Älskar det här

Vill bara ta det och stoppa det i munnen. Frost ser så gott ut.
Förstår att jag som liten fastnade med tungan i en lyktstolpe. Jag skulle kunna göra samma sak i dag.

Ett år – ett liv (eller något annat klyschigt)

Årets...

Ondaste: Magsår. I februari konstaterade doktorn att jag hade heliobakter i magen och magsår. Ajaj. En hård höst och vinter sätter sina spår.

Följetong: Huset. Presenterade projektet 11 januari och har sedan dess ältat och ältat och ältat om det.

Sämsta humor: Pension. En ordnörds riktigt dåliga humor. Sånt där skrattar jag åt på jobbet en övertrött dag.

Klantigaste: Körde in i garageväggen och pajade nya fina bilen.

Klantigaste nummer två: När jag nästan pajade nya fina älskade datorn och lyckades få ljudet att försvinna. Jag som trodde att jag kände Mac.

Nya kunskap: Layout. Gick en intensivkurs på jobbet i redigering. Hann bli ganska bra. I dag minns jag typ ... ingenting.

Färg: Rosa. Det började med att jag köpte ett par rosa apsnygga skor. Sedan bar det av mot fördärvet.

Svettigaste: Köket. 160 kollin att plocka på ta-det-jävla-självlagret. Fy fan vad jag stank äckligt efteråt.

Mest förvånande: Min egen dödsannons.

Nära ögat: Jobbet. Nu i efterhand kan jag se att jag i somras var nära att gå under av jobb. Att gå in i den berömda väggen eller vad man säger.

Dopp: Togs den 26 juli. På köpet fick jag också årets brännskada.

Fundering: Damn I wish I was a lesbian. Återkommande gånger under året har jag funderat på hur det skulle vara att vara homosexuell. Undrar om jag haft tonårhormoner i efterskott?

Mest förväntade: Min katt försvann i början av sommaren. Som varje sommar. Hon var borta i drygt tre månader innan vi hittade henne.

Mest uttjatade frågor: När ska ni gifta er då? Är det inte dags att skaffa barn snart?
Höll på att kräkas på alla som mitt i allt hade blivit så himla intresserade av mitt liv och mina beslut.

Snyggaste: Nya köket. Älskart!

Bröllop: De var tre. Tre veckor på rad. Alla lika trevliga och med lika snygga brudpar.

Värsta: Hemresan från min och pojkvännens båtluff. Har aldrig varit så rädd. Har aldrig kräkts så mycket. Och tänker aldrig mer åka liten båt i hård vind. Fy.

Beslut: Har fattat två livsavgörande beslut i år. Det ena om att bo här, det andra om att sluta som chef.

Mest uttjatade: Min vikt. Mitt mopeddäck till mage. Mina lår. Ja, ni vet. Sju kilo på typ ett år gör skillnad.

Låt: Har lagt upp massor med bra låtar på bloggen under året. Men ingen av dem tar hem priset som årets låt. I stället gör den här det. Sjunger den minst en gång i veckan numer.

Värsta fylla: Den 4 oktober. Klockan halv tolv hade jag kräkts två gånger, pratat med tio helt okända människor, raglat omkring ensam i en timme och nästan ställt mig och dansat ensam på ett tomt dansgolv.

Mysigaste: Midsommar på en så gott som öde ö i skärgården. Fina vänner, god mat och en värmande sol. Kan knappast bli bättre.

Visdomsord: ”Det är inte konstigt att allt är lite konstigt när jag själv är lite konstig”. Ibland är jag klok. Hahaha!

Lyckligare än någonsin förut

Ibland funderar man. Ibland funderar man inte. En längre tid har jag bara gått omkring utan att reflektera. Något som brukar leda till att jag när jag väl funderar slås av all världens ångest och deppighet.

I dag funderade jag. Men i stället för ångest och olycka slog det mig att jag är lyckligare än jag varit på flera flera år. Jag har egentligen inga bekymmer just nu.

Jag har valt att bo här, beslutat mig för det och trivs med det. Jag känner mig kär. Jag känner att lyckan över jobbet börjar komma tillbaka sedan jag beslutade mig att sluta som nyhetschef. Jag är frisk – har inte ens lite magkrämpor som jag annars alltid dras med. Jag ser ljuset i tunneln när vi pratar hus och tror på en inflyttning inom överskådlig framtid. Allt är helt enkelt bra.

Alla beslut jag har fattat den senaste tiden har varit bra för mig. Inget velande mer, ingen mer ångest och ågren – bara bra beslut.
Kollegan L skrev till mig för inte så länge sen att det finns flera vägar som kan vara den rätta. Man behöver inte göra allt svart och vitt.
Och så är det. Jag är på rätt väg. Just nu trivs jag med livet. Jag är lycklig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna konstatera just det. Jag är lycklig.

Blondes likes sprängämnen

Det är lustigt hur två helt skilda saker kan göra mig uppspelt och glad. Och med skilda, menar jag verkligen skilda.

Nummer ett: Sprängningen på bygget.
Herregud vad det är skoj med dynamit och feta däckmattor som flyger i luften. Också luktar det så himla gott med krut.
Stod en lång stund och pratade med sprängarn och ställde alla möjliga dumma frågor. Nu vet jag hur man gör. Om jag ändå fick prova själv.

Nummer två: Nytt hår.
Söta Emma hade en tid över i morgon vilket betyder att jag kommer att vara hot i håret på nyår. Den här gången blir det, tro det eller ej, mera slingor. Jag ska baske mig bli blond nu. På riktigt.

Så lätt blir min dag mer än lyckad. Dynamit och blont hår. Kan det bli bättre?

Ledig hela veckan

I dag är det inte synd om mig. I går jobbade jag sista dagen för året och nu är jag ledig i en vecka. Det är allt annat än synd om mig faktiskt.

Egentligen borde jag min vana trogen lista årets bästa händelser men har ingen ork och energi till det. I stället spelar jag skitspel på datorn och beställer ännu fler kläder från nätet. Så att garderoben blir ännu rörigare. Skulle verkligen behöva rensa.

Och där skenade tankarna iväg. Nu – action.

Det är lite synd om mig

Jag är så snorig att jag knappt kan andas genom näsan. Och mitt nässpray är slut.
Och så ska jag alldeles snart åka till jobbet för att jobba. Åtta timmar i dag och åtta timmar i morgon. Då är det dessutom kvällstid.

Därför är det lite synd om mig i dag.

Julafton och snart vatten i huset

Pojkvännen jäklades bara. Jag fick självklart en julklapp. En liten ljuskrona för värmeljus som han gjort själv. Svetsat, målat och grejat. Bara för min skull. Så söt!

Annars flöt julen på utan varken missöden eller annat. Har käkat så mycket julmat att jag nästan kräks vid tanken på det. Och choklad. Jag och pojkvännen fick i runda slängar två kilo choklad som vi tydligen ska smälla i oss.
Som om magen inte putar tillräckligt.

I dag är det stora städardagen här hemma. Har inte tid någon annan gång.
Jag jobbar hela helgen och nästa vecka, då jag är ledig, kommer grävarkillen till bygget för att gräva ut till vattenledningen. Och då måste jag vara där och tryna ju. Och spackla kanske... som jag aldrig gjort förut.

Och just ja. På julafton fick jag veta att ytterligare ett par ska ha baby. Så nu blir det fyra i sommar. Värsta babyboomen.
Men A och F, som skulle ha sin baby på julafton, har ännu inte fått den. Hoppas den väntar några dagar till då, så det blir en 2009:a.

Julaftonsbabbel bara

Så var det julafton. Julkänslorna existerar inte. Sitter i mörkret och lyssnar på P3 och längtar efter att pojkvännen kommer hem så jag åtminstone kan få äta julaftonsfrukost med honom. Är jävligt hungrig så jag tror att jag skiter i att vänta.

Annars har jag fått många roliga nyheter som julklappar. Inte mindre än tre nära och kära ska ha baby nästa år har jag fått veta de tre senaste dagarna.
Min äldsta syster ska ha en liten till, M ska ha en liten och E på jobbet ska också ha baby. Så himla roligt för dem.

Dagen i dag blir förhoppningsvis skön. Ska till pojkvännens pappa och småsystrar. Kanske till och med blir att åka till kyrkan en sväng. Skulle i så fall vara första gången på tio år eller så. Kanske skulle behöva det? Ha.
Annars blir det mest lugnt. Julmat och julklappar, ni vet.

Känner att inlägget blir lika trött som jag känner mig. Ledsen för det.
God jul i alla fall.

Husmoderlig så det räcker för ett år

Efter jobbet i dag har jag gjort rödbetssallad, lagt in en sillvariant och gjort skagenröra.
Det innebär en jäkla massa hackande. En jäkla massa rörande. Och disk överallt.

Nu ser köket ut som ett bombnedslag. Men jag tänker inte göra något åt det. Jag har varit husmoderlig nog.

Just ja:


Eller Hyvää Joulua som det tydligen heter på finska.

Krog, julmat och mörker

Bara för att jag inte hade lördagen planerad hände massor. Efter middagen som intogs vid datorn gick jag till grannarna för att dricka glögg. Sedan ringde pojkvännen och ville ha med mig till krogen.
Så det var bara att ta på sig glittertoppen och dra i väg. Hade skitskoj och var för första gången på länge lagom alkoholpåverkad.

Gårdagen blev mest en ligga-på-soffan-dag. Glodde på tre fyra filmer och åt chips. Var också till pojkvännens mamma och åt julbord och bytte julklappar. Börjar räcka med julmat nu. Och då har vi fortfarande inte firat julafton. Kräk.

Nåja. Glädjande är i alla fall att den mörkaste dagen är förbi. I dag är det ljust en liten liten längre stund än i går. Gött. Snart är det vår. Som jag längtar. Ja, förutom till den 10 mars då. Jag blir ju skitgammal nästa år ju ...

Definitionen av mig

Det låter pretto, men faktiskt kan man ana mig, riktiga jag, om man skulle se mig nu.

Sitter i skräddarställning framför datorn och äter middag som består av vin, makaroner och älgstek och massor med parmesanost. En härlig kombo helt enkelt, precis som jag.

Tre år hit eller dit ...

Det är lördag. För första gången på ... ja, evigheter har jag inget planerat. Pojkvännen ska på julbord men jag vill inte följa med.
Så jag har en hel kväll bara med mig själv framför mig. Lär bli uttråkad.

I alla fall så har jag fördrivit tiden med att googla lite. Sånt gör jag när jag har tråkigt. Hittade mycket roligt. Och faktiskt en konstig grej också.

Först det här. Min gamla klasskompis som läste foto med mig har gett ut en bok. Ganska coolt faktiskt.
Flera av klasskompisarna verkar lyckas. Jag å andra sidan har inte ens en vettig kamera längre. Men det blir en så småningom.

Också hittade jag en kompis kompis från förr som gett ut en bok och snart ger ut sin andra. Också hörs hon i P3 ibland.
Fan vad vissa lyckas.

Och nu till det konstiga. För första gången någonsin googlade jag ett av mina ex och hittade mycket konstig info. Han hade blivit en duktig illustratör, vilket inte är förvånande. Det som är mer förvånande är att han är född 1972, enligt alla källor.

Till mig sa han att han var född 1975. Och det har jag trott fram tills nu. Firade ju för fan till och med hans 26:e födelsedag. Eller 29:e kanske jag ska säga...
Jag visste att han var skum, men riktigt så skum anade jag faktiskt inte.

Jag hör dåligt och jag fattar trögt

Jag lyssnar sällan på ljudklipp andra lägger upp. Jag skiter 90 procent av gångerna i låttexter som publiceras på andra bloggar. Men nu måste jag göra samma sak själv.
I morse när jag åkte till jobbet blev jag nämligen kär. Kär i en låt.

Och det var den här. Hör dåligt fattar trögt med Emil Jensen. Fy faaan vad bra den är.
Texten är ljuvlig, hans röst härligt skånsk och refrängen ... lyssna på refrängen! Helt magisk ljudslinga. Har nynnat på den hela dagen. Mmmm.

Repeat resten av dagen tror jag bestämt.

Din arm är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Du viskar så tyst mot min hals
är du hes?
Alla andra har somnat här
det är bara du och jag
Vem har du blandat ihop mig med nu?

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg nåt nu, säg det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu

Du ler mig i ögonen
Vad är det som bländar dig?
Ljuset är släckt
det har knappt börjat gry
Din mun är så nära min
Har du bedömt avståndet fel?
Ditt blod är så varmt mot min arm
är du sjuk?

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg det nu, säg det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu

Du måste ha missbedömt avstånden
du måste ha blandat ihop mig med nån
Vad du än missbedömt,
hur du än…
Blanda det längre och närmre och kom

Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så ta mig nu om du vill ha mig här
Jag har väntat på nån sån som du
Jag hör dåligt och jag fattar trögt
Så säg gör nu och gör det högt och klart
Jag kan vänta och jag väntar nu
Väntar nu
Väntar nu

Därför är julklappar viktigt

Pojkvännen håller på och säger att jag inte får någon julklapp av honom i år. Och riktigt på riktigt gör det mig ledsen.
Jag anser inte att jag är en ha-galen person som MÅSTE ha julklappar. Kommer man överens om att man inte ska byta är det helt okej med mig. Jävligt okej faktiskt.

