Alexmo skriver i dag om att journalister ofta kollektivt bestraffas på grund av att vissa missköter sig.
Hon skriver:
”Samtidigt kan jag bli trött på det här med att journalister straffas kollektivt för att vissa missköter sig. Hur många har egentligen blivit kränkt av en journalist? Och kanske finns det en gnutta sanning i journalisternas försvar om att läsarna, lyssnarna, tittarna bara får vad de vill ha? Skvaller! Detaljer! Namnpubliceringar! Halvdant pixlade bilder där man kan skymta ansikten m.m. Tillgång styrs av efterfrågan, men jag är ganska säker på att de flesta journalisterna inte ute efter att riva sönder människor och familjer.”
Och jag kan inte annat än hålla med. Jag jobbar på en liten lokaltidning. Vi vinklar inte saker till osanning, vi publicerar inte lösryckt skvaller, vi gottar oss inte i andras olycka. Skulle vi göra det skulle förtroendet för oss försvinna. Vi har ingenting ingenting! att vinna på att bete oss som svin.
Trots det har jag fått höra att vi är skvallertackor, att vi bara ljuger, att vi är ute för att skada och så vidare. Jag fattar inte det. Vi är liksom mil ifrån skvallerpressen och ganska många kilometer från kvällspressen. Vi är en lokaltidning vars syfte är att upplysa, berätta och göra våra läsare informerade om vad som pågår, vad som är på gång och vilka beslut som fattas. Och hitta orättvisor och de som handlar orätt och förhoppningsvis kanske kunna göra skillnad.
Nu säger jag inte att vi är felfria. Vi skriver fel. Vi missförstår. Vi fattar dumma beslut. Vi gör misstag. Precis som alla gör på sina jobb. Men syftet är aldrig att gotta oss, sprida skvaller eller förstöra för människor. Vill bara poängtera det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar