Det känns som att hon fördömer. Bildar uppfattningen från utsidan och första intrycket och vill tala mig till rätta. Få mig att ändra mig, tänka efter, analysera.
Men jag vill inte ändra mig, tänka efter och analysera. Jag vill bara må bra.
Och han får mig att må bra. Oavsett hans ålder, hans vanor, hans klädstil och utseende. Han, som person, får mig att må bra. Oavsett vad hon säger.
Han får mig att skratta högt varje dag. Han visar att han tycker om mig genom små gester. Han är intelligent och har kloka åsikter. Han låter mig vara precis som jag är. Han spelar underbar musik som får mig att bli helt varm. Han lär mig saker. Hans hjärna stimulerar min.
Varför skulle jag då analysera och grubbla? Varför skulle jag behöva få miljöombyte? Varför?
Ibland känns det som att jag och min mamma både fysiskt och mentalt befinner oss 60 mil i från varandra.
2 kommentarer:
En helt galen tanke slog mig, tänk om man missar nått helt underbart pga att de enligt någon annan kanske kan skita sig. Lev lite farligt och ta varje chans på att finna lyckan, för den kan ju faktiskt finnas där.
Kicka
Precis så tänker jag också. Och vem vet mer om min lycka än jag gör?
Skicka en kommentar