner och uppdaterar sidan för att se om någon lagt ett högre bud. Jag hinner knappt ta mig tid att stanna till på loppisen i stan för att se om det finns något roligt.
Folk vilar. Berättar om hur de gjorde ingenting, bara låg på soffan och tittade på träden utanför fönstret. Jag hinner kasta mig på soffan i fem minuter medan maten kokar.

Folk umgås. Hittar på roliga saker efter jobbet och tar långa fikastunder över ett otal antal koppar te. Jag är glad om jag hinner prata med min pojkvän.
Folk lyssnar in sig på ny musik och är uppdaterade med det senaste. Jag lyssnar på radion till och från jobbet.
Folk inreder sina hem. Spacklar den ospacklade gipsväggen, lånar hem tapetböcker, jämför priser på klinkers och beställer hem udda designprylar från USA. Jag har fortfarande inte hunnit leta upp en lampa att sätta i vardagsrumstaket, trots att vi bott här i mer än två år.

Jag tycker inte att jag är så fruktansvärt ineffektiv. Jag tycker inte att jag är så lat. Jag tycker heller inte att jag borde göra så mycket annat att jag inte hinner med allt det där.
Vad gör jag hela dagarna egentligen? Varför har jag inte tid? Och varifrån hämtar alla andra sina oändliga antal timmar som de tydligen har men jag saknar.
Jag förstår faktiskt inte.

Typ liksom ba

I föregående korta inlägg har jag skrivit tre liksom och ett typ.
/Mvh man-kan-inte-tro-att-jag-jobbar-med-språk.

Jag antar att ni antecknar

Jag drömmer mycket nu. Mycket konstigt.
I natt drömde jag att jag hade lila och rosa hår och bodde i ett jättekonstigt gammalt hus utan dusch eller toalett. Grymt frustrande eftersom jag ville tvätta bort det rosa och lila i håret.
I går drömde jag att en jättestor huggorm kom rullandes på marken, inte slingrandes utan rullandes som en lång korv, och pojkvännen skulle döda den men blev biten. Då blev han så arg att han satte sig på den och högg den i huvudet med en kniv. Då vällde en grön äcklig sörja ut ur huvudet och liksom skapade ett berg med grön hjärnsubstans som liksom bara växte och växte och växte.

Hobbydrömtydare som jag är tror jag att detta är ett tecken på alla känslor jag har just nu. Frustration, utanförskap, död och problem som bara växer och växer och växer. Typ. Härligt att man liksom inte ens kommer undan när man sover.

Jag är en nörd!

Sitter just nu och bevakar vad som ska sägas på Apples presskonferens i London. Hoppas innerligt på en iphone 5.
Skadad? Jorå.

Om hjärnan igen

I morse kom jag ihåg en artikel min kollega hade skrivit för hundra år sedan. Eller tre i alla fall. Jag mindes en massa saker ur texten i detalj till och med.
Det i kontrast till att jag knappt kommer ihåg relativt vanliga ord är så himla konstigt.
Men jag är glad så länge det är åt det hållet. Ibland kan jag minnas vad min kompis haft på sig på en fest för fem år sedan men inte vad jag skrev om förra veckan.

Tre saker att glädjas åt

Jag är glad som ett litet barn!
Ett. Jag har fått en cupcake!
Två. Jag har samma färg på naglarna som jag har på bloggen.
Tre. Jag har en gitarr i örat.
Vad kan gå fel liksom?

Ps. Jag både ser ut som och är ett psykfall, ifall ni undrar.

Börja lukta!

När man attraheras av andra människor tittar man på stilen, ögonen, figuren, kroppshållningen eller något annat. Man använder ögonen för att bedöma hur bra den tilltänkta partnern är.
Men kanske man skulle använda lukten i stället?
Jag såg på tv för ett tag sedan att forskare i England, eller var det var, lät tio tjejer sova i samma t-shirt i en veckas tid och sedan lät tio killar lukta på tröjorna och säga vem som luktade godast.
Omedvetet valde killarna den t-shirt som tillhörde tjejen som hade mest olik gensammansättning när det gällde sjukdomar och allergier mot dem själva.
Och det är ju jättesmart evolutionsmässigt. Survivor of the fittest, det naturliga urvalet. Genom lukten väljer man alltså den partner där chansen att så friska och starka barn är störst.

Problemet är ju att det är lite knöligt att gå runt och lukta på folk. Och så luktar folk väldigt lite i dag. Eller, vi gör allt för att inte lukta snarare. Duschar varje dag, rakar oss under armarna för att eventuell svett inte ska fasta i håren och sprida lukten vidare och döljer den egna doften med diverse blom- och kryddofter i parfymer.
Sedan är det också svårt att komma folk så nära. Vi håller gärna en distans och de få tillfällen då chansen till närkontakt finns är det ofta på ett dansgolv på en nattklubb. Och alla vet ju hur mycket olika ickeangenäma dofter det finns där.

Själv valde jag partner efter skrattgroparna. Eller ögonen kanske? I alla fall är jag helt övertygad om att lukten inte hade något med det att göra.
Min kille jobbade nämligen som ladugårdsavbytare då ...

Publicerad i Ålandstidningen.

Sluta mala!

Det är tyst och mörkt. Jag borde vara trött och sova. Men istället snurrar tankarna runt och runt och runt och runt och runt. Och runt igen.
Om jag blir klokare? Inte ett skvatt. Bara mer förvirrad och less på tankarna som aldrig slutar mala runt.
Önskar ibland att jag var lobotomerad, inkapabel att känna känslor och tänka klart. Skulle vara skönt att slippa analysera och älta i all oändlighet.

En bättre dag

Står inte ut med att ha neggoinlägg överst på bloggen. Är inte neggo i dag.
Just nu håller jag och pojkvännen på att reda upp skit. Går igenom gamla bruksanvisningar, lådor med gammal byggskrot, burkar med miljontals omaka skruvar och så vidare. Gör nödvändigt ont alltså.

Annars har jag på mig en ny klänning som jag tycker om och äter knäckemacka med keso och svartpeppar. Fint som snus tillsammans med gott kaffe.
Och i kväll blir det Tupperwareparty. Inte för att jag är så sugen på att köpa burkar, men värdinnan har bakat smörgåstårta och bara det får mig att köra fem mil till henne. Sedan är det kul att se lite nytt folk.
Rätt så soft söndag alltså.

Bored to death

Nej, men om man skulle gå och dö då kanske? Då kanske det skulle bli lite lite roligare?

Sail, sail ffs

Hörde den här låten för första gången i går. Det tog typ en minut så var jag frälst och fast. Har spelat den cirka åtta gånger på en timme nu. Om jag inte tröttnar? No way! Ljudbilden är så tät och jag hittar nya saker hela tiden. Dessutom tycker jag att han har en skön konstlad röst. Lite hårdrockshes men ändå skör. Kan inte säga annat än: LYSSNA!
Videon är kanske lite corny, men orkar ni inte titta på den går det bra att blunda. Så länge ni lyssnar är jag nöjd.


Eller så kan ni kolla på den här sjukt coola videon förresten! En man hoppar från ett berg och segelsurfar sjukt långt och sjukt nära marken. Och låten Sail spelas under tiden. Gör det förresten. Två flugor i en smäll ni vet.

Sömn gör underverk

Nästan tolv timmars sömn och jag är som en ny människa.

Jag har börjat på det här inlägget sju gånger nu. Vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Vet inte vad jag vill säga. Vet inte vad jag vill.

Ibland vill jag skrika fuck you åt hela världen och riktigt på riktigt börja röka igen. Tänker, vad spelar det för roll? Jag är ju ändå både fucked up och värdelös. Varför inte lägga på med svårmod och ångest och annan skit?

Nästa stund vill jag polera glansen. Bli duktig, bli bra. Bli lycklig. Göra det folk gör mest, leva liksom.
Bestämmer mig och inreder i skallen och bygger upp det - drömlivet.

Äsch. Jag vet inte vad jag vill. Jag är ett vakuum. Jag är inte helt lycklig. Inte så där innerst inne. Inte i varje cell. Inte så som jag tror att det ska vara.
Och jag vet inte om jag orkar eller vill göra något åt det heller. Rädd för vad jag skulle bli och vara om jag kände mig fullkomlig. Rädd för allt som skulle kunna ändras.

Och vad jag vill säga med det här? Ingenting. Jag bara lättar på trycket över bröstet.

Inget gott tecken

I morse när jag åkte till jobbet sprang en ekorre över en elledning ovanför vägen.
Jag tänkte då att det kanske var motsatsen till att en svart katt springer över vägen. Att det betydde tur i stället för olycka och åkte glad i hågen till jobbet.

Nu när jag körde hem låg ekorren sönderkörd nedanför elledningen helt blodig och slamsig.
Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet, men jag tror inte att det bådar gott.

Rookie på andra sidan loppisbordet

Jag och en kompis ska ha ett bord på en loppis om två veckor för att sälja bort sådant vi inte använder eller behöver.
I kväll har jag därför bitit i det extremt sura äpplet och gått ner i källaren och grävt bland lådorna. Oh my vad mycket fula saker jag har. Enligt min smak alltså. Förhoppningsvis tycker någon annan att de är de snyggaste sakerna på denna jord och köper dem av mig.

Hur som helst så är det väldigt svårt att sätta pris på grejerna. Jag menar, hur vet man vad man ska ta betalt? Jag brukar ju bara köpa grejer på loppis, aldrig sälja.
Jag tänker billigt i alla fall. Har smågrejer för 5 cent, alltså typ 50 öre, och det dyraste är en fullt fungerande stor kökslampa som jag ännu inte satt pris på. Har liksom ingen aning vad man tar för en sådan. Ny skulle den vara dyr, men sen vill jag ju sälja den också. Jag säljer hellre än att behöva släpa hem skiten till källaren igen.
Antar att det krävs någon slags fingerspitzgefühl, men vad gör man när man saknar den?

Något måste vara fel fel fel

Den här kolhydratsminskningen gör nog effekt. Normalt sett är jag hungrig vartredje timma och vrålhungrig varfjärde. Skakar av utmattning om jag inte får mat och är arg, grinig och i största allmhänhet en pest och pina.

Men nu. Inte hungrig alls. Vill inte ha mat. Är inte sugen på någonting. Jag kommer förtvina och bli en människospillra!

Fast just ja. Kan ju också bero på att jag åt wienerbröd och en klubba förut. Hmmm.

Enda gången du är nöjd är när jag går ner

Det verkar vara poppis att skriva låtar om sex. Bara i år har Veronica Maggio, Erik Amarillo och Oskar Linnros skrivit om det på ett mer utförligt sätt än bara det vanliga hjärta och smärta eller diffusa som ”dina bröst är som svalor som häckar”.
Nu kommer ytterligare en låt på samma tema. Norlie & KKV heter de och låten heter ”När jag går ner”. Behöver väl inte vara hjärnfysiker för att förstå vad de syftar på.

Med tanke på hur mycket den har spelats på P3 den senaste tiden tippar jag på att det blir en hit.
I övrigt tycker jag att den är läskigt lik Oskar Linnros Genom eld. Och så vet jag inte vad jag tycker om det där pustande och frustandet som kommer i slutet av låten. Antar att det ska göra att hintarna till att slicka muff ska bli ännu tydligare. Men jag blir mest avtänd.
Annars är låten ganska catchy.

Kärleksbrev på jobbet

Hur hanterar man det?

När man är 80 år gammal och ens vänner, livskamrater och familj dör en efter en.
Hur orkar man fortsätta leva? Hur orkar man fortsätta som inget har hänt när man vet att man själv kan stå näst på tur?
Blir döden mer naturlig med åren? Klarar man av dödsfall bättre?

Som det känns nu skulle jag också vilja dö om jag tvingades leva när alla nära och kära är döda.

Ropa inte hej och så vidare

Jo jo. Här sa jag att jag skulle göra massa saker, bli duktig och allt. Jag lagade mat och dog sedan matkomedöden i soffan.
Och nu är jag så trött att jag tänker gå och lägga mig.

Kanske inte riktigt vad jag kallar "göra massa saker".

2 x recept

Mmmoussakan:


Skiva aubergine och lägg på hushållspapper. Salta och låt ligga så vätskan drar ur en aning.

Stek lagom mängd köttfärs. Krydda den med vitlök, salt, peppar, paprikapulver, lite chilipeppar, muskot och lagom med kanel. Smaka av för lagom mängd, allt efter din smak.
Nät köttfärsen är brynd häller du på krossade tomater och lite (typ 1 dl) vatten eller en skvätt rödvin. Låt stå och puttra medan du gör resten.

Torka av auberginen och stek den i smör.
Gör ostsåsen: smält smör och häll i vetemjöl och rör ihop. Häll på mjölk och rör medan den blir tjockare. Späd med mjölk under tiden. När den börjar bubbla blir den inte tjockare.
Gör vitsåsen ganska lös eftersom du ska ha i ost också. Häll i riven ost och rör tills osten smält.

Varva aubergine, köttfärs och ostsås i en form. Grädda ganska långt ner i ugnen i typ 25 minuter på 200-225 grader.
Ät och få matorgasm. Och servera nåt grönt till.


Pepparrotslax och ostplättar:


Ostplättar: Blanda tre ägg med tre dl riven ost och tre msk majonäs. Salta peppra och klicka ut på bakplåtspapper. Grädda i typ tio minuter i ugnen på 225-250 grader.

Dela lax i mindre bitar och lägg i en form. Salta peppra.
Riv färsk pepparrot och blanda med en burk creme fraiche och en liten klick majonäs.
Klägga ut blandningen över laxen och riv lite ost över. In i ugnen på typ 200 grader tills laxen är klar och osten smält. Typ i 15-20 minuter.
Ät och bli mätt som ett svin.


Ps. Nej, jag har inga exakta mått på mängder och sådant när jag lagar mat. Vill ni ha det får ni googla. Bäst är dock att improvisera, det är så man lär sig. Min moussaka blev till exempel lite för rinnig, så nu vet jag att jag ska ha mindre vätska nästa gång.