Våren ger obehärskade känslor

Det är som att man vill skriva poesi när våren kommer. När äppelblommor fyller varenda liten liten pinne på varje äppelträd så att det blir hav av äppelblom längs de gröna frodiga dalarna.
Det är då man vill citera Karin Boye i varje mening och utbrista ”visst gör det ont när knoppar brister”, för precis så ser det ut att göra.
Det är då man precis som Ronja Rövardotter vill gå ut i skogen där ingen hör och skrika vårskrik. Bara gasta högt och få ur vintern ur kroppen. Och andas in våren med stora djupa andetag.

Det är då man vill kasta sig bland vitsipporna och borra ner ansiktet bland dem. Försöka insupa dem för att få ta del av livslusten. Andas in den murriga jord som man vet är full av frön och liv. Frön som snart ska kämpa sig genom gamla multna löv och spricka ut i grönska.
Det är då man vill ta hoppsasteg i stället för att gå eftersom benen innehåller så mycket energi. Man får nästan hålla dem tillbaka och strängt säga till dem att lugna sig. Men de vill inte lyssna.
Det är då man vill visa ansiktet åt solen varje sekund den visar sig. Vända ansiktet uppåt och visa den att man gillar den, be den om mer, lovprisa den. För solens strålar värmer och sipprar in mellan halsduken och jackkragen hela vägen ner till hjärtat.

Det är då man vill måla tavlor föreställande klarblåa himlar med hög luft. Och solar och blommor och grönt grönt grönt. Löv som är så fulla med klorofyll att det ser ut som om de ska spricka vilken sekund som helst.
Det är då man vill leva lite mera än vanligt. Och det tänker jag göra från och med nu.