Jag och A pratade i går om faktumet att han ska lämna sin gamla lilla lägenhet och flytta in till mig. Och jag frågade hur det kändes, på riktigt liksom. Han sa att det kändes bra och positivt, även om han kan få ett skov med nostalgi när han kliver in genom sin lägenhetsdörr, liksom minnen som bubblar upp.
Men så sa han också att han trivdes så bra i min lägenhet, att han gillade den. Både på läget och på hur jag inrett den.
”Jag gillar vad du har gjort med den. Jag ser så himla mycket av dig i den, den speglar din personlighet. Din lägenhet är precis som du!”
Jag vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det.
Är jag verkligen så brokig i personligheten, så stökig där inne, så omatchande och så kaotisk som min lägenhet är? I så fall vet jag inte om det är en komplimang att jag är som min lägenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar