Facebook väcker nostalgi och ångest till den grad att det gör ont i hjärtat.
En gång i tiden umgicks jag med ett helt gäng mer eller mindre helknasiga människor. De flesta var killar men jag hade bara hånglat med en av dem. En enda gång dessutom.
Vi var vänner helt enkelt. Ett skönt kompisgäng på drygt tio personer.
Vi kallade oss för familjen, precis som det där farliga MC-gänget. Jag kallades skämtsamt "Morsan Tilda", högst troligen på grund av mina allt annat än moderliga egenskaper. (På den tiden var jag nästan alltid fullast och spydde på alla fester.) Det var ett par som utgjorde stommen, de som fick alla att träffas och bli ett gäng. Och så var det killen som jag var kär i. En gång var han kär i mig också.
Vi i gänget umgicks ta mig tusan nästan jämt. Vi åkte på festivaler tillsammans, vi fikade efter skolan, vi pratade allvar och vi festade. Jäklar vad vi festade. Nyår 2000 festade vi som om vi aldrig någonsin skulle ses igen.
Och det gjorde vi aldrig heller. Strax därefter tog det slut mellan paret och gänget splittrades.
Nu träffade jag dem på Facebook. Det skulle jag aldrig ha gjort.
De är sig lika. J är lika underbart snäll, K är snyggare än någonsin, H har kvar sin humor. Varför förlorar man sådana vänner?
2 kommentarer:
fast ibland kanske det faktiskt finns en anledning till att man tappar kontakten med människor, medan andra faktiskt håller sig kvar? eller så grundar sig allt i min fortfarande starka motvilja mot att joina facebook.
Egon: Jag har också tänkt den tanken, att det finns en anledning till den förlorade kontakten. Vi har kanske inte så mycket gemensamt längre.
Men ibland blir jag bara så nostalgisk och romantiserar livet innan jag flyttade från hemstaden till den grad att jag inte ser det negativa.
Och facebook är visserligen en fluga, men jag gick med typ 2 veckor innan det blev såååå uppblåst och måste säga att jag gillar det.
I och med att jag, som sagt, har flyttat är det skoj att få kontakt med gamla vänner. Det är inte alls så tokigt.
Skicka en kommentar