Det finns väldigt mycket i världen som är anpassat efter att vara två. Men det som jag tycker är mest konstigt är att jag numera exkluderas från sammanhang där jag tidigare har varit välkommen av den enda orsaken att jag är singel.
Och det gör mig ledsen. Jag är ju liksom samma person då som nu, den enda skillnaden är att jag numera kommer ensam. Men bara mitt sällskap kanske inte duger?
10 kommentarer:
Usch vad hemskt! Ja minns också detta från när det för hundra år sen tog slut med exet. Ja va ju väldigt lättad att det var över, men sorgsen över att ja behandlades annorlunda när ja blev singel.
Ja minns så tydligt en alldeles välment och oskyldig kommentar, som absolut inte menades illa, men som stack till å gör sej påmind än. Ja va me dej å din dåvarande, din kusin å hennes dåvarande på resturang i din förra kommun. En kommentar lät "Alla har vi nån, utom du Åsa som e ensam".
Najs bajs.
Så ja håller me dej, de e trist, blir man liksom sämre för att man e sningel?
Jag tror lite det där är en vana, hur länge man varit två eller en.
Jag har själv varit singel i ganska många år och hade fullt program hela tiden. Sen när jag träffade någon så blev det som mer "omständigt" att få det att passa alla, så för mig har det blivit lite mer tvärtom.
När jag var själv så var jag mer med än nu, när jag inte är själv längre...
Det blir lite dubbelt. Jag saknar det där umgänget jättemycket, men tycker väldigt mycket om att ha någon nära hela tiden också.
Åsa: Åh, nej. Det där är en sådan där plump kommentar som jag skulle kunna klämma ur mig. Förlåt i så fall!
Men för min del spelar det faktiskt ingen roll om folk påpekar att jag är singel, inte så som det känns nu. Men däremot vill jag gärna få vara med.
Mia: Ja, så kan det förstås vara. Jag har varit i ett parförhållande väldigt länge och det blir förstås en omställning för alla som känner mig och mitt ex. Inte bara för oss.
Nej de va inte du men de spelar ingen roll! Ja förstod ju då också att de inte va menat så som de lät i mej :)
Jag förstår precis hur det känns. Det gör mig så arg och ledsen när det är så. Förra nyår hade några vänner parmiddag. Jag fick komma - efter middagen! Känns så himla kränkande att man automatiskt exkluderas för att man inte har en partner...
Jag förstår dej precis.... fruktansvärt ledsamt! :(
Jojjo: WHAT??? Hur fanken kan man säga så?? EFTER middagen??? Det var det löjligaste jag har hört på länge!
Åsa: Nej, men det är ändå dumt att kläcka ur sig sådana saker. Jag är expert på det tyvärr ...
Jojjo: Allt jag kan säga är: fy fan. Jag blir så ledsen.
Tears and pearls: Det är ju det. Mycket ledsamt.
Tycker du ska ordna en fest, men bara singlar får komma. Eventuellt kan de som har en partner få komma efter att vinet tagit slut.
Celia: Haha! Men nej. Så illa vill jag inte behandla någon. Och så illa har inte jag blivit behandlad heller. Det är bara det att jag känner mig exkluderad, utanför helt enkelt, ibland.
Vet hur d känns. Så va d för mig när jag fick barn. Kunde tydligen int bli bjuden på fest längre då, trots att barnen blivit flera år. Samma me mina å mitt x gemensamma kompisar, dom kan tydligen bara umgås me en av oss numera...
Skicka en kommentar