Om två dagar åker jag hemhem. Hem till mamma och pappa för att fira jul.
Och jag känner mig sjukt stressad inför det. På två dagar ska jag hinna åka till mina gudbarn och ge julklappar, åka på födelsedagskalas, köpa de saker som jag behöver ha till julbordet och åka till huset och hämta de sista sakerna. Eller ja, vad jag tror blir de sista sakerna.
Jag kommer ju ha kvar en del grejer i källaren, utemöbler och sådant bland annat, men förutom det så tror jag att det mesta som är mitt borde vara hos mig.
Och det känns rätt absurt. Huset, mitt hus, är inte längre mitt hus.
Undrar om jag kommer att fälla en liten tår?
Fast. Egentligen trivs jag ju så himla bra i min lägenhet. Och med mig själv. Och med livet. Så jag borde inte känna någon sorg egentligen. Men ibland kommer den över mig, sorgen. Sorgen över att drömmarna inte blev som de blev, att förhoppningarna grusades. Att jag en gång drömde om giftermål och barn med en man som jag i dag bara har sporadisk kontakt med. Med en man som redan har en annan att uppfylla de drömmarna med.
Medan jag står här. Utan någonting egentligen.
Eller någonting har jag. Jag har mig själv. Mitt nya hem och mina underbara vänner. Och det är egentligen inte så illa pinkat.
4 kommentarer:
Åh alltså, den där känslan när den andre redan hittat en annan att uppfylla drömmar med samtidigt som en själv är kvar just själv. Så himla snabbt alltså.
Men du har som sagt var en massa sjukt bra saker, särskilt dig själv!
Vet hur det känns. Alldeles för väl. Men som tur är så vet en ju med sig att en ju ändå inte ville ha de där grejerna med just den personen. Men sorgen ändå. Är mänsklig. Fast en inte förstår den riktigt kanske.
Ja, jag har mig själv och har börjat inse att det inte är så himla tokigt. Jag har alltid varit rädd för att vara ensam men trivs rätt bra i mitt eget sällskap. Vem hade kunnat ana?
Och ja, jag vill inte ha de där sakerna med den personen, men bara tanken på att jag hoppades på det är inte alltid så rolig.
Men det kommer att bli bra. Det kommer att bli bäst!
Ja, förstår. För varför kan saker inte vara lite enkla för ibland? Jag kan fortfarande komma på mig själv att tänka på saker associerade till mitt ex och tänka "tänk om"... Men eh, lätt fånget osv. Och klart det kommer att bli bäst!
Skicka en kommentar