Jag har kommit på det! Min värld är uppbyggd på att allting runtomkring mig ska fungera smärtfritt. Rasar det – rasar jag.
Om en grej bråkas med mig försöker jag slå bort det. Ignorerar det tills jag så gott som förträngt det.
Om pojkvännen också bråkas med mig försöker jag skaka det av mig. Försöker att glömma, förtränga, arbeta vidare.
Om en tredje grej sedan bråkar med mig går det knappt längre. Jag går på knäna, med ett ok av ofungerande saker hängandes över mina axlar. Världen är nära att kollapsa.
Tre saker har bråkat, tre till synes bagatellartade grejer jävlas med mig. Och jag är nära att falla samman.
Om allt fungerar klarar jag av det här. Om allt fungerar kan jag arbeta effektivt, vara en bra chef, vara på topp.
Men nu, nu när tre saker bråkas går det knappt. Jag är jävligt nära att bara falla ihop.
Ska livet verkligen vara så bräckligt? Det kan inte vara sunt att tre bagateller får en så nära ruinens brant.
4 kommentarer:
kan det kanske bero på all stress utsätts för dagligen som gör att du blir extra bräcklig när saker inte funkar som det ska... så varva ner tempot lite, ta saker å ting med ro istället.. :)
Så är det ju!
Men det är inte så lätt att göra något åt det i praktiken. Käkarna verkar inte fatta vad jag säger åt dem...
I teorin är det däremot jävligt lätt att stressa ned och ta det lugnt.
I am the same. Undrar om du och jag har fått samma uppsättning gener? Det verkar nästan så. Alla de bra, och alla de dåliga! Haha
Pernilla: Haha! Det verkar nästan så. Samma defekter från den olofssonska-klanen och samma goda sidor!
Haha!
Skicka en kommentar