Det räcker med att bara vara jag

Jag vet att jag har skrivit det här förut, men insikten slår mig som en käftsmäll då och då, så det är värt att uppmärksamma med jämna mellanrum ändå.
Jag pratar om hur mycket bättre jag mår när jag inte är nyhetschef längre.

Jag är lugn. Rofylld. Nöjd. Ja, rent av lycklig.
Min kollega sa till mig en gång: ”Jag tycker du var bra som nyhetschef så det var synd att du slutade. Men å andra sidan är du mycket gladare nu”.
Och de orden säger allt. Jag är mycket gladare nu.

Strävan efter att nå toppen, att bli högst i hierarkin, få bra betalt och få ett snyggt CV är inte allt. Det är verkligen inte allt.

Jag var ung, oerfaren och okunnig. Jag hade aldrig varit chef i hela mitt liv, annat än när jag jobbade i butik då riktiga chefen var på semester. Jag visste inget. Jag visste inte hur man skulle komma med konstruktiv kritik utan att klanka ned, jag visste inte hur jag skulle vara, vad som förväntades. Och framförallt visste jag inte hur jag skulle hantera den extrema stress som kom med ansvaret.

Min mage var den som först ballade ur. Magkatarrerna avlöste varandra och slutligen fick jag magsår. Ultraljud av hela magen för att kolla att allt verkligen stod rätt till och hot om gastroskopi. Losec och magsyrehämmande tuggtabletter blev en vardag.
Sedan rasade kroppen. Axlarna hoppade nästan ur led och ryggen värkte konstant. Musarmar på bägge sidor, nacke spänd som en fiol och en stor låsning i höften, konstaterade kiropraktorn.

Sedan var det munnen som fick stryk. Jag låg och bet ihop, tuggade och gnisslade tänder hela nätterna. Fick käkledsinflammation, tänder som flyttade på sig och tandvärk. Fick en bettskena, besök hos tandregleringen och dyra tandläkarräkningar.
Men värst av allt var humöret som påverkades till den grad att jag inte kände igen mig själv. Jag var låg, ledsen, grinig, snäsig, trött och helt slut. Jag orkade inte ta konflikter på sakligt sätt, orkade inte hålla mig glad, trevlig och peppande inför mina kollegor. Jag bara försökte överleva, hålla munnen ovanför ytan och göra tidning. Till alla i min närvaros stora förtret. Jag var inte särskilt rolig att umgås med.

Det kan ses som ett extremt nederlag att jag reagerade så stark. Jag var för svag i kroppen och för svag i psyket. Pallade inte trycket. Inte tillräckligt stresstålig.
Men det är inget nederlag. Jag har aldrig varit så stark som jag är nu.
Visst, jag klarade inte av det då, men insikterna har gett mig så mycket mer. De senaste tre åren har jag försökt ta tag i mig själv i grunden. Förstå varför jag reagerade som jag gjorde, arbetat med mig själv på alla plan och gråtit många tårar.

På andra sidan möttes jag av ett bättre jag. Med bättre självförtroende och framförallt bättre självkänsla. Jag behöver inte prestera så att jag nästan går under för att vara värd något. Jag behöver inte vara bäst på precis allt. Det räcker med att jag är jag. Fattar ni, det räcker med att bara vara?!

Jag är lugn. Rofylld. Nöjd. Ja, rent av lycklig.