Gräset var så högt att det gick ovanför mitt huvud. Mina systrar och äldre kusiners huvuden stack dock upp en bit. Men jag, jag var bara sex år gammal och ganska kort för min ålder.
Vi gjorde gångar och rum där i gräset. Trampade upp stigar så att bonden som skulle slå det senare med all säkerhet svor både en och två gånger.
Fast oftast badade vi i havet. "Simmade". Det vill säga gick med händerna på botten och plaskade med benen. "Titta mamma, titta! Jag kan simma!" Alltid med samma förhoppning att hon skulle tro att jag skulle ha lärt mig simma på riktigt. Men det hade jag inget tålamod till. Eller kroppshydda för. Vattnet var alldeles för kallt för en som inte hade något underhudsfett över huvud taget.
En dag åkte vi över till Köpenhamn. Träffade danska skolflickor med roliga hattar. Jag hade rosa solglasögon formade som hjärtan med en gnuggis fastsatt i ena kanten. De var de snyggaste jag sett.
Jag fick köpa en godisnapp som var så stor att jag slickade på den resten av veckan. Och hubba bubba i alla smaker!
En annan dag åkte vi till Rosa Katten och köpte en varsin ledsen porslinsclown med mjuk kropp. De lekte vi sedan med på balkongen tills någon av oss tappade ner sin clown i de hårda plattorna därunder. Synen av ett krossat ledset clownansikte fick också oss att gråta.
Utanför Rosa Katten fanns ett lotteristånd med stora spettekakor uppradade. Den största var en meter hög och omsorgsfullt spritsad i vackert mönster. Jag vann den förstås. Jag vann alltid.
Ingen av oss var särskilt förtjusta i spettekakor så den stod mest på ett bord och gav oss dåligt samvete. Och hål i tänderna de gånger vi faktiskt bröt loss en bit och tuggade den i oss.
En annan dag hade vi krig med nyponen som fyllde hela häcken utanför. Kastade de kliande bären innanför varandras tröjor med tårar som följd. "Mamma, Liselotte kastade nypon på mig!" ropade jag men fick ingen respons. Jag hade ju kastat lika många på henne.
Bäst av allt var ändå fårhagen. Fåren hade precis lammat och det fanns sex små lamm. Precis lika många som vi kusiner var, om man inte räknar minsta Sofie som bara var ett spädbarn. Vi fick ett lamm var att gosa med. Mitt hette Lamme och varje dag när vi kom från stranden sprang vi dit och hälsade på. Gossade, gullade och myste med dem. Mamma tacka var snäll och lät oss hållas.
Pappa bagge var inte lika vänlig. Han var brun och stod en bit bort fastkedjad i en pinne och frustade mot oss. Skrapade med klövarna i marken.
Vi gick omvägar runt honom och när han blev för aggressiv hoppade vi snabbt över gärdesgården till säkerheten. En dag slet han sig. Pinnen, som bara var nedstucken i marken, lossnade och baggen kom loss. Hanna, som råkade stå närmast, blev jagad runt i hagen och slutligen stångad i rumpan innan hon kom på rätt sida gärdesgården hon med. Efter det vågade vi bara kolla på våra lamm på avstånd.
Flera somrar i rad var vi där, på den skånska landsbygden och levde livet. I Torekov. Eller Torekorv, som vi kallade det.
4 kommentarer:
Hahaha, vilket minne du har! Ja det var härliga tifer det ;-)
För övrigt var det jag som tappade clownen =(
Åh underbart! Fick tillbaka känslan av total lycka och obundenhet. Önskar att vi kunde åka tillbaka.
Kram!
Ps. Hade glömt det där med baggen men fick tillbaka rädslan och andan i halsen på en gång när jag läste.
Ja underbart var det verkligen där! Gud vad man längtar tillbaka när man läser allt. :) Lustiga är ju att man minns det, och lukterna , synerna, det höga gräset precis som att det skulle ha varit igår vi var där ! :)
Nilla: Ja, det var din clown va? Jag trodde det, men var inte säker. Och ja, jag har ganska bra minne. Hihi.
Hanna: Hade du glömt baggen? Usch vad han var läskig! Önskar också att vi kunde åka tillbaka. Och åka tillbaka till den där känslan.
Tesa: Visst var det? Helt underbart! Jag tror vi minns det så väl också eftersom vi var i den åldern då minnet är som bäst. Men jag minns allt väldigt bra. Frågan är om vi skulle känna igen oss i dag? Tror allt är så mycket mindre än vi minns i alla fall.
Skicka en kommentar