Jag är extremt morgontrött. Fortfarande, trots att jag numera närmar mig 30 år, sover jag gärna till elva tolv på morgnarna om det finns möjlighet till det. Och egentligen spelar det ingen roll när jag går och lägger mig, jag sover lika länge ändå.
När jag var yngre var det ännu värre. Det var inte en ovanlighet att jag sov till två tre på eftermiddagen, sådär som tonåringar gör.
Morgnarna när jag skulle till skolan var därför extremt jobbiga och min mamma, som började jobba strax innan jag skulle gå upp, kämpade med att få upp mig. Hon ropade ”gå upp nu!” otaliga gånger. Och jag svarade samma sak alla dagar: Att jag hade sovmorgon. Så somnade jag om igen.
Ett tag försökte jag mig på alla välkända knep för att komma upp. Jag ställde två klockor på ringning – men det ledde bara till att jag snoozade eller stängde av två klockor i stället för en. Jag köpte en klockradio – men vävde bara in den ljuva musiken i mina drömmar. Jag ställde en väckarklocka i andra änden av rummet – men den gick jag bara upp och stängde av i sömnen.
Till slut hade jag utarbetat ett sådant sätt att jag knappt ens vaknade på morgonen. Jag sov och sov och sov trots att två väckarklockor stod och gapade för full hals i andra änden av rummet.
Det enda positiva jag kan komma på med min absurda morgontrötthet är att jag numera är expert på att stressa på morgonen.
På tio minuter hinner jag duscha, klä på mig, breda smörgåsar, koka te och hälla i termosmugg, sminka mig och till och med blåsa håret.
Konsten att kunna sova länge föder flera nya konster som synes.
5 kommentarer:
Hahaha, undrar om även morgontröttheten finns nånstans i generna? Trots två barn och att jag faktiskt har passerat 30-strecket (hujedamej) så är jag precis lika trött ändå. Mornar och jag går inte ihop. Tur att även jag lärt mig tekniken att göra sig klar på fem minuter ;-)
Hehe, det där känner jag igen! Jag sover så tungt att en hel armé skulle kunna storma in i lägenheten, bära ut sängen med mig i och placera den mitt på en landningsbana för jetplan. Jag lovar att jag skulle fortsätta sova.
Tydligen så pratar jag gärna med pojkvännen också, när han frågar mig saker på morgnarna. Det leder till att jag ofta lovar saker som jag glömmer bort, så numera får jag alltid fråga honom om vi pratat med varandra, det första jag gör när jag väl vaknar på riktigt.
Nilla: Usch, säg inte så. Jag som hoppades att det skulle vända om jag får barn någon gång. Fast å andra sidan är det så skönt att sova länge.
Bullen: Pratar gör jag också. Sådär förvirrat så man inte vet vad man säger. Det var dock ett tag sedan nu, men pojkvännen skrattar alltid gott åt det för han kan få mig att säga vad han vill. =)
Det var väl inget. Jag brukar hinna färga skägget också.
Frippe: Skryt lagom! Du sminkar dig i alla fall inte. =)
Skicka en kommentar