Är det inte ganska skevt när vi behöver livscoacher, självhjälpsböcker och mindfulness-knep för att vi ska orka leva de liv vi lever? Orka jobba järnet och stressa. Orka ha städat och fin fasad.
Vore det helt enkelt inte lättare att jobba mindre och strunta i måsten? Då orkar vi nog leva de liv vi lever, utan att behöva göra avslappningsövningar för att klara det.
fredag, maj 31, 2013
tisdag, maj 28, 2013
Genuint lycklig
Jag tror att det kanske är sommarvärmen och solen som inverkar, men hursomhelst så känns det som att mitt liv äntligen är det liv jag vill ha. Jag känner mig genuint lycklig. Glad. Fullständig. Fullkomlig.
Det var bara det jag ville säga.
Det var bara det jag ville säga.
måndag, maj 27, 2013
Torp torp torp torp och torp
Jag längtar fortfarande efter ett torp. Ungefär så mycket att det upptar 50 procent av min vakna tid att tänka på det.
Varför har jag inget torp?! Varför har jag inte en massa pengar?! Jävla orättvisa liv.
Varför har jag inget torp?! Varför har jag inte en massa pengar?! Jävla orättvisa liv.
torsdag, maj 23, 2013
Kort vår
Den här våren måste vara den kortaste någonsin.
För en månad sedan gick jag i vinterjacka fortfarande och om en månad har jag sommarsemester.
För en månad sedan gick jag i vinterjacka fortfarande och om en månad har jag sommarsemester.
onsdag, maj 22, 2013
Så långt jag kom med 2012
Vid årsskiftet hade jag en tanke på att göra en årssammanfattning av 2012, ett omtumlande år där mycket hände i mitt liv.
Det är slutet av maj nu. Jag har fortfarande inte kommit längre än till sommaren och har därför beslutat lägga ner projektet och publicera det precis som det är. Halva året 2012, varsågoda!
(FYI: Den understrukna texten är länkar i fall ni är nyfikna på att läsa hela inlägget.)
JANUARI
Året började rätt mycket upp och ner. Jag kände mig glad, ensam, ledsen, nöjd, less och allt på en gång. Försökte hitta mig själv efter att ha brutit upp från ett tio år långt förhållande:
10 januari: Ena dagen guld och gröna skogar, nästa pest och pina. Det som stör mig mest är att jag vaknar sju gånger varje natt med ett extremt ångesttryck över bröstet. Men det ska väl också gå över någon gång. Jag måste bara acceptera att läkningsprocesser tar tid.
Jag dejtade lite, vilket kanske inte var så smart nu i efterhand:
11 januari: Jag hade släppt in någon för första gången igen och så revs han våldsamt ut ur mig och lämnade ett taggigt blödande äckligt sår. Men trots att jag vet att det är bäst och rätt har jag aldrig känt mig så ensam som nu.
Men såg saker positivt i alla fall:
13 januari: Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt. Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.
Och märkte till slut att det inte alls är så tokigt att vara ensam:
17 januari: Vad har jag oroat mig för? Det är ju helt okej att hänga med mig själv.
Hittade till och med motivation till att gå till gymet och hade magrutetävling:
Och energi till att fixa i ordning min lägenhet:
Men saknade fortfarande huset, särkilt efter att exet träffat en ny.
27 januari: Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val. Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.
FEBRUARI
Ångesten hängde kvar ett tag in i februari:
1 februari:
Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och där i den där röran i mitt huvud började jag träffa A. Samma dag som det hände något mellan oss hade jag ironiskt nog börjat prata om hur jag ville att min eventuella framtida kille skulle vara.
4 februari: Någon som kan säga att han gillar leverfläcken precis bredvid naveln eller säger att det är gulligt att det väser i svalget när jag gäspar riktigt stort.
Jag flängde runt en massa och var typ aldrig hemma:
13 februari: Förra helgen konstaterade jag att jag inte hade varit i mitt vardagsrum sedan helgen innan. Och samma sak nu. Jag var i vardagsrummet senast förra helgen. Därför känns det väldigt nödvändigt att sitta med en stor tvåa på 75 kvadrat. Väldigt nödvändigt.
Men någonting började hända inom mig:
15 februari: Men trots att det tar så länge att glömma så känns det som att det där stora hålet i hjärtat, det uppslitna såret, inte är så stort och trasigt längre. Det finns fortfarande där, glipar lite ibland och ärrvävnaden är ful och köttig, men det är mindre. Det börjar försvinna. Och någonstans där bland den köttiga ärrvävnaden kommer en liten knopp. Ungefär som en krokus på våren.
Och så blev jag stalkad av en mycket konstig man:
23 februari: Jag vet inte om jag ska börja bli rädd på riktigt eller om jag ska skratta åt det. Men jag börjar nästan känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag har rullgardinen i sovrummet neddragen i stort sett hela tiden och drar mig för att gå ut på trappen för att röka. I fall glomannen skulle vara där.
Så festade jag mycket. Eller ja, fortsatte att festa mycket:
26 februari: Mest oväntat var den finländska mannen som kom fram och blottade sig för oss med orden ”jag föddes naken och tänker gå genom livet naken!” Jorå. Så är det att festa på Åland.
Och så åkte jag lite rallybil:
MARS
Jag märkte att jag faktiskt klarade mig ypperligt som singel:
3 mars: Att jag oroade mig för tristess, ensamhet och att tiden skulle gå långsamt är rätt skrattretande med facit i hand.
Och listade saker som gör mig glad:
6 mars: När jag i helgen skojade och skämtade med en kille som heter Simon och en amerikan som stod bredvid utbrast ”Haha! She called him semen!”
Jag lärde mig att dricka whisky också:
Och så avslöjade jag att jag träffade någon:
13 mars: Han gör mig glad. Han gör mig jättejätteglad.
Mycket av tiden gick åt till att lyssna på bra musik:
Och jag var så sprallig mest hela tiden:
16 mars: Jag skrev för ett tag sedan att jag var äckligt positiv, men att ni skulle ha förtröstan eftersom jag alldeles snart skulle bli mitt vanliga bittra cyniska jag. Jag ljög.
Jag fick en jättefin komplimang:
22 mars: ”Jag gillar ditt sätt att tänka. Jag gör det, jag menar det.”
Men märkte att det är dyrt att bo själv:
28 mars: Tolv euro på kontot, två dagar kvar till lön.
APRIL
Jag var sjuk mest hela tiden, hela våren faktiskt. April började likadant:
1 april: Inte nog med att jag var sjuk tre dagar förra veckan och jobbar helg hela helgen – feberjäveln har kommit tillbaka.
Och hade några riktigt dåliga dagar:
3 april: Och nu gråter jag lite. Över det som var. Det som ändå var fint i allt det fula. Det som var bra. Och jag vet att jag mår bättre nu, inne i mig. Jag är lyckligare, tryggare, bättre och är säker på att beslutet att gå isär var och är rätt. Men på bilderna syns det inte att jag inte mådde bra, det fula finns inte. Det rationella och logiska existerar inte på bilderna. Där finns bara ett liv som aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.
Som jag försökte bota med självpepp:
10 april: Det jag behöver göra för att må bra är att tänka på mig själv!
Samma dag som jag fick en systerdotter flyttade A:s katt in hos mig:
Och så fotade jag en ny krönikebild till tidningen:
Jag tänkte en del stora tankar:
20 april: Tänk om vi, hela världen, inte finns. Att vi bara befinner oss i en jättes dröm och rätt vad det är kommer han att vakna och vi försvinner pust väck.
Och så var jag och A plötsligt ihop:
30 april: För första gången på ett halvår blev jag i helgen kallad för ”min flickvän”.
MAJ
Sedan kom våren!
1 maj: Efter jobbet packade jag marinerat kött, öl och vin och en extratröja i väskan och satte mig på cykeln. Det var varmt och soligt och längs med dikeskanterna kryllade det av vita, gula, lila, blå blommor. Som en explosion i det gröna frodiga gräset.
Jag fick de sista sakerna från huset:
2 maj: När han har lämnat allt det borde jag nu, ett halvår efter att vi separerat, inte ha en enda sak kvar i huset. Förutom en liten del av min själ då förstås. Den kommer alltid att sitta i de där väggarna.
Och gjorde revolt igen och sa ”jag är faktiskt vuxen” till min mamma:
2 maj: Att tilltron till mig plötsligt inte finns, att jag tydligen inte är kapabel att sköta mitt eget liv, ta hand om mig själv och veta vad som är bäst för mig. Som att jag plötsligt har jag blivit 16 år gammal och oansvarig. Men mamma, jag är faktiskt vuxen och kapabel att både känna känslor och ta hand om mig själv.
Det började bli vår på riktigt och jag bildbombade bloggen och gjorde roliga saker. Som lekte dra-sträck-mellan-prickarna:
Jag fortsatte att bearbeta mig själv och märkte att jag faktiskt började må bättre.
22 maj: Och sakta men säkert hittar jag vägen. Det krävs visserligen omvägar via alldeles för många shots på krogen, ohälsosamt leverne, många cigaretter och ett rätt barnsligt beteende. Det hör liksom till resan, jag behöver trampa kring bland ytterligheterna för att till slut hitta den väg som passar mig, som är jag. Men sakta men säkert börjar jag treva längs rätt väg, lära känna mig själv på riktigt.
JUNI
Juni började med betydligt bättre ekonomi än jag hade upplevt under våren.
7 juni: Jag är från och med den här månaden skuldfri. Jag bokstaverar: S-K-U-L-D-F-R-I. Det innebär att den där ganska ansenliga summan som varje månad dragits till banken för ränta och amortering kommer att stanna på kontot. Vilket innebär två saker: Jag kommer att ha mer pengar att röra mig med varje månad OCH jag äger min bil.
A ställde sin skrivmaskin hos mig och mina fingrar skrev av oklar anledning ordet frist.