Men nu när jag och pojkvännen inte har någon deal om att vi inte ska köpa julklappar, och jag dessutom köpt en till honom, känns det skittrist att inte få någon. Och orsaken är enkel: Jag vill att han ska bry sig.

Det skulle ta honom max en halvtimme att gå på stan för att handla en klapp till mig. Det skulle ta honom tio minuter att skriva ett presentkort på en middag som han lagar hemma i köket. Det skulle ta honom några timmar att snickra ihop något litet, onödigt och gulligt att ge mig.
Kan han inte ens avsätta lite lite tid för att glädja mig?

Och själva presenten spelar faktiskt ingen roll alls. Bara det är något som han har tänkt ut själv. Något som visar att han bryr sig.

Ja må vara fjantig och löjlig och barnslig eller vad fan som helst, men jag vill ha en julklapp från honom.

Lycka en helt vanlig torsdag

Pojkvännen ringde. Han undrade när jag skulle komma hem i dag.
Han höll nämligen på och lagade mat och meddelade att vi skulle ha några vänner över på middag klockan sex. Så bad han mig köpa med en flaska rödvin.

Först då började jag undra vad han lagade som tog flera timmar och krävde rödvin. Älgstek svarade han då.

Gött.
Nu kommer min mage att få ännu fler märken från skrivbordet. Jo, det är sant, bordskivan skaver på magen. Shit vad jag måste träna.

Ps. Fan vad dåliga ni är på att kommentera. Tänker gå i bloggstrejk snart. Två kommentarer (varav en är min!) på sex inlägg. Kom igen för fan.

Om jag bara kunde minnas

Det finns vissa stunder i livet där man inte är i sitt esse. Tillfällen då man nästan skäms över sig själv. Och just nu är jag i en sådan period.
Den senaste tiden har jag nämligen blivit glömsk. Så glömsk att jag börjar tro att åldersdemensen kommit lite väl tidigt.

Det började för ungefär en månad sedan då jag började glömma min mobiltelefon hemma när jag åkte till jobbet.
Sedan blev det värre. Jag glömde inte bara mobilen hemma när jag åkte i väg, jag glömde var jag hade lagt den när jag var hemma. Flera gånger tackade jag min lyckliga stjärna över att det går att ringa till mobilen för att lokalisera den.

Värre är det med nycklarna. De tappade jag också bort och hittade sedan i bilen. Inte i tändningen utan liggandes i passagerarsätet. Varför tankspridda jag hade lagt dem där vet jag inte.
Efter de här första incidenterna har det bara blivit värre. Jag har glömt klockan på jobbet då jag tagit av mig den utan att jag vetat om det. Jag har glömt mobilen på jobbet över natten.

Jag har glömt spisplattorna på när jag lagat mat och inte märkt det förrän en timme senare då det osat i hela köket. Jag har åkt till jobbet utan handväska – och den sägs ju vara en kvinnas bästa vän som man aldrig lämnar.
Kort sammanfattat: Jag har glömt det mesta som går att glömma. Födelsedagar, middagsbjudningar och inbokade läkartider.

Så den senaste tiden har jag börjat fundera på vad det är som är fel i min hjärna.
Jag börjar tro att jag har tappat den. Eller lagt den på något bra ställe i väntan på våren. Någonstans där jag inte hittar den. Om jag bara kunde minnas var jag lagt den.

Publicerad 17 december

Favoritfärgen röd

Glömde bort att det var tisdag i går. Inte så konstigt med tanke på hur förvirrad jag var hela dagen.
Hursom. Nu kommer veckans tisdagstema som är färgen röd. Vilken tur att rött tillsammans med grönt är favoritfärgen.


Bjuder på en vårbild eftersom jag inte har någon julstämning alls.
Dessutom älskar jag tulpaner. Och det är ett skäl nog.

En hyllning till public service

I går kväll var jag väldigt nära att kasta något hårt på tv:n i sovrummet. Något riktigt hårt.
Började vid tiotiden (dum som jag var) titta på Titanic som visades på TV3. Jag visste ju att den var lång och misstänkte att jag skulle få glo halva natten om jag ville se den klart. Men trodde jag skulle stänga av efter en stund.

