Sedan jag separerade från min fd kille har besökarantalet på bloggen ökat med minst hundra varje dag.
Kan inte låta bli att undra om folk vill gotta mig i min olycka eller om de bryr sig om mig?
Edit: Alltså, alla är välkomna förstås. Oavsett intentioner. Men jag måste ju få undra.
8 kommentarer:
Nu kan jag förstås enbart tala för egen del (och jag läser dessutom oftast bloggen via RSS), men jag tror att det kanske är så att vi är många som hejar och imponeras i det tysta. För du är trots allt ett finfint exempel på att det ibland kan bli så mycket bättre om man bara vågar släppa taget om det gamla invanda (jag inser att just det ordvalet kanske inte är det bästa då det ju ändå handlar om ett långvarigt förhållande som tagit slut, men du förstår säkert vad jag menar). Sen är det förstås bara "blogg-Matilda" som syns här, men det man kan utläsa ur dina skriverier är att livet är rätt bra, trots allt.
Jag hoppas att alla är som du!
Och ja, jag mår bra. Särskilt med tanke på omständigheterna. Förvånansvärt bra faktiskt.
för min del är det igenkänningsfaktorn. det är skönt på nåt sätt att läsa om nån som går igenom nåt liknande. men jag gillade och läste din blogg även tidigare, bara så du vet.
Åh ja, jag visste inte att du gått igenom samma sak. Kram till dig! Det kommer att bli bra, det kommer det!
Bryr mig, och läser allt du skriver. För jag njuter av hur du hanterar dina ord. Även i tidningen. Kram på dig
Det är hundra nya beundrare! Så bara postivt tänk nu! :)
Har läst din blogg rätt länge, men nu går jag igenom samma sak om du och dina inlägg får mig att i ena stunden lipa, sen peppa dig i tysthet och i nästa till att känna tillförsikt inför framtiden. KRAM
Milla: Tack! Kram!
Mille: Haha! Fast jag tror inte att det är så många nya egentligen, bara att folk går in och kollar oftare liksom.
Celia: Men gulle du! Jag säger som jag sa till Summercat: Det kommer att ordna sig! Kram!
Skicka en kommentar