Jag försökte mig också på att shoppa, efter väldigt lång tid med taskig ekonomi.
12 juni: Det blev inga skor i går. Jag tror att jag har glömt bort hur man gör när man shoppar.
Jag fortsatte att hänga rätt mycket i min säng.
16 juni: "Hur kommer det sig att du alltid hamnar i sängen?"
"Vaddå? Jag gillar min säng. Den är skön och mjuk och så kan man ligga i den och sova i den. Och det är faktiskt två av de bästa sakerna i världen!"
Men jag var lycklig!
18 juni: Jag krånglade i mina barfotafötter i conversen och tog hans hand. Gick genom staden. Hamnade hos vänner, lyssnade på Fever Ray och Niel Young och livet uppfyllde mig. Tisstassade nerför trappuppgången för att inte väcka grannarna och klev ut i fågelkvittret. Ut i staden som återigen började vakna till liv. Tittade på molnen som skapade ett konstverk för de som var vakna – för oss. Fnittrade lite och tog hoppsasteg. Min hand i hans.
Och A sjöng godnattvisor för mig i sängen:
Så blev det midsommar och jag fick för mig att klättra i träd.
24 juni: I shorts och barfota den här gången ... Är nu helt uppskrapad på låret, blå på båda knäna, har ett köttsår på foten och träningsvärk i baken. Om det var värt det? Lätt. Jag var ju king of the world där uppe i trädkronan.
JULI
Juli började med att jag var rädd. Rädd för att må så bra.
3 juli: Jag känner mig fullkomlig. Lycklig och glad och har flera gånger den senaste tiden tänkt att det här är den bästa tiden i mitt liv. Och jag är livrädd. Livrädd för att det finns något som jag inte ser. Något som stör fast att jag inte vet om det. Att jag liksom är i en bubbla av förnekelse och att den rätt vad det är smäller rakt i mitt ansikte. Visar fingret och ropar haha – där fick du!
Glömde snart att vara rädd och lyssnade på musik i stället. Den här låten blev nog sommarens mest spelade låt:
Jag tog årets första riktiga dopp en dag efter jobbet.
6 juli: Så åkte vi ut till vattnet och satte oss på solvarma klippor, bytte om till badkläder och picknickade där.
Jag väntade på semsester. Foto-Ida gjorde vårt sista jobb tillsammans och passade på att stanna vid ett rapsfält.
Så kom ledigheten och årets första festival där jag märkte att mitt hår plötsligt blivit lockigt.
16 juli: Så där stod jag. Lockig i håret och iklädd leggings, eftersom jeansen var dyblöta efter störtskuren tidigare på kvällen, och A:s stora stickade tröja. Dansade i våta Converse på lergeggigt gräs. Glad, full och fullkomligt fullkomligt lycklig.
Jag led av en släng dåligt självförtroende. Och blev botad.
18 juli: Hur som helst så sa jag det till honom: Jag har inget att erbjuda dig. Och han svarade "Jag då? Vad har jag att erbjuda dig? Ingenting! Fast vänta ... Det där borde jag inte ha avslöjat!" Och genast började vi båda skratta och så var alla dumma känslor som bortblåsta.
Det är slutet av maj nu. Jag har fortfarande inte kommit längre än till sommaren och har därför beslutat lägga ner projektet och publicera det precis som det är. Halva året 2012, varsågoda!
(FYI: Den understrukna texten är länkar i fall ni är nyfikna på att läsa hela inlägget.)
JANUARI
Året började rätt mycket upp och ner. Jag kände mig glad, ensam, ledsen, nöjd, less och allt på en gång. Försökte hitta mig själv efter att ha brutit upp från ett tio år långt förhållande:
10 januari: Ena dagen guld och gröna skogar, nästa pest och pina. Det som stör mig mest är att jag vaknar sju gånger varje natt med ett extremt ångesttryck över bröstet. Men det ska väl också gå över någon gång. Jag måste bara acceptera att läkningsprocesser tar tid.
Jag dejtade lite, vilket kanske inte var så smart nu i efterhand:
11 januari: Jag hade släppt in någon för första gången igen och så revs han våldsamt ut ur mig och lämnade ett taggigt blödande äckligt sår. Men trots att jag vet att det är bäst och rätt har jag aldrig känt mig så ensam som nu.
Men såg saker positivt i alla fall:
13 januari: Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt. Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.
Och märkte till slut att det inte alls är så tokigt att vara ensam:
17 januari: Vad har jag oroat mig för? Det är ju helt okej att hänga med mig själv.
Hittade till och med motivation till att gå till gymet och hade magrutetävling:
Men saknade fortfarande huset, särkilt efter att exet träffat en ny.
27 januari: Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val. Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.
FEBRUARI
Ångesten hängde kvar ett tag in i februari:
1 februari:
Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och där i den där röran i mitt huvud började jag träffa A. Samma dag som det hände något mellan oss hade jag ironiskt nog börjat prata om hur jag ville att min eventuella framtida kille skulle vara.
4 februari: Någon som kan säga att han gillar leverfläcken precis bredvid naveln eller säger att det är gulligt att det väser i svalget när jag gäspar riktigt stort.
Jag flängde runt en massa och var typ aldrig hemma:
13 februari: Förra helgen konstaterade jag att jag inte hade varit i mitt vardagsrum sedan helgen innan. Och samma sak nu. Jag var i vardagsrummet senast förra helgen. Därför känns det väldigt nödvändigt att sitta med en stor tvåa på 75 kvadrat. Väldigt nödvändigt.
Men någonting började hända inom mig:
15 februari: Men trots att det tar så länge att glömma så känns det som att det där stora hålet i hjärtat, det uppslitna såret, inte är så stort och trasigt längre. Det finns fortfarande där, glipar lite ibland och ärrvävnaden är ful och köttig, men det är mindre. Det börjar försvinna. Och någonstans där bland den köttiga ärrvävnaden kommer en liten knopp. Ungefär som en krokus på våren.
Och så blev jag stalkad av en mycket konstig man:
23 februari: Jag vet inte om jag ska börja bli rädd på riktigt eller om jag ska skratta åt det. Men jag börjar nästan känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag har rullgardinen i sovrummet neddragen i stort sett hela tiden och drar mig för att gå ut på trappen för att röka. I fall glomannen skulle vara där.
Så festade jag mycket. Eller ja, fortsatte att festa mycket:
26 februari: Mest oväntat var den finländska mannen som kom fram och blottade sig för oss med orden ”jag föddes naken och tänker gå genom livet naken!” Jorå. Så är det att festa på Åland.
Och så åkte jag lite rallybil:
Jag märkte att jag faktiskt klarade mig ypperligt som singel:
3 mars: Att jag oroade mig för tristess, ensamhet och att tiden skulle gå långsamt är rätt skrattretande med facit i hand.
Och listade saker som gör mig glad:
6 mars: När jag i helgen skojade och skämtade med en kille som heter Simon och en amerikan som stod bredvid utbrast ”Haha! She called him semen!”
Jag lärde mig att dricka whisky också:
13 mars: Han gör mig glad. Han gör mig jättejätteglad.
Mycket av tiden gick åt till att lyssna på bra musik:
Och jag var så sprallig mest hela tiden:
16 mars: Jag skrev för ett tag sedan att jag var äckligt positiv, men att ni skulle ha förtröstan eftersom jag alldeles snart skulle bli mitt vanliga bittra cyniska jag. Jag ljög.
Jag fick en jättefin komplimang:
22 mars: ”Jag gillar ditt sätt att tänka. Jag gör det, jag menar det.”
Men märkte att det är dyrt att bo själv:
28 mars: Tolv euro på kontot, två dagar kvar till lön.
APRIL
Jag var sjuk mest hela tiden, hela våren faktiskt. April började likadant:
1 april: Inte nog med att jag var sjuk tre dagar förra veckan och jobbar helg hela helgen – feberjäveln har kommit tillbaka.
Och hade några riktigt dåliga dagar:
3 april: Och nu gråter jag lite. Över det som var. Det som ändå var fint i allt det fula. Det som var bra. Och jag vet att jag mår bättre nu, inne i mig. Jag är lyckligare, tryggare, bättre och är säker på att beslutet att gå isär var och är rätt. Men på bilderna syns det inte att jag inte mådde bra, det fula finns inte. Det rationella och logiska existerar inte på bilderna. Där finns bara ett liv som aldrig aldrig aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.
Som jag försökte bota med självpepp:
10 april: Det jag behöver göra för att må bra är att tänka på mig själv!
Samma dag som jag fick en systerdotter flyttade A:s katt in hos mig:
Och så fotade jag en ny krönikebild till tidningen:
20 april: Tänk om vi, hela världen, inte finns. Att vi bara befinner oss i en jättes dröm och rätt vad det är kommer han att vakna och vi försvinner pust väck.
Och så var jag och A plötsligt ihop:
30 april: För första gången på ett halvår blev jag i helgen kallad för ”min flickvän”.
MAJ
Sedan kom våren!
1 maj: Efter jobbet packade jag marinerat kött, öl och vin och en extratröja i väskan och satte mig på cykeln. Det var varmt och soligt och längs med dikeskanterna kryllade det av vita, gula, lila, blå blommor. Som en explosion i det gröna frodiga gräset.
Jag fick de sista sakerna från huset:
2 maj: När han har lämnat allt det borde jag nu, ett halvår efter att vi separerat, inte ha en enda sak kvar i huset. Förutom en liten del av min själ då förstås. Den kommer alltid att sitta i de där väggarna.
Och gjorde revolt igen och sa ”jag är faktiskt vuxen” till min mamma:
2 maj: Att tilltron till mig plötsligt inte finns, att jag tydligen inte är kapabel att sköta mitt eget liv, ta hand om mig själv och veta vad som är bäst för mig. Som att jag plötsligt har jag blivit 16 år gammal och oansvarig. Men mamma, jag är faktiskt vuxen och kapabel att både känna känslor och ta hand om mig själv.
Det började bli vår på riktigt och jag bildbombade bloggen och gjorde roliga saker. Som lekte dra-sträck-mellan-prickarna:
Jag fortsatte att bearbeta mig själv och märkte att jag faktiskt började må bättre.
22 maj: Och sakta men säkert hittar jag vägen. Det krävs visserligen omvägar via alldeles för många shots på krogen, ohälsosamt leverne, många cigaretter och ett rätt barnsligt beteende. Det hör liksom till resan, jag behöver trampa kring bland ytterligheterna för att till slut hitta den väg som passar mig, som är jag. Men sakta men säkert börjar jag treva längs rätt väg, lära känna mig själv på riktigt.
JUNI
Juni började med betydligt bättre ekonomi än jag hade upplevt under våren.
7 juni: Jag är från och med den här månaden skuldfri. Jag bokstaverar: S-K-U-L-D-F-R-I. Det innebär att den där ganska ansenliga summan som varje månad dragits till banken för ränta och amortering kommer att stanna på kontot. Vilket innebär två saker: Jag kommer att ha mer pengar att röra mig med varje månad OCH jag äger min bil.
A ställde sin skrivmaskin hos mig och mina fingrar skrev av oklar anledning ordet frist.
Jag försökte mig också på att shoppa, efter väldigt lång tid med taskig ekonomi.
12 juni: Det blev inga skor i går. Jag tror att jag har glömt bort hur man gör när man shoppar.
Jag fortsatte att hänga rätt mycket i min säng.
16 juni: "Hur kommer det sig att du alltid hamnar i sängen?"
"Vaddå? Jag gillar min säng. Den är skön och mjuk och så kan man ligga i den och sova i den. Och det är faktiskt två av de bästa sakerna i världen!"
Men jag var lycklig!
18 juni: Jag krånglade i mina barfotafötter i conversen och tog hans hand. Gick genom staden. Hamnade hos vänner, lyssnade på Fever Ray och Niel Young och livet uppfyllde mig. Tisstassade nerför trappuppgången för att inte väcka grannarna och klev ut i fågelkvittret. Ut i staden som återigen började vakna till liv. Tittade på molnen som skapade ett konstverk för de som var vakna – för oss. Fnittrade lite och tog hoppsasteg. Min hand i hans.
Och A sjöng godnattvisor för mig i sängen:
Så blev det midsommar och jag fick för mig att klättra i träd.
24 juni: I shorts och barfota den här gången ... Är nu helt uppskrapad på låret, blå på båda knäna, har ett köttsår på foten och träningsvärk i baken. Om det var värt det? Lätt. Jag var ju king of the world där uppe i trädkronan.
JULI
Juli började med att jag var rädd. Rädd för att må så bra.
3 juli: Jag känner mig fullkomlig. Lycklig och glad och har flera gånger den senaste tiden tänkt att det här är den bästa tiden i mitt liv. Och jag är livrädd. Livrädd för att det finns något som jag inte ser. Något som stör fast att jag inte vet om det. Att jag liksom är i en bubbla av förnekelse och att den rätt vad det är smäller rakt i mitt ansikte. Visar fingret och ropar haha – där fick du!
Glömde snart att vara rädd och lyssnade på musik i stället. Den här låten blev nog sommarens mest spelade låt:
Jag tog årets första riktiga dopp en dag efter jobbet.
6 juli: Så åkte vi ut till vattnet och satte oss på solvarma klippor, bytte om till badkläder och picknickade där.
Jag väntade på semsester. Foto-Ida gjorde vårt sista jobb tillsammans och passade på att stanna vid ett rapsfält.
Så kom ledigheten och årets första festival där jag märkte att mitt hår plötsligt blivit lockigt.
16 juli: Så där stod jag. Lockig i håret och iklädd leggings, eftersom jeansen var dyblöta efter störtskuren tidigare på kvällen, och A:s stora stickade tröja. Dansade i våta Converse på lergeggigt gräs. Glad, full och fullkomligt fullkomligt lycklig.
Jag led av en släng dåligt självförtroende. Och blev botad.
18 juli: Hur som helst så sa jag det till honom: Jag har inget att erbjuda dig. Och han svarade "Jag då? Vad har jag att erbjuda dig? Ingenting! Fast vänta ... Det där borde jag inte ha avslöjat!" Och genast började vi båda skratta och så var alla dumma känslor som bortblåsta.
Nej men om man skulle ta och raka av sig alltihop?
Fan vad jag hatar mitt hår just nu. Mellanlängd. Lugg som är för kort för att fastna i tofsen. Lockar som bara blir värre och värre och numera typ aldrig går att få raka. Och om jag försöker ha lockigt blir det i kombination med längden att jag ser ut som tagen ur de tidiga Beverly Hills-avsnitten. Särskilt när det är lite för mycket urtunnat nedtill vilket leder till att topparna i nacken ställer sig utåt. Hej Brenda! Fan vad jag hatar mitt hår just nu.
En nödlösning. Flätad lugg, tofs i nacken. Och en trött jag.
En nödlösning. Flätad lugg, tofs i nacken. Och en trött jag.
tisdag, maj 21, 2013
Ett rörigt inlägg om tid
Tiden går så himla fort. Jag tänker på att mitt ex redan har hunnit träffa en ny tjej, flytta ihop med henne och nu häromdagen få ett barn tillsammans med henne, sedan vi separerade. Att det har gått så lång tid sedan vi gjorde slut att han hunnit göra allt detta. På vad som känns som så kort tid.
Men så funderar jag ett varv till och konstaterar att det samtidigt känns som eoner av tid sedan vi var tillsammans. Så mycket har hänt, så mycket har förändrats, så mycket tid har gått.
Det är knepigt det här med tiden. Den går vansinnigt fort samtidigt som den går oerhört långsamt.
Men så funderar jag ett varv till och konstaterar att det samtidigt känns som eoner av tid sedan vi var tillsammans. Så mycket har hänt, så mycket har förändrats, så mycket tid har gått.
Det är knepigt det här med tiden. Den går vansinnigt fort samtidigt som den går oerhört långsamt.
Underbara, underbara helg
Mamma och pappa kom hit i helgen. Och med dem kom sommarvärmen.
Därför passade vi på att picknicka. Vi packade kaffetermosar, gjorde lyxmackor och köpte wienerbröd som vi tog med oss till ett helt underbart område på södra Åland. Där gick vi runt bland vitsippor, kastade lite macka, spanade på sjöfåglar och sist och slutligen satte oss på en klippa och fikade.
Passade också på att doppa fötterna för första gången i år. Det var vansinnigt kallt.
På kvällen åkte vi till vänner och lagade brakmiddag. Eller ja, de hade faktiskt lagat det mesta redan innan vi kom dit. Det var dubbelbakad potatis, grillade revbensspjäll, coleslaw och annat gött. Till det fick vi, sju personer, i oss fyra flaskor vin och lite öl. Bland annat Stallhagens nya blåbärsale. Helt okej blir betyget på den och fem plus blir betyget på maten.
I söndags gjorde vi nytta, som man så fint kallar det. Jag och mamma planterade om mina älskade små chiliplantor medan pappa och A skruvade upp en stång i garderoben. Könsstereotypt så det förslår ...
Allt avslutades i alla fall med värsta goda ostbrickan där vi bullade upp med massor av olika kex, olika ostar, olika marmelader och olika frukter. Somnade mycket nöjd och glad.
Och om ni inte förstod det så var helgen alldeles alldeles underbar.
Därför passade vi på att picknicka. Vi packade kaffetermosar, gjorde lyxmackor och köpte wienerbröd som vi tog med oss till ett helt underbart område på södra Åland. Där gick vi runt bland vitsippor, kastade lite macka, spanade på sjöfåglar och sist och slutligen satte oss på en klippa och fikade.
Passade också på att doppa fötterna för första gången i år. Det var vansinnigt kallt.
På kvällen åkte vi till vänner och lagade brakmiddag. Eller ja, de hade faktiskt lagat det mesta redan innan vi kom dit. Det var dubbelbakad potatis, grillade revbensspjäll, coleslaw och annat gött. Till det fick vi, sju personer, i oss fyra flaskor vin och lite öl. Bland annat Stallhagens nya blåbärsale. Helt okej blir betyget på den och fem plus blir betyget på maten.
I söndags gjorde vi nytta, som man så fint kallar det. Jag och mamma planterade om mina älskade små chiliplantor medan pappa och A skruvade upp en stång i garderoben. Könsstereotypt så det förslår ...
Allt avslutades i alla fall med värsta goda ostbrickan där vi bullade upp med massor av olika kex, olika ostar, olika marmelader och olika frukter. Somnade mycket nöjd och glad.
Och om ni inte förstod det så var helgen alldeles alldeles underbar.
onsdag, maj 15, 2013
Vilket jävla samhälle vi lever i
Jag läser trettiotreanledningar.com som förklarar varför feminism behövs och blir återigen påmind om att världen är så jävla skev. Så läser jag enblommigtekopp.blogg.se som tittat på American Apperels skillnad i porträtteringen av kvinnor och män i samma skjorta och jag får skevheten än en gång bekräftad.
Ser sedan en video där studerande i Kanada gjort om typiskt kvinnoförnedrande reklamer till mansförnedrande, för att visa hur absurt det blir när männen porträtteras på samma vis som kvinnor.
Och i dag kommer domen från Umeå där tre män fört upp en vinflaska i en kvinnas underliv. Tingsrätten konstaterar att hennes ihoppressade ben inte behöver betyda att hon inte ville få en vinflaska uppkörd i muffen, utan lika gärna kan ha varit blyghet. Och att hon började blöda i underlivet inte alls hade något att göra med att männen förde flaskan in och ut, utan kom från en metallflik på flaskan. Punkt punkt punkt.
Och med tanke på hur jävla skevt och stört och fel det här samhället vi lever i är, hur kvinnor porträtteras som objekt och reklamer är allt mer våldsinriktade mot kvinnor, så är det kanske inte så konstigt att tingsrätten i Umeå fattar beslutet att fria männen. Det ska ju liksom se ut så där, om reklamen får bestämma.
Jag mår illa.
Ser sedan en video där studerande i Kanada gjort om typiskt kvinnoförnedrande reklamer till mansförnedrande, för att visa hur absurt det blir när männen porträtteras på samma vis som kvinnor.
Och i dag kommer domen från Umeå där tre män fört upp en vinflaska i en kvinnas underliv. Tingsrätten konstaterar att hennes ihoppressade ben inte behöver betyda att hon inte ville få en vinflaska uppkörd i muffen, utan lika gärna kan ha varit blyghet. Och att hon började blöda i underlivet inte alls hade något att göra med att männen förde flaskan in och ut, utan kom från en metallflik på flaskan. Punkt punkt punkt.
Och med tanke på hur jävla skevt och stört och fel det här samhället vi lever i är, hur kvinnor porträtteras som objekt och reklamer är allt mer våldsinriktade mot kvinnor, så är det kanske inte så konstigt att tingsrätten i Umeå fattar beslutet att fria männen. Det ska ju liksom se ut så där, om reklamen får bestämma.
Jag mår illa.
tisdag, maj 14, 2013
Drömmen om ett torp
Den här tiden på året brukar jag drömma om en stuga. En riktig stuga. Alltså typ ett gammalt torp med brunn på gården där man måste skicka ner en hink och veva upp för att få vatten, vedspis i köket och kanske en vedbastu och en liten sjö att tvätta sig i. El kan det få finnas, men fasen ingen tv.
Den här drömmen om en stuga blir mer och mer påtaglig för varje år som går. För varje vår som går.
Jag få liksom en längtan efter att vara nära naturen och leva spartanskt. Lata sig i en hängmatta, läsa böcker, lyssna på kassettband på gammal stereo, stoppa ett grässtrå i munnen och varsamt gnaga på det, sitta på en brygga och doppa fötterna i iskallt vatten, spela sällskapsspel till sent på natten och dricka kaffe ur omaka emaljerade muggar. Skrubba färskpotatis i en balja och gå ut i trädgården för att klippa gräslök, sitta på verandan i mörkret och lyssna på syrsorna, säga att man ska ta sovmorgon men vakna av solens strålar redan tidigt tidigt och gå ut barfota i daggvått gräs.
Jag vet att jag målar upp en dröm, en utopi som säkert har många brister i verkligheten. Myggbett som kliar, lukten av svett, rastlöshet och svordomarna när man inte får eld i vedspishelvetet för sjuttonde gången. Men jag väljer att bortse från allt det där. Jag vill fasen ha en stuga. En riktig stuga. Vad underbart det hade varit.
Den här drömmen om en stuga blir mer och mer påtaglig för varje år som går. För varje vår som går.
Jag få liksom en längtan efter att vara nära naturen och leva spartanskt. Lata sig i en hängmatta, läsa böcker, lyssna på kassettband på gammal stereo, stoppa ett grässtrå i munnen och varsamt gnaga på det, sitta på en brygga och doppa fötterna i iskallt vatten, spela sällskapsspel till sent på natten och dricka kaffe ur omaka emaljerade muggar. Skrubba färskpotatis i en balja och gå ut i trädgården för att klippa gräslök, sitta på verandan i mörkret och lyssna på syrsorna, säga att man ska ta sovmorgon men vakna av solens strålar redan tidigt tidigt och gå ut barfota i daggvått gräs.
Jag vet att jag målar upp en dröm, en utopi som säkert har många brister i verkligheten. Myggbett som kliar, lukten av svett, rastlöshet och svordomarna när man inte får eld i vedspishelvetet för sjuttonde gången. Men jag väljer att bortse från allt det där. Jag vill fasen ha en stuga. En riktig stuga. Vad underbart det hade varit.
måndag, maj 13, 2013
Inte så smart i efterhand
Att sova till klockan två i går. Inte så smart.
Kunde fasen knappt somna i går och när jag väl somnade vaknade jag hundra miljoner gånger och sov jätteoroligt.
Är därmed som en trasa i dag. Yey.
Kunde fasen knappt somna i går och när jag väl somnade vaknade jag hundra miljoner gånger och sov jätteoroligt.
Är därmed som en trasa i dag. Yey.
söndag, maj 12, 2013
Rätt gött
Jag sov till två i dag. Två! Utropstecken. Det behövdes tydligen, har känt mig vansinnigt trött den senaste tiden. Jag tror det var en kombo av en ond nacke som gett mig huvudvärk i stort sett varje dag och en täppt näsa som orsakat tröttheten.
Efter den långa sovmorgonen blev det en och en halv timmes frukost i solen innan vi drog i väg på kalas där det fanns vansinnigt god paj och härliga vänner.
Och sen hem och laga finmiddag och vara lite kreativ i soffan. Vad visar jag en annan dag.
