Jag är rädd för Facebook!

Jag är en teknikfrämjare. Jag älskar tekniska prylar, hänger rätt (läs väldigt) mycket på nätet och gillar tekniska nyheter som på olika sätt förbättrar mitt liv.
Så som Facebook gjorde när det kom. En helt ny värld öppnade sig och plötsligt kunde jag ha en daglig och enkel kontakt med vänner från min högstadieskola. Visserligen var det bara kul i typ några minuter. När man hade frågat ”vad gör du nuförtiden? varför hör du aldrig av dig?” så hade man egentligen sagt det mesta.
Men jag minns ändå känslan.

Nu har lyckan dock ändrats till rädsla.
Det har varit livliga diskussioner om kameraövervakning i Mariehamns centrum den senaste tiden och folk drar öronen åt sig. Pratar om George Orwells 1984 och övervakningssamhällets nackdelar. Storebror ser dig, ni vet.
Men till saken hör att han redan ser dig. Och övervakar dig, varje steg du tar och vad du gör. I alla fall på Facebook.
Jag vet, det är ingen nyhet att dina bilder kan användas till lite vad som helst och att reklamen på sidan är anpassad efter din ålder, ditt kön och var du bor. Och ibland till och med anpassad efter vad du skriver i dina statusuppdateringar.
Vad som däremot var en nyhet för mig var att Facebook till och med vet saker jag inte vet.

Häromveckan poppade en man upp som ”någon du kanske känner”. Vi hade inte en enda gemensam vän, men mannen såg läskigt bekant ut. Jag kunde dock inte koppla varför och varifrån. Tills jag klickade på hans profil.
Det var den man som var ”vår” taxichaufför när jag var på semester i Malaysia. Den man som körde oss under de veckor vi var på Penang.
Hur Facebook kunde veta att vi kanske känner varandra går över mitt förstånd. Det enda jag kan tänka mig är att jag har hans telefonnummer i min mobil, som jag också surfar på Facebook med.
Som sagt. Storebror ser oss redan.

Publicerad i Ålandstidningen.