Min jäkla jukebox

Jag är lite av en musiknörd. Inte på det viset att jag vet vilken låt som är B-sidan på gamla EP-plattor eller att jag på en gång kan säga vems gitarrsolo det är om jag hör det, eller att jag har stenkoll på vem som vann schlagerfestivalen vilket år. Detta har jag noll koll på.
Jag är musiknördig på det viset att jag kan väldigt många låtar. Åtminstone refrängen och melodin.
Detta gör att jag har en extremt stor jukebox inom mig, jättebra att dra fram på fester där stämningen behöver livas upp. Eller i duschen, på jobbet, hemma när jag städar eller egentligen när som helst. Och den verkar vilja gå igång hela tiden dessutom, till och med utan att någon petat i en peng. Jättebra. I teorin i alla fall.

Problemet med min jukebox är att det är svårt att välja vad den ska spela. Den gör lite vad den vill och spelar upp låtar som jag eller andra inte alls vill höra.
Som när jag diskar. Då vill den alltid spela ”Hey there people, I’m Bobby Brown ...”, när jag duschar gillar den att spela Cranberries mer sakrala och ledsamma låtar och på jobbet gillar den barnlåtar. Då är det visan som handlar om att jag äter mask, Pippi Långstrump-låten, ”Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå” och jullåten ”hejsan hoppsan fallerallera” som jag kallar den.
Ibland märker jag inte ens att jag har låtarna på hjärnan och uppenbarligen sjunger dem förrän jag placerat den i någon av mina kollegors hjärnor. Då får jag skäll förstås.

Förutom att min jukebox har en fallenhet för barnvisor gillar den åttiotal lite extra mycket. Gärna de där sliskiga låtarna som spelas i slutscener i gamla åttiotalsfilmklassiker. ”Love lift us up where we belong” från En officer och en gentleman som exempel. Den är lagom uppskattad av mina vänner.
Dag Vags ”Jag får aldrig nog” hamnar också rätt ofta på play, precis som Shabooms ”R-O-C-K” och ”I am the one and only”. Låtar som fastnade någon gång i barndomen och blivit kvar.
Andra låtar den gillar är Skee-Lo:s ”I wish”, ”Cottonfields” och Scorpionsklassikern ”Wind of change”.
Den enda gemensamma nämnaren bland min jukeboxs favoritlåtar verkar alltså vara att det är minst sagt rätt så värdelösa låtar.

Detta hade trots allt inte varit något stort problem om inte jukeboxen inte hade en förmåga att haka upp sig.
Den kan hacka och köra en strof från en låt en hel dag, en hel vecka, två hela veckor. Eller köra samma låt om och om och om och om igen. I evigheters evighet.
Jag har alltså en jukebox som slår igång oombedd hela tiden, shufflar fram dåliga låtar och fastnar på repeat. Jag förstår att detta retar gallfeber på folk i min närhet.
Men jag tycker faktiskt inte att de ska klaga. Det är fasen inte de som måste höra skiten dygnet runt.
I vanlig ordning är det alltså mest synd om mig.

Publicerad i Ålandstidningen.