Det är ganska konstigt hur trött man kan bli av att jobba som journalist. Jag vet att grovarbetare brukar rycka på axlarna och skaka på huvudet när jag säger det. ”Vaddå, ni sitter ju bara stilla på en stol hela dagarna” typ.
Och visst, vi sitter stilla ganska mycket. Så fort vi inte är ute på reportage, presskonferenser eller liknande. Men fasen så trött man blir ändå. I huvudet.
Tänk er själva att åtta timmar om dagen tvingas använda sin hjärnas maximala kapacitet.
• Vara superalert medan man intervjuar, med andra ord lyssna lyssna lyssna oavbrutet, till och med under långa föreläsningar.
• Använda minnet extremt mycket eftersom handen inte hinner anteckna precis exakt allt som sägs, i de exakta formuleringarna som används. Det får man hålla i huvudet.
• Vara kreativ och få ett flöde i texterna som gör att det man vill få fram kommer fram på ett tydligt, lättförståeligt och korrekt sätt.
• Hela tiden ta ut det viktigaste av de saker folk berättar för att hitta kärnan och därmed vinkeln i texten. Och lyckas sammanfatta en tvåtimmarsintervju i en text på bara några hundra ord.
Tänk er då hur sinnessjukt trött i huvudet man är när man är inne på sin nionde dag jobb i rad. Och man i det här fallet är jag. Jag gör min sista dag på ett långpass och känner mig rätt tömd. Slut. Och disträ.
I morgon tänker jag nog sova hela dagen tror jag.
2 kommentarer:
Sladdar in här via bondhustrun. Givande läsning. Och så det här med journalistlivet: var där i många år och du beskriver det så exakt: den där tröttheten - användandet av huvudet så oerhört. Stimulerande, javisst, men oj vilket slit. Gärna två, tre knäck per dag och så lite notiser och självklart var minst ett av jobben egen-fotat så då skulle man ju bildbehandla. Och skriva puffar. Och boka morgondagens intervju. Jag har nog aldrig varit så trött som de åren.
Ja, jag börjar känna samma sak faktiskt – vilket slit!
Men samtidigt är det ju väldigt väldigt roligt. Lite tudelat det där.
Skicka en kommentar