Men i och med att jag inte hade sett filmen på flera år och dessutom slumrat på soffan under eftermiddagen kunde jag inte somna. Tänkte att jag bara skulle se klart filmen. I och med att skeppet redan hade börjat sjunka trodde jag inte att det kunde vara så lång tid kvar.

Men tji fick jag. Eftersom jävla as-TV3 har reklampauser på tio minuter var tionde minut tog ju filmen aldrig slut. Kvart i två var skiten slut. Och jag med.

Kan bara konstatera att jag aldrig någonsin mer ska se en film på TV3. Jävla skitkanal.

Jag är halv i dag

Jag fattar inte var jag har lämnat min hjärna. Någonstans där jag inte hittar den i alla fall.
Jag har nämligen glömt min handväska hemma. Med alla pengar, lypsyl, mobil och allt annat viktigt. Känner mig naken och utlämnad.

Hur fan kan jag vara så disträ?

Jag längtar, jag längtar, jag längtar

Jag går runt och känner på tapeterna och tänker att jag snart ska bo där. Går runt och tittar på allt och tänker att jag snart ska bo där. Sätter mig på golvet och tänker att jag snart ska bo där. Ställer mig och dumstirrar ut genom fönstret och tänker att jag snart ska bo där. Jag ska snart bo där!

Jag pratar om huset. Huset som det är 18 grader varmt i. Huset som snart inte har någon spackling kvar. Huset som har det snyggaste köket i världen. Huset som har snygga tapeter. Huset som har det snyggaste golvet. Huset som mitt badkar ska bo i. Älskade älskade huset.

Jag tror jag är kär. Kan jag inte få flytta in snart?

Nästan på pricken jag

Gjorde ett personlighetstest, som så många gånger förr.
Den här gången var svaret dock skrämmande likt mig. I många fall i alla fall.


Så här blev mitt resultat. Jag är alltså en kombo mellan Typ 2 – Hjälparen, Typ 3 – Presteraren, Typ fem – Iaktagaren och Typ sju – Entusiasten.
Enligt testet ska jag dock bara vara en typ som mest. Och det är nummer sju. Garanterat. Många saker som står där skulle bara mina närmsta vänner kunna veta.

Hör här:
”Sjuor har en tendens att lämna tankegångar ofullständiga. De hinner inte avsluta en tankegång innan en annan kommer och tar över medvetandet.” Check. Jag i ett nötskal.

”Den aktivitetsupptagna typen: Ständigt sökande efter nya äventyr och nöjen, spontan, mångsidig, kunnig inom många områden, impulsiv.” Check. Håller med även här.

”Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredställelsen är någon annanstans.” Check. Tänker så alltför ofta och blir ledsen och deprimerad.

”Motivation: Vill vara lycklig och tillfredställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.” Check. På pricken.

Så skriver de också om ångest och om jakten på nya kickar. Även det stämmer. Men allt stämmer förstås inte.
Ganska mycket i typ tre och fem stämmer också. Och de typer som jag fick lägst i hittar jag knappt något som passar in på mig.
Kanske finns en viss sanning i det här testet.

Kastad tillbaka tio år

Bob hund med Upp, upp, upp, ner.

Hittade den här helt sinnessjukt ljuvliga låt på Spotify.
Satte på den, hörde introt och kastades tillbaka tio år i tiden.

Å, den tiden. Arvikafestivalen, öl, hångel och ett liv som lekte. 18 år gammal. Fan att tiden aldrig kan stanna. Jag längtar tillbaka.

Så olika mig men ändå så lika

Pratade för inte så länge sen med en kollega om syskon och om hur man är med dem, vad de betyder för en och om det spelar någon roll var i syskonskaran man är född.

Och då slog det mig att mina två systrar är mina idoler och har alltid varit.
Jag ser upp till dem, älskar dem så mycket att det gör ont och inspireras av dem. Vill vara som de är.
Kanske är det så alla lillasyskon känner?

Jag minns en gång när jag och äldsta syrran satt på ett café och grät tillsammans. Grät över vår uppväxt, grät över allt vi missförstått och grät över att vi i dag älskade varandra. Att få höra hur livet är och har varit ur en annans perspektiv, från någon som upplevt precis samma sak.

Och det är precis det. Det är det som gör att de känns mer som mig än någon annan. De har samma föräldrar, samma erfarenheter, samma liv.
Men ändå är de så olika. Olika varandra och olika mig. De är mycket bättre, mer färdiga, mer vuxna. Och jag avundas dem. Deras kunskap och deras trygghet vill jag också ha.

Jag vill också bli så. Så som mina idoler är.

Leker lite med bloggen

Testar blogghuvuden. Leker lite.
Det blev ju inte särskilt snyggt, men nu får det vara så ett tag. Omväxling förnöjer som det heter.

Tillbakablick från december 2004

Han kom hem, röd om kinderna och lite svettig. Ögonen lyste. Han hade hittat den. Den perfekta. Den som skulle bli vår första gran i vår första lägenhet.

Dagen efter tog vi bilen med flak, parkerade på en skogsväg och började gå.
Jag hade sågen, han hade yxan. Det skulle inte vara så långt, sa han. Men det var det.
Vi pulsade fram i snön, halkade på isiga bergsklackar och skrapade knäna.

Men mitt i allt stod den där. Och den var perfekt.
Tät, jämn och alldeles härligt grön. Och lång. Över tre meter lång.
Han högg ner den och jag sågade av den till lagom längd. Sprang och gömde den avsågade delen under en annan gran medan han täckte över stubben med torkade löv och pinnar. Ingen skulle få veta att vi tagit en gran.

Som ett team bar vi den sedan hela långa vägen tillbaka. Genom snön, över is och upp på bilflaket. Så skyndade vi oss därifrån.

Det svåraste beslutet är fattat

Om typ en och en halv timme är ”min” sista tidning på ett bra tag skickad till tryckeriet. Känns lite ledsamt nästan.

Gjorde nämligen min sista dag som nyhetschef i dag. Känns blandat.
I början hade jag Ågren. Ångrade nästan mitt beslut. Men ju längre tid det har gått desto bättre känns det. Just nu behöver jag detta.

Jag vill hitta tillbaka till skrivandet och till lusten igen. Inte bara stress, tandgnissel och magont. Jag vill fortsätta att känna att jag älskar mitt jobb. Den senaste tidens tankar vill jag inte alls ha. Jag vill känna glädje över att åka dit.

Sedan är det annat som spelar in också. Pengar till stor del. Pengar kan ge motivation och glädje, hur löjligt det än låter. Mer pengar för slitet jag lägger ner gör det värt det. Så krass är jag faktiskt.

Också spelar mitt icke-existerande sociala liv in också. Jag är less på att säga ”nej jag kan inte, jag jobbar då”. Jag är less på att inte träffa folk, inte hinna pussa pojkvännen på hela dagen eller tvingas vara spiknykter på alla fester varannan jävla helg eftersom man ska jobba dagen efter.

Jag vill ha ett liv. Och får jag inte det vill jag åtminstone ha pengar. Inget liv och inga pengar = olycklig jag.
Nu hoppas jag på bot och bättring. Nästa vecka börjar mitt nya liv.

... Mitt nya degraderade liv.
Fan vad det suger att tvingas ”ge upp”, ta ett steg bakåt i karriären. Jag vill ju fortfarande vara bäst. Även om jag vet att detta är bäst för mig.

Snart en gnällkärring

Min kommun tycker inte som jag. Man vill ändra på saker som jag inte vill ändra på, för att göra en lång historia kort.

Så jag har bestämt mig för att bli en gnällkärring. Om kommunen ändrar på grejerna och livet blir sämre för mig kommer jag att ringa till kommundirektören (som visserligen inte fattar besluten, men någon måste jag ju ringa till) och gnälla. Och klaga. Och vara arg.
För så grinig är jag just nu. Fan ta dem om det blir sämre.

När jag ändå är i farten tänkte jag börja köra riktigt riktigt långsamt mitt på vägen så att jag skapar ännu mer irritation. Då blir jag en gnällkärring på alla sätt och vis. Gött!

Söker uppmärksamhet

Dagens Tisdagstema är uppmärksamhet. Skitsvårt och en aning krystat om du frågar mig. Vill hellre ha något mer konkret att gå på. Men men.

Eftersom jag jobbar som ett as just nu letade jag bland mina bilder och hittade en jag gillar skarpt som kan passa in på temat. Två älskade syskonbarn som söker uppmärksamhet hos sin pappa. Och ja, oskärpan är med mening.

Jättestor variation i mitt liv

Läste i dagens tidning att en varierad kost gör att du undviker vitaminbrist och brist på andra spårämnen.

I dag äter jag nudlar med ost och oliver för tredje dagen i rad.

Hej vitaminbrist!

Jag är världens största klant

Jag vet att jag kan vara ganska fumling och klantig, men att jag var så här dum visste jag inte. Mitt ben värker och värker av den enkla orsaken att jag gick in i ett bord. Dumma jag.

Jag var stressad förstås, tittade inte riktigt vad jag gjorde utan gick i full fart framåt och rakt in i hörnet på min kollegas skrivbord. Trodde på riktigt att benet gått av. Har nästan aldrig känt en sådan smärta.

I går gjorde det så ont att jag haltade hela kvällen. När jag efter mycket om och men vågade dra ner byxorna och kolla på skadan var det mycket riktigt en lårkaka. Ni vet en sån som idrottare får när de gör sig riktigt illa.

I dag kan jag inte böja mig ner. Hela lårmuskeln stramar när jag rör mig och jeansen spänner och trycker på ett obehagligt sätt. När jag skulle gå upp för de tre trapporna till redaktionen kände jag mig som en gammal dam. Min lårmuskel måste fått sig ordentligt med däng.

Fy fan. Dumt huvud får kroppen lida.

Ego

Jag är vaken alldeles för tidigt

Jag borde fortfarande sova. Jag borde inte alls ha vaknat vid nio och varit pigg. För nu är jag trött. Jättetrött. Och så ska jag på jobb så småningom.

Jag borde vara tröttare eftersom jag var på cocktailfest i går för F som fyllde 30. Det var hur trevligt som helst. Och jag var hur snygg som helst. Så klart. (Ja, ni förstår att det inte är allvarligt menat, men jag förtydligar med en parentes i alla fall.)

Hade en svart paljettklänning, rosa strumpbyxor, rosa örhängen och ett svart hårband med rosett. Och svarta klackisar då. Och rosa naglar. Har nog aldrig varit så finklädd. Någonsin. Men det var roligt. Klagade lite över att paljetterna hela tiden fastnade i strumpbyxorna så att jag visade rumpan varenda gång jag reste mig, men det är sådant man får ta om man ska vara snygg i cocktailklänning.

Hur som helst blev det här inlägget helt värdelöst. Och det jag egentligen skulle skriva var att pojkvännen eldade i pannan för första gången i går. I dag kopplar han på värmen in till huset. Helt otroligt, vi har värme!
Nu är det bara allt annat kvar. Fy fan.

Ilandsproblem på hög nivå

Har bara några tankar som jag vill dela med mig av. Så ta fram anteckningsblocken och fatta pennorna:

• Sedan hunden blev behandlad för skabb (trots att hon enligt veterinären inte hade det) är jag helt övertygad om att jag har fått det. Skabb alltså. Jag menar, tänk hur många jag skakar hand med i veckan. Eller hur många gånger jag har klappat hundar och katter.

Och om jag inbillar mig tycker jag att det kliar på händerna. Har till och med bildgooglat skabb för att se om mina händer har några liknande symtom. Sist skabb härjade här drömde jag om det. Tror det är någon underbyggd rädsla för att ha små djur under huden som spökar.

• Jag hatar när städerskan på jobbet sätter pappershanddukarna fel väg så man får noll eller tio pappershanddukar med sig. Irriterande. Mycket irriterande.

• Jag kan inte lyssna på spotify längre. Har ont i öronen nu. De där förbannade hörlurarna med stora ploppar gör att mina stackars öronflärpar är alldeles röda och ömma. Jag var så ledsen i förmiddags att jag funderade på att gå och köpa mig en Ipod i för tidig julklapp så jag skulle kunna använda de hörlurarna till datorn.

Men tydligen är det samma skithörlurar som följer med en Ipod. Fick rådet att köpa ett par bra hörlurar för en relativt billig slant i stället. Men hur kul är det?

• Jag har träningsvärk i armar och rygg. Från spacklingen i tisdags.
Är jag i bra form eller?

En låt som gör mig helglad

Telepopmusik med Breathe

Den här låten är helt sinnessjukt bra. Jag skulle kunna lyssna på den på repeat hela dagarna (ja, den finns på spotify) om jag kunde. Jag skulle kunna ha den som soundtrack till hela mitt liv. Jag skulle kunna spela den på min begravning.

Den gör mig pigg, glad, uppfylld, ledsen, melankolisk, kär, sprudlande, lycklig och i stort sett på alla andra sätt. Den är helt enkelt underbar. Kan inte beskrivas på annat sätt.
Se nu till att lyssna på den.

