Jobbiga känslohopp brukar för mig vara förknippat med brist på mat, brist på sömn eller sjukdom men det är liksom bara maten som ger en hint i förväg. De andra bara hoppar på mig och får känslospiralen i mig att snurra nedåt och nedåt och nedåt. Och rätt vad det är sitter jag och gråter utan att jag förstår varför eller hur och när det hände.
Borde jag inte nu, snart 33 år gammal, ha lärt mig signalerna? Och kunnat mota bort dem så att jag får ett någorlunda stabilt psyke? Så som det är nu är jag nämligen inte särskilt lätt att leva med.
4 kommentarer:
Har funderat mycket på samma sak å förmig blev det lättare när jag bestämde mig för att. Nu e jag en sån här känslig mäniska och det är ok blir jag ledsen gråter jag å det e ok jag behöver inte reda ur det därför för jag tror för min egen del inte att det fins ett varför, är bara känslor som ur omkring till största del.när det finns ett varför jag e ledsen brukar det ju kännas tydligt vad man e ledsen för. Sen e vi alla olika så svarar ju inte på var dina problem sitter:) ville bara dela med mig av minna förvirrande kännslor som bara e känslor å det e helt ok :)
Ja, kanske det är så jag måste göra. Förlika mig med att jag plötsligt blir väldigt ledsen utan någon egentlig anledning. Tack för tipset.
Skönt ändå att det finns fler som är lika som jag.
Jag har nu, 34 år gammal, börjat inse att jag blir otroligt nedstämt nån dag innan jag får mens. Att det skulle behöva ta typ 20 år att fatta det?! Blir ju hundra gånger lättare att ta sig igenom när man vet vad det beror på. Så du är iaf inte ensam, även om det inte alltid är en tröst. Hoppas du mår bättre nu!
Jojjo: Jag har också tänkt att det kanske har med hormonbalansen i kroppen att göra, men har liksom inte sett något samband. Ibland kan det säkert vara det som spelar in, men ibland är jag liksom bara så där hyperkönslig utan anledning.
Och tack, det är bättre nu. För tillfället ... heh.
Skicka en kommentar