Är det normalt att ha livskriser i stort sett varje gång man är ledig? Men å andra sidan är jag kanske inte fullt normal heller. För varje gång jag sätter mig ner och gör ingenting börjar tankarna mala.
Det känns som om jag har något ouppklarat som gnager och gnager och så fort det får chansen hoppar det upp till ytan.
Kanske kan vara därför jag jobbar hela tiden. Tar på mig grejer hela tiden för att slippa fundera. Bjuder hem folk precis hela tiden så att jag slipper tystnaden. Då kanske rösten inom mig inte hörs.
Varje gång är det dessutom samma saker som snurrar. Samma saker som det har varit i minst fem års tid: Vill jag bo här? Vem är jag? Vad är mina mål? Hur blir man lycklig? Vad ska jag bli när jag blir stor? Varför känner jag mig inte glad? Är det pojkvännen jag ska spendera resten av livet med? Varför känns mitt liv otillräckligt?
Och aldrig finner jag några svar. Jag både vill och inte vill bo här. Jag flyttade inte hit av egen fri vilja, jag var här på semester och blev kvar. I snart sju år. Borde jag flytta då jag egentligen inte valt att bo här? Vad händer då med huset? Och skulle pojkvännen flytta med mig? - Knappast.
Vem jag är vet jag heller inte. Tror jag ser mig själv på annat sätt än andra. På grund av att jag sällan visar hur jag känner eller mår.
Och målen ja. Det har jag inga. Jag vet inte vad jag vill uppnå. Jag vill inte bli chefredaktör i alla fall. Mitt enda mål är väl att bli lycklig, men det är ju just det som jag inte vet hur man blir.
Sen är jag sugen på att studera. Men börjar känna mig gammal för det. Börjar jag läsa nu är jag klar om 100 år. Och då ska man börja leta ett jobb inom det. Och när ska man då skaffa barn? För jag vill nog ha barn någongång.
Och så vet jag att om jag studerar kommer det att bli kämpigt mellan mig och pojkvännen i och med att jag måste flytta. Så det känns som om jag får välja mellan min karriär (vad det nu kan vara) och pojkvännen.
Och det är kanske därför mitt liv känns otillräckligt... Allt går runt.
Så varför funderar jag så mycket hela tiden? Kanske beror det på att allt i mitt liv egentligen är en slump. Jag har aldrig, eller i alla fall sällan, fattat ett fast beslut om mig och mitt liv. Bara följt med strömmen och sett vart den fört mig.
Kanske därför jag inte känner mig bekväm. Jag har helt enkelt aldrig funderat på vad jag vill. Vad jag har för mål. Vad jag vill med mitt liv och vad som gör mig lycklig.
Ska försöka nu. Så jag slipper ha livskris var och varannan månad.
6 kommentarer:
För det första är det inte konstigt att du får de här tankarna när du är ledig - det är ju enda gången du tillåter hjärnan att tänka (med tanke på din stress i vardagen). och om du då inte är "van" att vara ledig är det skitsvårt att kontrollera tankarna. jag är likadan.
sen så är du INTE för gammal för att studera. det var många i 40-års åldern som pluggade när jag pluggade, och jag uppfattade det som att de på ett sätt kunde ta till sig utbildningen bättre!
har du pratat med in pojkvän om allt det här? jag menar, ni måste ju utgå från att ni ska leva tillsammans och då behöver du ju diskutera med honom. Han behöver inte hålla med dig, men ibland mår man bättre bara att få prata av sig sina tankar. Säga dem högt.
Förstår att din längtan efter la familia är stor, låter skoj med era middagar..:)
Att söka lyckan är inte lätt.
Det viktiga är nog att finna den i nuet. Inte oroa sig över framtiden.
Jag hejar på dej!
Glad påsk.
Skickar en massa virtuella påskgodisar o kramar!
Ses nästa vecka?
/Marika
Jag h a t a r de där tankarna, men de kommer ofelbart till en när man minst orkar tackla dem. För några svar får man ju trots allt inte. Ordet "nöjd" är det vidrigaste som finns för oss med stora outtalade ambitioner - hur kan man vara nöjd med det lilla? Jag antar att det är det som är gåtan. (Blablabla, vad jag svammlar.)
Du! Kom till mej på lördag och sup skallen av dej! Det är vad jag ska göra med några vänner (japp, ett par från jobbet också =)). Jag behöver ett avbrott med tanke på att jag, självklart, jobbar hela påskhelgen.
Kram!
Egon: Jag har pratat med honom om det 100 gånger. Tills hans öron blöder. Vi kommer dock aldrig fram till något...
Och jag vet att jag inte är för gammal för att plugga egentligen. Men det känns bara som det ibland.
Marika: Kommer du hit?! Jag jobbar kväll hela jävla veckan, men kommer du via jobbet nåt kanske vi hinner ses en sväng iaf!
Och jo, du har rätt. Kanske inte borde bekymra mig om framtiden så.
Malin: "oss med stora outtalade ambitioner". Jävlar va flott det lät. Kanske är det så... Man blir aldrig nöjd. Eller så är du och jag av samma skrot och korn helt enkelt.
Supa mig full på lördag låter härligt. Om jag inte käkade penicillin som fungerar som antabus när jag dricker alkohol... Men en annan gång kanske?! Måste baske mig se till att ses nångång ju!
Matilda.. Jag gör samma sak, när jag är ledig vill säga. Överanalyserar allt i småbitar och ställer 1000 frågor och krav på mej själv. Skitjiobbigt, verkligen. Och din sits kan ju inte vara lättare, med tanke på att du har din familj på andra sidan pölen.. Hur ska man göra för att bara bestämma sig för att SÅHÄR ÄR DET. Såhär VILL jag ha det. Men nää.. Gräset är oftast grönare på andra sidan..
Camilla: Det är nog så man får göra, bara bestämma sig. Men hur ska man veta att man fattat rätt beslut då i så fall? Jag vet ju inte vad jag vill.
Fan va livet ska va jobbigt ibland!
Skicka en kommentar