"Jonä.. blogg. Jag hade en förut men har det inte längre... Slutade med den, lade ned den liksom. Sånt håller inte jag på med längre.
Adress? Nej nej, någon adress till bloggen har jag inte, kommer inte ihåg sörru. Den är väl raderad nu.
Leta efter den? Ingen idé sörru, du hittar den aldrig. För någon blogg det har jag inte. Inte alls."
Jag ljög. Jag erkänner. Ljög rakt i fejan. Och det värsta är att jag är nöjd nu. Känner mig faktiskt inte det minsta ledsen eller ångerfull. Till och med är jag lite stolt över att skriva på bloggen att jag har ljugit om den. Mallig liksom.
Skulle nämligen aldrig aldrig aldrig erkänna för henne att jag har en blogg. Skulle inte för allt smör i Småland låta henne läsa.
Jag menar, vem vill att ens svärmor läser ens blogg?
3 kommentarer:
haha, nä det vill man VERKLIGEN INTE! Huva om det hände... det är så man får rysningar, haha.
hehe, hmmmmm.. jag? ^^ nej men skriver ju inte nå hemska saker. inte så privata att hon inte skulle överleva att läsa heller =P
Pernilla: Det var precis det jag fick också. Jag menar inte vill jag att hon ska läsa mina "knulla", "jävlahelvetesskit" och andra fina ord jag använder mig av. Jag vill liksom låta illusionen av mig vara kvar.
Mille: Hahha, just ja! Men det är skillnad på svärmödrar. En del är lite mer på samma nivå som en själv än andra svärmödrar (läs: min).
Skicka en kommentar