Folk sa att det skulle ta ett år. Ett år innan jag var läkt. Hel igen. Innan jag hade kommit över faktumet att jag och min dåvarande pojkvän inte skulle vara vi längre. Efter tio år fanns inget vi, bara han och jag.
Jag minns i början. Jag önskade att jag skulle vara läkt, skrev det här på bloggen med utropstecken. Hur jag grät varje dag i duschen, hur jag gick i terapi för att liksom hitta tillbaka till mig själv, tänka på mig själv, gilla mig själv. Och lära mig att umgås med mig själv och faktiskt tycka att det var helt okej. Jag lärde mig det sakta men säkert.
Alkoholintaget var mer än måttligt och jag kröp ibland på väggarna. Orkade inte vara ensam, orkade inte tänka. Gjorde allt för att glömma.
Ibland rasade jag igen. Vaknade på morgonen och grät, flera månader efter att det tagit slut. Ringde honom och hulkade fram hur mycket jag saknade det gamla livet. Huset. Han klappade mig mentalt på kinden, sa att det ordnar sig. Och det gjorde det.
Ett år har snart gått. Jag har varit hel länge. Hel i den bemärkelsen att jag hittat tillbaka till mig. Blivit lycklig. Känner mig rofylld och lugn och som en mycket mer hel människa. Lagad. Det gick att laga det trasiga som var jag.
Men trots det så tänker jag på honom ibland, ibland är han med i mina drömmar, som en figur som liksom bara finns där. I verkligheten finns han inte ens i mitt liv längre. Och den sorgen, det hålet, kommer nog alltid finnas kvar.
Den person jag levde med i tio år, som varit med under tio års mående, tio års erfarenheter, tio års utveckling. Tio år av mitt liv, en tredjedel av mitt liv. Han finns inte där längre.
Det är lite som att någon närstående dör, sorgen är den samma. Bearbetningen densamma.
Finaste D. Tack för allt du gjort för mig under alla år. Tack för att du har funnits där. Tack för att du älskade mig. Tack för att du har varit med och gjort mig till den jag är i dag.
Ett år har snart gått och vi båda är med all säkerhet lyckligare, mer hela och bättre människor nu. Men jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.
5 kommentarer:
Men herregud vad fint du skriver, så stort och beundransvärt.
Allt har ju sin tid här i livet och även fast det inte är ni längre, så har det ju varit det under många år. Det får man inte bara kasta bort utan faktiskt se allt det goda som kom ur det.
Dagens finaste - mina ögon höll sig inte torra!
Underbara systrami! Vad klok du är. Jag tycker att det är skönt att höra att du gått vidare men inte glömt, den tiden kommer alltid att finnas kvar både det som var bra och det som var dåligt. De människor som vi möter i livet kommer att prägla oss till de vi är idag och jag skulle i alla fall inte vilja vara utan dem.
Men hjälp va fint!!! Blir helt tårögd och samtidigt så varm å glad i hjärtat för din skull!!!
åh så fint. och så mycket jag känner igen. känner också sorgen. jag vill också känna att jag är lyckligare men jag vet inte om det är så än. glad att det är så för dig i alla fall!
Puss på er alla!
Och mina historier: Hoppas att du kommer dit snart också.
Skicka en kommentar