Det som varit

För första gången sedan separationen har jag öppnat iphoto och bläddrat igenom de tusentals bilder som utgör merparten av det liv som vi levde ihop.

Jag ser en bild på honom i den turkosblåa skjortan jag köpte till honom och slås av hur snygg han är. En bild på oss när han lipar mot kameran utan min vetskap. En bild på när jag slickar honom på kinden, en på han och bästa vännen, en på oss fulla och glada. Och hans hatt. Och huset.
Hur många bilder finns det inte på huset? På köket. På när jag överlycklig ligger på köksgolvet för första gången. På när vi monterar garderober, hallväggen efter att mina tavlor kommit upp, jag i hallspegeln, första ölen på altanen på våren.

Och det gör ont. Det gör så ont så ont så ont.
Och nu gråter jag lite. Över det som var. Det som ändå var fint i allt det fula. Det som var bra.
Tänker på när han trilskades och skulle lära mig backa med släp. På när han släpade med mig överallt, på alla möjliga utflykter. På när han och jag skriksjöng i bilen. På när vi lagade mat, drack vin och snackade om livet ihop. På fredagsbastun som var vår enda gemensamma tid under det året då vi båda nästan var utbrända. På kubbkvällarna med grannarna i första lägenheten. På båtturerna.

Jag vet att jag kanske inte borde sörja det, bara se det som ett bra minne – fina tio år av mitt liv. Och jag vet att jag mår bättre nu, inne i mig. Jag är lyckligare, tryggare, bättre och är säker på att beslutet att gå isär var och är rätt.
Men på bilderna syns det inte att jag inte mådde bra, det fula finns inte. Det rationella och logiska existerar inte på bilderna. Där finns bara ett liv som aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.