För det första vill jag varna folk som inte känner mig: Övertolka inte budskapet i texten nedan! Jag har inga planer på att genomföra något liknande.
Ganska ofta när jag åker den halvtimmes långa bilfärden till och från jobbet får jag en stor lust att köra av vägen. Bara för att känna hur det känns när man är på väg ner över dikeskanten. Känslan av att det inte finns någon återvändo. Och känna känslan man får när man konstaterar att man kört av vägen och sitter i ett dike.
Eller så får jag lust att styra bilen över till andra vägbanan när jag får möte. För att känna hur det känns när en bil kommer rakt emot en och man vet att man kommer att krocka. The point of no return.
Jag kan inte säga att det är någon form av dödslängtan jag har inom mig, för det är det inte. Jag vill liksom bara känna det som man inte kan känna. Hur känns det till exempel att som kille penetrera en tjej? Jag skulle verkligen verkligen vilja veta. Men kommer aldrig att få göra det.
Eller känna hur det känns att ligga på dödsbädden och veta att man ska dö. Hur känns det när man vet att planet kommer att störta och att man högst troligen aldrig kommer att överleva?
Hur känns det att föda barn? Blir man helt saligt lycklig, som alla säger?
Jag vet inte om det helt enkelt är De Stora Känslorna jag är ute efter att känna eller om jag anser att jag känner för lite i dag. Jag har ingen aning.
Men högst troligen beror det helt enkelt på att jag är lite beng och funderar åt skogen för mycket.
13 kommentarer:
Jag kör inte bil så ofta, men varje gång funderar jag på hur det skulle vara att råka styra över på mötande körfält. Ungefär som att man får kämpa för att inte kasta ut plånboken över bron när man passerar.
Nja jag tycker att de påminner om när jag ville slänga hela min kamerautrustning från Ålandsfärjan, bara för att se hur plasket skulle se ut. Har stått med skolans jätte dyra videokamera och fundera på hur de skulle se ut om jag skulle slänga den över broräcket och ner i Hornavan. Har haft samma känslor för cyklar men mest gäller de nog dyra saker.
Kramar från Kicka
Åh! Precis så där är det! Vad är det för fel i huvudet på oss?! =)
Jag brukar också ha såna där funderingar då jag kör, utan att för den skull ha någon intention att faktiskt genomföra dådet. Jag funderar även hur det känns att stå högst uppe på en byggnad och titta ner, för att sedan kasta sig ut i luften. Trots det har jag inte ens behov av att hoppa bungy-jump. Så antingen är det väldigt vanligt att man har såna tankar, eller så är det bara vrickade människor som läser din blogg :)
Antingen får jag finna mig att vara lika vrickad som flera av er, eller så är det faktiskt inte så ovanligt.
Tack, Matilda för att du vågar erkänna detta o få andra att inse att det finns fler;-)
Ja jag säger som alla andra. Du är ju absolut inte ensam om att tänka så .. Kanske är det lite så att man helt enkelt vill veta hur saker känns som man kanske aldrig annars får uppleva. en stark lust bara. Vet att jag faktiskt flera gånger nästan måste tvinga mig själv att Inte köra av vägen.
Jag vill INTE veta. Jag är däremot livrädd att någon (ehrm nån av er?) ska göra just detta. Köra över på min sida av vägen. Jag har blivit helt sinnessjukt rädd för massa saker sen jag blev gravid. Jag vill fortsätta vara mamma till mitt barn länge till. Dårar som gör sånt där och förstör för andra borde spärras in vid första tecknet ^^
Kan tillägga att mitt ex gjorde precis detta mot två andra förare. Så tanken att det faktiskt kan hända vem som helst närsomhelst har funnits längee. Kankse därav rädslan för verkligheten. För sånt händer.
Foxy: Det verkar tydligen vara ganska vanligt! Det där med att hoppa känner jag också igen.
Erica: Haha, ja. Jag har inga skrupler tydligen utan berättar allt högt och lågt!
Tesa: Vi är ett helt gäng nu verkar det som! Gött!
Mille: Haha! Så det är ganska kört för mig alltså – borde spärrats in för lääänge sen. =) Och typ alla andra som kommenterat också!
Men det är skillnad på att vara dum och verkligen göra det och vara dum och bara fundera på att göra det!
Jag har kört av vägen och voltat flera varv och vet hur det känns att köra till skogs. "NU dör jag, fan vad onödigt" tänkte jag och "vad var det Bengan sa att man skulle göra när man körde till skogs?" (bengan var min bilskolelärare). För det första, jag brukar inte svära, för det andra jag ser mig som en positiv människa som ser ljust på livet... Så den där känslan förvånar mig verkligen än idag. Jag har hört om folk som voltat som tänkt: "när ska den stanna?", så det förvånar mig att jag verkligen kände att this is the end. Det var verkligen no way of return i den stunden. Efteråt har jag tänkt på det där... en känsla som den man fick just då kan man aldrig simulera...Hur man än skulle vilja och försöka. Jag hade då aldrig kännt något liknande, så allt eller inget, svart eller vitt. Läskigt och livrädd, fast ändå med ett så oroväckande lugn. Så trodde jag inte att jag skulle reagera.
Att ta vara på varje dag som om den vore den sista fungerar inte i verkligheten, för man kan inte lura sig själv, man vet ju att man vet ju att det med väääldigt stor sannolikhet kommer morgondag (tack och lov för det!). Försök lura dig själv till att tro annat, det är samma sak som att försöka kittla sig själv under armarna, dvs omöjligt!
Jag brukar ibland tänka på känslan den där stunden i bilen, och varje gång påminns jag om hur skört livet faktiskt är.
Nog carpe diem- predikningar från min sida nu :P Tack för ett intressant inlägg och lycka till med städandet =)
Malin: Det är ju just den där känslan du beskriver som jag på något stört vis vill känna.
Och det handlar inte alls om att jag på något sätt vill dö eller känna skräck, utan på något helt annat odefinierbart.
Jag försöker för övrigt leva som om dagen var den sista i den mån det går. Men det är svårt ibland, man vet ju att det kommer en morgondag, som du säger.
Annars är det hiskeligt kul att du läser min blogg. Ska börja läsa din också!
Jag har drunknat, det var en förbluffande sympatisk känsla. Men jag tror det är bättre att göra något åt anledningen till att man känner behovet av chockterapi, än att sitta där i bilen och undra om en frontalkrock skulle hjälpa.
Frippe: Men jag vill ju inte egentligen, det är ju det. Jag vill inte krocka och har ingen jobbig ångest som jag hoppas döva med en frontalkrock.
Det är bara känslan jag är ute efter. Som jag skrev så kan det vara allt från att föda barn till att känna hur det känns att som kille ha sex med en tjej.
Svårt att förklara och det var just därför jag skrev att man inte skulle övertolka texten.
Skicka en kommentar