Mmmmat

När jag för sjunde gången i detalj började beskriva en maträtt fick min vän nog. ”Sluta prata om mat!” var beskedet.
Jag skrattade och började prata om något annat, gled vidare bland samtalsämnena och började prata om sommaren. Om längtan efter solglasögon, shorts och tygskor. Och att grilla.

Så var jag där igen. Berättade om lättgrillad aubergine med olivolja och flingsalt ovanpå. Om halloumi som grillats till perfekt seg konsistens, om hur man snabbt kunde grilla små körsbärstomater och hur det varma innanmätet splatschade ut i munnen när man bet i dem. Berättade om hur champinjoner som fyllts med vitlökssmör fick ligga på grillen tills smöret var helt smält och hur det sedan rann ut över hela tallriken, perfekt att doppa den färska potatisen i.

Och ungefär där började min vän att ruska på huvudet åt mig.
Men vad då? Jag gillar mat. Eller snarare, jag älskar mat.

Som tur är har jag en vän som står ut med mitt eviga matprat. Hon och jag pratar i stort sett bara mat. Och pratar vi inte mat så lagar vi mat.
Ju mer avancerat och ju mer tidskrävande maten är desto mer vattnas det i munnen på oss. Vi pratar om långkok av mört kött, om hel kyckling i lergryta, om stek och potatisgratäng som gjorts från grunden. Eller om revbensspjäll med världens godaste glasering gjord med öl. Och lite om musslor kokade i vin och hemmagjord bearnaisesås.

Belöningen får vi förstås när vi sedan äter. Vi mmm:ar och suckar i kapp. Tar en tugga till och fortsätter sucka och mmm:a, oförmögna att få fram några andra ljud än just de.
Så om någon ledsnar på att jag pratar mat finns det egentligen bara ett sätt att få tyst på mig – bjud mig på middag.

Publicerad i Ålandstidningen.