Ingen vill ha ett Donkey Kong längre

Jag var mäkta imponerad och spärrade upp ögonen när kompisen hos dagmamman hade det med sig – ett alldeles sprillans nytt Donkey Kong. Jag hängde avundsjukt över axeln och såg när han hoppade och sprang med den lilla gubben. Så fort han gick på toaletten snappade jag det åt mig och försökte hoppa över tunnorna jag också. Jag minns att jag älskade det.
I dag skulle en sexåring skratta om kompisen kom med ett Donkey Kong. För utvecklingen går framåt i en rasande takt och det är knappt att man hinner med, även om man försöker hålla sig ajour.

Tänk bara på den analoga kameran. För bara fem år sedan köpte man film, satte i den i kameran, tog bilder och lämnade in rullen på framkallning. I dag pekar tjejen i kassan på hyllan med DVD-filmer om man frågar efter film.
Eller faxen, som bara väntar på att få lägga sig ner och dö. Eller VHS:en. Eller disketterna som rymmer skrattretande lite information. Eller varför inte ta cd-skivorna, tjock-tv:n eller den stationära datorn som exempel?
Alla finns kvar men frågan är hur länge.

Den tekniska historien har däremot bjudit på en hel del roliga prylar. Minns ni tillexempel minidisc, som var en minivariant av cd-skivan och spåddes revolutionera branschen? Men efter bara något år upphörde tillverkningen.
En annan klassiker som uppenbarligen heller inte blev någon succé var den bärbara LP-spelaren. Enligt uppgift krävde den i stort sett att den som bar den stod blickstilla så att nålen inte skulle hoppa. Och ungefär där försvann syftet med att ha den bärbar.
Eller den adapter man stoppade in i bilens kassettspelare för att man skulle kunna lyssna på sin nya fräsiga bärbara cd-spelare. De prylarna är i dag så roliga att man skrattar högt åt dem.
Undrar vad vi kommer att skratta åt om tio år?

Publicerad 3.4 2009