I dag kom kära, eller kanske snarare nödvändigt onda, språkvårdaren till jobbet för att komma med pekpinnar, råd, inspiration och nya språkregler för oss förtappade journalistsjälar.
En efter en kallades vi in i konferensen. Domen väntade. Skyldig till särskrivning, frikänd från felstavning? Ingen visste i förväg.
Jag slog mig ned på stolen bredvid henne när jag kom in i rummet. Fick en text i händerna och blev ombedd att läsa högt.
Texten var ett stycke ur ett reportage från DN. Det var så jag skulle sträva efter att bli, sa hon. Använda min fantasi mer, skapa med orden, hitta detaljerna.
Jag hade ett problem, sa hon. Förlorade mig ibland i meningarna, glömde symetrin. Jobba på det, var hennes uppmaning.
Så kom domen.
"Ditt språk har otroligt bra rytm, du skriver så att det är lätt att förstå och lätt att fortsätta läsa. Du är en bra skribent!"
Jag tappade hakan. Tack.
Kan bara konstatera att det är en jävla tur att hon inte har läst min blogg... Då skulle domen vara annorlunda. Här misshandlar jag språket.
Men vet ni, I love it!
3 kommentarer:
Vad har vi andra för hopp om DU misshandlar språket på bloggen? :p
Lite mer självförtroende tack. Språkvårdare vill väl lära, inte racka ner på folk?
Inget ont om ÅT:s journalister, speciellt inte om dig, men råd om språk behöver alla som vill utvecklas. Det hoppas jag att alla på ÅT:s red vill, även om man undrar ...
Mirrorgirl: Hahaha! Var inte orolig. Du skriver bra!
Anonym: Hmm, jag förstod inte riktigt vad du menade, men självklart vill alla gå till språkvårdaren.
Att jag kallade det dom var bara för att dramatisera och göra min väldigt ospännande vardag en aning mer spännade på bloggen... Tji fick jag.
Jag hade kunnat berätta om exakt vad hon sa och berättat att alla i förväg hade skickat sina texter för analys och kom ut ur rummet som nya människor, eller ja, nyare i alla fall.
Men det är inte alls lika roligt. =)
Skicka en kommentar