För ett år sedan var jag en ganska nyfrälst twittrare. Jag skapade kontakter, skojade friskt om nyheter, delade med mig av länkar på roliga klipp och framförallt berättade vad jag hade på hjärtat. Eller hjärnan snarare. Varje tanke som poppade upp hamnade på Twitter.
För två år sedan var jag långt ifrån nyfrälst Facebookanvändare men i alla fall en väldigt ivrig sådan. Jag lade upp bilder på när jag unnade mig en fredagsöl, på när jag plaskade med fötterna i vattenbrynet, på när jag hade lagat skaldjursgryta. Jag statusuppdaterade när jag fick en skön tanke och tryckte gilla än här, än där.
För tre år sedan var jag en väldigt ivrig bloggare. Jag lusläste en massa massa bloggar och skrev själv anekdoter från mitt liv. Skrev långa inlägg om ämnen som berörde mig, lade ut recept på mat jag lagade, skrev ner roliga dialoger från jobbet.
I dag är jag mätt på allt. Jag är mätt på att fläka ut mig, mina känslor, mitt liv, mitt allt. Less på att sitta på en härlig strand och tänka ”det här är en bild jag måste lägga ut på Facebook”. Less på att sitta och skratta vid ett köksbord och tänka ”det här blir en rolig anekdot till bloggen”. Less på att känna ett sug efter korv och genast känna behovet av att ”det måste jag fråga på Twitter vad det kan bero på”.
Jag vill faktiskt inte dela med mig av allt. Jag vill att det jag berättar när jag träffar mina vänner faktiskt ska vara något nytt, inte att det ska mötas av ”ja, jag läste det på Twitter/bloggen/Facebook”.
Jag vill hellre uppleva det jag upplever i verkligheten. Njuta av tillfället. Skratta så länge att jag får ont i magen utan att avbryta det för en Facebookuppdatering. Jag är mätt på det.
I mitt liv har trenden vänt. Från en långsamt stigande kurva av sociala medier till en akut rasande dito.
Publicerad i Ålandstidningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar