I morse var jag så trött att jag satt och grät vid matbordet. Grät över att jag var glad, över att jag var ledsen, över att jag var trött, över att jag var hemma, över att jag var borta. Över allt. Slut, utpumpad men lycklig.
Helgen var nämligen magisk. Fin familj, fin släkt, fin mat och världens vackraste 80-åring som satt och glittrade som en sol. I gul dräkt dessutom. Hon fick fin present som fick mig att gråta en skvätt och fick höra tal som också fick mig att gråta. Många tårar har fallit.
Allt det fina har rört upp mitt inre, skapat en storm som jag själv inte visste fanns. Inte förrän trycket inifrån höll på att spricka ut genom bröstkorgen. Hjärtat som fysiskt dunkade så hårt och ont att det kändes som ett skärp var alldeles för hårt åtdraget.
Ångest, sa de. Ångestont i hjärtat.
Den här helgen hemhemma har varit omtumlande. Vacker och hård. Jag känner alla känslor på en och samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar