Det krävdes en långhårig tysk

Tyvärr, kanske man kan säga, så skäms jag sällan. Jag brukar oftast stå med båda fötterna på jorden även när jag har gjort något riktigt dumt eller pinsamt. Skrattar andra åt mig skrattar jag med dem, utan någon skam i kroppen.
Men ibland händer det att känslorna innanför bröstkorgen svallar alltför mycket och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Skammen vill liksom ut och ansiktet får en lätt rödrosa ton. Jag rodnar.
I och med att det är så ovanligt blir jag nästan glad när det händer.
Häromdagen hände det.

Jag och några kollegor satt runt lunchbordet och diskuterade Tysklands framgångar i EM.
Jag deklarerade stolt att det första VM jag minns var då Tyskland vann. Det var 1990, upplyste min kollega mig om.
Trots att jag bara var nio år gammal minns jag det som i går. Spelarna hade vita tröjor med snygga röda, gula och svarta ränder över axlarna. De var high fashion i början av 90-talet.
Jag följde de tyska spelarna med ögon stora som tefat. De var så balla, som det hette då.

Främst var det en tysk som hade fångat mitt nioåriga hjärta. Jürgen Klinsmann.
Han var anfallsspelare och så snygg. Han hade allt man kunde drömma om, tyckte jag då.
Långt svallande blont lockigt hår med en liten antydan till hockeyfrilla, och han hade ögon som fick mig att smälta.
När jag berättade om min kärlek för den långhåriga tysken för mina kollegor runt lunchbordet började känslorna svalla så där misstänksamt. Och ett tu tre så var jag röd i ansiktet.
Kan bara konstatera att det krävs en långhårig gammal tysk för att få mig att rodna.