En film som smakar illa

Publicerar en recension jag skrivit till tidningen av filmen Vårt dagliga bröd. Tycker att fler borde se den. Bara för att i fortsättningen tänka efter. Finns säkert på ett internet nära dig.

Vårt dagliga bröd
Regi: Nikolaus Geyrhalter.
Producerad: i Österrike år 2005.
Längd: 92 minuter.


Bild från filmen.

Lunchen fastnar i halsen. Vad var det egentligen jag just åt? Vad det tomaterna i filmen? Bacon från de grisar som jag såg få buken systematiskt uppskuren i en fabrik inte alltför långt härifrån.
Filmen Vårt dagliga bröd väcker känslor. Och det är ju precis det som är meningen. Filmen kan innebära en förändring. Att man blir uppmärksam på verkligheten. Sedan får man själv välja om man blundar för den eller reagerar och förändrar.

Filmens skapare Nikolaus Geyrhalter vet också hur man ska göra för att väcka känslor. Utan en enda intervju, utan en enda berättarröst, utan röster över huvud taget säger han allt som behövs för att påverka. Bilderna räcker.
Det känns befriande. Inga pekpinnar som säger hur jag ska reagera eller känna.

Man får se prunkande tomatodlingar, kött som hänger i krokar från taket och kor som mjölkas.
Till en början är det inte så uppseendeväckande. Äter man kött måste man acceptera att djur slaktas, man måste inse att den färdiga biffen på tallriken har varit ett levande djur. Men ju mer som visas desto mer påverkas man.
Små, små kycklingar, gula små dunbollar är tätt packade på brickor. Arbetarna i kycklingfabriken, för det är verkligen en fabrik, tar med rejäla tag i flera kycklingar och kastar dem vidare i något som liknar en dammsugare. De små dunbollarna dunsar runt i den och landar på ett rullande band innan de yra och förvirrade hamnar på en annan bricka. Och så fortsätter det.

De gigantiska biffkorna är framavlade. Så mycket kött som möjligt på varje ko, måste genetikerna ha tänkt. De är så biffiga att vanliga födslar är omöjliga.
Man får se när veterinären tar kejsarsnitt och hur bonden på en gång kör i väg med kalven i en skottkärra. Mamma ko får inte ens se sin kalv, inte ens slicka den ren.
Det här är ingen bondgård, det är en djurfabrik, är det enda jag tänker.
Samma med grisarna. Suggan, som via inseminering, fött små kultingar ligger som ett värddjur, fast mellan järnstänger utan att kunna röra sig, medan kultingarna diar. Ett drägligt liv? – Skulle inte tro det.

Och så tillbaka till kycklingfabriken. Kycklingarna har blivit hönor och den tidigare trånga hallen är om möjligt ännu trängre. Då kommer en stor maskin som suger upp och formligen slukar hönorna. Levande. De dundrar runt i den innan de formligen slängs ner i lådor, fortfarande levande. Humant? – Verkligen inte.
Och det här händer inte långt från oss, det är i Europa. Geyrhalter har bland annat filmat i Norge och i Danmark – våra grannländer.

Förutom djurfabriker får man se gigantiska grönsaksodlingar. Två män i gasmask och skyddskläder går och sprutar gifter på dem. Om de inte kan andas in gifterna, kan vi då äta grönsakerna?
Man får se gigantiska maskiner som arbetar på åkrarna. De släpper säkert ut lika mycket avgaser som fyra vanliga bilar. Jordbruket är inte som förr, det är en industri där tid är pengar. Och pengar är det alla strävar efter, verkar det som.

När jag senare äter min middag slinker maten inte ner riktigt lika lätt som den brukar. Filmen har satt griller i huvudet på mig: Man kanske inte borde eftersträva billiga produkter. Då skulle producenterna kunna konkurrera med kvalitet i stället. Jag kan med säkerhet säga att jag kommer att fundera både en, två och tre gånger nästa gång jag handlar. Mitt dagliga bröd kommer att se annorlunda ut i fortsättningen.