Badkaret (och huset)

Mycket av min tankeverksamhet den här tiden på året kretsar kring just badkarsbadande. Jag längtar efter att bada badkar säg i snitt fem gånger på en vecka. Ibland mer förstås. Jag svär cirka tre gånger i veckan över faktumet att den förra hyresgästen i min lägenhet bad hyresvärden att kasta ut det gamla lejontassade badkaret till förmån för världens minsta duschkabin. Jag slår huvudet i väggen ungefär en gång per vecka över att jag inte tog med mig badkaret från huset när jag flyttade därifrån även om jag vet att jag inte skulle kunna använda det. Och jag försöker på något vis minst två gånger i veckan försöka komma till någon som har badkar för att lura till mig ett spontanbad (har dock inte lyckats hittills).

Som sagt, mycket av min tankeverksamhet går åt till badkar.
Jag är besatt av badkarsbadande.

En sak som jag brukar tänka på ibland är min sista dag i huset. Den där dagen då jag och mitt ex hade separerat redan men alla mina saker var kvar, när jag fortfarande bodde på mina kompisars soffa. Då åkte jag till huset en ledig dag och bara var. Gosade med hunden och katten extra mycket eftersom jag inte visste nästa gång jag skulle få se dem, låg på soffan i vardagsrummet och bara tittade på alla saker eftersom jag visste att jag skulle lämna dem och förstås badade badkar. Lååångt jävla bad i badkaret som jag hade trilskat till mig att vi skulle köpa.
Och grät. Grät över att jag skulle lämna allt, att det var över.

Det var en fin sista dag trots allt. Ett fint minne av huset som jag kommer att bära med mig. Huset, mitt hus. Det hus som jag var med och byggde, inredde, målade, tapetserade. Mitt hus. Det hus som hade ett badkar. Det huset som inte längre är mitt hus. Ibland gråter jag fortfarande över det, huset.