Jag är kär!

Åh, ser ni? Ser ni? Spotify!!
Kära kollegan P bjöd in mig till en hel värld full av gratis musik. Och det finns rätt mycket faktiskt. Allt som jag hittills sökt efter i alla fall.

Att jobba blev plötsligt väldigt väldigt ointressant. Trots att jag sitter med en hörlur i ena örat.

Det är stressigt nu innan jul

Man ska pynta, byta gardiner, stryka julduken som ska på bordet, köpa skinka som ska kokas och griljeras innan det är dags att bjuda familjen på middag i det snyggt inredda hemmet där man ska hinna dammsuga och skura toaletten med miljövänligt skurmedel som visar att man är miljömedveten precis som man vill visa med de hemmagjorda julkorten som man skickar till alla som man inte har hunnit tänka ut de allra bästa julklapparna till som i sin tur ska slås in i fantasifulla paket medan man lyssnar på den senaste musiken så man kan vara med i snacket och så måste man hinna läsa ut den intellektuella boken som kollegan rekommenderat medan man ligger i badet och tar hand om sig själv genom att använda inpackning så man slipper få skäll från frisören, raka benen, smörja in sig och för guds skull inte glömma fötterna eller sambon som man ska hinna dricka vin och snacka skit med och hinna ge minst tre kramar om dagen trots att husdjuren ska rastas och ges mat och kelas med och så får man inte glömma att byta sanden i kattlådan innan den börjar lukta så att vännerna klagar när man försöker bjuda dem på glögg medan man med andra handen försöker komma i håg att panta alla flaskor och kompostera resterna från maten som man för egen hand helt från grunden lagat med ekologiska råvaror som man omsorgsfullt väljer ut när man handlar då man tvingar sig själv att gå förbi chipsen eftersom figuren ska hålla under hela julen så man försöker klämma in åtminstone en promenad tidigt på morgonen innan jobbet så man är pigg och fräsch att sätta tänderna i vilket arbete som helst och man ska vara kreativ och ha inspiration till att göra det lilla extra så att man kanske kan få högre lön så man kan köpa sig den snygga klänningen man sett i affären som visar att man hänger med i modet och inte bara handlar kläder på postorder som för den delen kräver de där finskakunskaperna som man vet att man borde ha och funderar på att gå en kurs på Medis men som man konstaterat att man inte har någon tid till.

Och mitt i allt det här ska man hinna andas också.

Publicerad 1.12. Skriven i affekt, nästan utan att andas.

Man blir trött av att vara ledig

Det finns få saker som tar så på krafterna som att vara ledig. Har så mycket komp att jag inte får ha mera och har därför tagit ledigt i två dagar.
Hade stora vida planer på att få storstädat, få massor gjort på bygget, få tid för mig själv och allt vad jag hade planerat.

Men det blev varken hackat eller malet. Jag har inte gjort någonting på två dagar. Bara lagat mat, vikt lite tvätt och plockat ur diskmaskinen. Sammanlagd tid: cirka en timme.
Resten av tiden har jag förspillt. På att sitta här och göra om bloggen. Typ.

I dag var jag faktiskt lite duktig förresten. Åkte till veterinären med hundskrället. Fick order att tvätta henne med babyolja. Mysigt att ha henne runttraskande i lägenheten sen. Usch. Så fick hon behandling för skabb trots allt. Veterinären hittade som sagt ingen skabb men tyckte det var lika bra ändå. Hoppas det blir bättre nu.

I kväll ska jag följa med pojkvännen till bygget. Helt otippat ska jag spackla.
Kanske kanske kan värmen komma igång i dag också. Pannan är på plats, vatten är fyllt i tankarna. Det saknas typ bara lite el för fläkten. Sedan är det bara att elda.
Inflyttningen närmar sig.

Tisdagstema för första gången

Inspirerad av Malin och hennes fotoblogg så tänkte jag också vara med i Tisdagstemat den här gången. Som ett försök att göra mitt fotande mer kontinuerligt kanske.
Målet är att vara med varje tisdag. Får se hur det blir med det.

Temat den här tisdagen var ”nära” som jag valde att gestalta med en hundnos på nära håll. Hunden är våra vänners dobermann. Riktigt söt.

Ett bra slut på en slappardag

Glögg och lussebulle. Kan knappast bli bättre.

Ursäkta röran, jag bygger om