Hur som helst sammanfattas söndagen med att jag haft det rätt gött. För jag antar ju att ni undrar.
Efter den långa sovmorgonen blev det en och en halv timmes frukost i solen innan vi drog i väg på kalas där det fanns vansinnigt god paj och härliga vänner.
Och sen hem och laga finmiddag och vara lite kreativ i soffan. Vad visar jag en annan dag.
Hur som helst sammanfattas söndagen med att jag haft det rätt gött. För jag antar ju att ni undrar.
fredag, maj 10, 2013
Vad menar du, hjärnan?
Två gånger den senaste veckan har jag drömt mardrömmar. Jag som typ aldrig drömmer mardrömmar. Båda gånger är det A som har råkat ut för något så allvarligt att jag vaknat med ett ryck, nära till tårarna.
Första gången skadade A sig så allvarligt att han var på väg att förblöda. Jag stod lutad över honom och insåg att han inte skulle klara sig, att ambulansen inte skulle hinna fram innan han hade tömts från blod. Och då vaknade jag med extrem ångest.
Och häromnatten blev han biten av en extremt giftig orm – långt ifrån serum eller sjukhus. Eftersom hela drömmen var hemskt kuslig kunde jag knappt somna om. Jag såg hemska saker när jag blundade och trodde att det var något/någon i rummet. Skrämde till och med upp A som vaknade av att jag kastade mig över honom och tvingade honom att titta om det var något bakom min rygg.
Varför drömmer jag plötsligt mardrömmar? Och varför handlar de om A? Är det bara att jag är så rädd att förlora honom?
Önskar att jag förstod mig på min hjärna.
Första gången skadade A sig så allvarligt att han var på väg att förblöda. Jag stod lutad över honom och insåg att han inte skulle klara sig, att ambulansen inte skulle hinna fram innan han hade tömts från blod. Och då vaknade jag med extrem ångest.
Och häromnatten blev han biten av en extremt giftig orm – långt ifrån serum eller sjukhus. Eftersom hela drömmen var hemskt kuslig kunde jag knappt somna om. Jag såg hemska saker när jag blundade och trodde att det var något/någon i rummet. Skrämde till och med upp A som vaknade av att jag kastade mig över honom och tvingade honom att titta om det var något bakom min rygg.
Varför drömmer jag plötsligt mardrömmar? Och varför handlar de om A? Är det bara att jag är så rädd att förlora honom?
Önskar att jag förstod mig på min hjärna.
tisdag, maj 07, 2013
Och livet rullar på
Jag åker på treårskalas och äter monstertårta, vattnar mina chiliplantor, spontanåker hemhem och umgås med syskon och syskonbarn, försöker lösa det eviga stoppet i duschavloppet, handlar nya assietter på loppis, köper en ny klänning som visar sig vara en mammaklänning, rensar förrådet, lunchar med vänner, tar ett glas vin en vardag, kollar på Game of Thrones, grillar för första gången i år, spelar lite sällskapsspel och jobbar.
Ibland är jag hemskt nöjd med att livet bara rullar på, ibland är jag hemskt frustrerad över att det inte händer något utöver det vanliga.
Ibland är jag hemskt nöjd med att livet bara rullar på, ibland är jag hemskt frustrerad över att det inte händer något utöver det vanliga.
Gilla
Det är nåt fel på den där gillaknappen. Det verkar som att det försvinner gillaklick. Har märkt det flera gånger.
Grymt störande.
Grymt störande.
måndag, maj 06, 2013
Vill bli portugis
Jag hörde för en tid sedan att portugiserna tar ut mest semester och ligger mest av alla i Europa.
Inte alls konstigt att människorna verkade så avslappnade, sköna och härliga i Lissabon alltså.
Och ännu en sak som gör att en flytt dit känns lockande.
Inte alls konstigt att människorna verkade så avslappnade, sköna och härliga i Lissabon alltså.
Och ännu en sak som gör att en flytt dit känns lockande.
Fortfarande. Fortfarande!
Vi har nyss bytt plats. Jag på shotgun, han i förarsätet. Jag sneglar på honom. Solglasögonen, som egentligen är mina, sitter perfekt på näsroten och håret är lite vilt efter blåsten.
Och trots att vi har setts i mer än ett år nu, trots att vi bor ihop, så pirrar det i mig. Det pirrar när jag sneglar på honom. Pirrar för att han är snygg och härlig och min. Och jag, jag är fortfarande så där löjligt kär.
Och trots att vi har setts i mer än ett år nu, trots att vi bor ihop, så pirrar det i mig. Det pirrar när jag sneglar på honom. Pirrar för att han är snygg och härlig och min. Och jag, jag är fortfarande så där löjligt kär.
Vänner
Det har sagts förut, men tål att sägas igen.
Riktiga vänner är sådana som man inte har träffat på länge men ändå är allting precis som när man sågs senast.
Riktiga vänner är sådana som man inte har träffat på länge men ändå är allting precis som när man sågs senast.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)