Hur andra uppfattar mig

För ett tag sedan satt jag och två vänner och diskuterade hur vi uppfattas av andra. Jag uppfattas enligt dem som lite dryg, överlägsen och som en fin flicka vid första intrycket. Tråkigt tycker jag. Jag hoppas verkligen inte att jag är så.
Nej förresten, jag vet att jag inte är sån. Och det säger de också.

Jag skulle hellre uppfattas som en blyg, lite bortkommen tjej. Då skulle jag åtminstone ha chansen att överraska folk på ett positivt sätt. Värre är att göra dem besvikna när jag inte alls är en fin flicka och inte är ett dugg bättre än någon annan.

I alla fall så blev jag otroligt glad när jag pratade med mamma i går. Hon och pappa hade varit på min kusin K:s studentkalas. K hade vunnit nåt stipendium och inför hela skolan hade hon ställt sig och gjort ett härligt klassiskt Oscartal. Tackat mamma och pappa och allt, ni vet. Allt med en härlig glimt i ögat.

När mamma och pappa sen åkte hem så hade pappa sagt till mamma att han tyckte att K är en härlig, rolig och framåt tjej, och att hon påminde om mig!
Han hade sagt att jag var sådär full av energi och humor som K tydligen är.

Och faktiskt tror jag att det är en av de härligaste komplimangerna jag har fått. Att jag har humor och är en härlig tjej!
Att söta pappa gör en sådan iakttagelse är också ganska ovanligt, så därför känns det ännu mer roligt.

Om jag får välja skulle jag vilja att alla får samma intryck av mig som pappa har.