När någon i min omgivning är ledsen blir jag också ledsen. När någon har ont i hjärtat får jag också ont i hjärtat. När någon mår dåligt, mår jag dåligt. Och när någon är lite bekymrad är jag utom mig av oro.
Varför är det så? Varför tar jag på mig alla andras olycka och känslor och gräver ned mig själv? Egentligen borde jag stå där som en fast punkt för de som är bekymrade, men är i stället en våt trasa i en hög på golvet.
2 kommentarer:
ÅÅåh så skönt att höra att man inte är ensam om att bära alla andra på sina axlar... Kanske det kan vara ett släktdrag? Vi skyller allt på mormor. HaHa.
Jag vet vad du menar..Känner samma sak jag med..Men jag hoppas verkligen att det inte är jag som får dig att bli orolig ;) Det är bara bra med mig och mina problem kommer lösa sig!
Skicka en kommentar