För ett år sedan var jag inte särskilt lycklig. Frågade mig själv Är inte livet mer än så här? och låg sömnlös på nätterna och grubblade. Eller drömde konstiga drömmar om frustration och död när jag väl lyckades somna. Eller funderade på om det inte var bättre om jag var död för att slippa grubbla.
Och så kände jag mig ensam. Ensam i själ och hjärta och visste att någonting var tvunget att göras. Något. Något som jag egentligen visste, men som jag inte var kapabel till att göra.
Oktober 2011 kan ha varit den värsta månaden i mitt liv faktiskt och jag såg ingen ljusning. Jag trodde på riktigt att jag skulle gå under.
Nu, ett år senare är det en annan jag. En glad jag. En som inte längre tänker tanken att livet borde ha mer att erbjuda. För nu vet jag att livet har det, mer att erbjuda. Lycka till exempel. Och kärlek. Och glädje.
Och en insikt av att jag inte alls är ensam. Jag har faktiskt fått tillbaka mig själv. Och när jag har mig själv kan jag aldrig bli ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar