Mirijam Geyerhofer: Vad är det bästa resp det sämsta som hänt det senaste halvåret?
Det bästa som hänt är att jag börjat må bra. Det betyder så extremt mycket för hela mitt väsen. Jag mår bra! Ord som inte har känts verkliga på så länge.
Resan dit kan dock ha varit det sämsta som hänt. För ett halvår sedan (Shit! Det har snart gått ett halvår!) mådde jag inte bra. Jag gick långa skogspromenader med vänner och pratade och pratade och pratade. Och grät. Jag visste att om ingenting skedde, om ingenting förändrades skulle jag bli bitter. Bitter på att livet inte blev som jag hade tänkt, att det ”inte var mer än så här”. Frågan ställde jag mig på bloggen många många gånger under hösten, ”är det så här livet ska vara?”
Sedan separerade vi. Jag var i ett vakuum där varje morgon började med att gråta ögonen plufsiga i duschen hemma hos mina vänner. Deras soffa blev min fristad och mitt hem.
Jag grät över att det inte hade blivit som jag hade trott. Över alla förhoppningar och drömmar som liksom pang bom försvann. Över huset. Över min familjs relation till exet. Över de gemensamma vännerna där ingenting skulle bli som förut. Över honom.
På jobbet grät jag, på väg hem från jobbet grät jag, efter jobbet grät jag. Tills en dag då jag plötsligt inte grät längre.
Och där fortsatte resan som fått mig dit jag är i dag. Jag är på intet sätt på toppen ännu, dalarna som jag stundtals sjunker ner i är djupa som avgrunden, men jag går myrsteg uppåt hela tiden. Faller, reser mig och travar vidare.
Terapin gjorde mycket. Terapin och vännerna. Gud vad jag ältade. Med alla. Jag öppnade mig för folk som jag aldrig tidigare öppnat mig för. Grät, visade mig svag och vräkte ut alla mina känslor till folk, oavsett om de ville höra eller inte.
Och det kan också ha varit en av de bästa sakerna som hänt. Att jag lärt mig att det lönar sig att öppna sig, att släppa in folk, att berätta, att dela med sig av sig själv. För gud vad mycket bättre jag mår när folk på riktigt vet vem jag är, när de förstår mig, när jag inte på ett enda litet plan behöver förställa mig.
Så. Det bästa och det sämsta som har hänt det senaste halvåret är att jag separerade.
5 kommentarer:
Tack för att du delar med dig så ärligt och så skönt att du känner att det även är det bästa som hänt dig!
Att öppna sig inför människor och att våga visa sina svagheter kan ge så himla mycket tillbaka! Jag är en öppen person och har insett att andra vågar ge mig så mycket mer om jag själv är öppen. Härlig känsla.
Jojjo: Jag skulle säga att det till största delen är det bästa som har hänt. Det var bara riktigt jobbigt ett tag, men när sorgen hade gått över mådde jag så mycket bättre. Och mår så mycket bättre.
J: Ja det ger jättemycket. Jag har alltså öppnat mig för folk tidigare också, men inte för så många och inte så mycket. Men jag håller med, det är en härlig känsla.
Oj, vilket svar! Jag hade inte väntat mig något så livsomvälvande direkt.
Och jag förstår hur du tänker, been there done that osv. Och sen – på andra sidan – när man kan se lite klarare eftersom gråtplufset börjar försvinna, då är det ju så himla skönt. Grattis till dig för att du gjorde det så bra! Kram
Mirijam: Jag hade inte heller väntat mig att jag skulle svara så livsomvälvande. Men tydligen blev det så när jag satte mig och skrev.
Och tack. Jag hoppas att jag har gjort det bra, jag vet inte om det kommer komma ett fett bakslag så jag vågar inte ta ut något i förskott ännu.
Skicka en kommentar