Rapporterar

Intet nytt under solen. Fortfarande extrem värk i nacken. Sov som ett arsle hela natten. Med andra ord, väldigt dåligt. Varje gång jag vände mig trodde jag att jag skulle dö typ. Aj aj.

För några minuter sedan hände något hemskt också. Jag nös. Aj aj igen. Jag trodde huvudet skulle trilla av och nacken knäckas för evigt.

Annars då? Jo, i dag jobbar jag halva dagen hemifrån. Det går oväntat bra. Disciplinen finns där någonstans i mig!
Okej okej, just nu pausar jag. Väntar på att kaffet ska bli klart så jag får påfyllning av inspirationen. Precis som på jobbet alltså.

Har jag ett nackskott?

Jag har en låsning i nacken i dag. Vet inte hur det kommer sig då jag inte har gjort någonting särskilt som kunnat orsaka det.
Jag kan inte vrida huvudet åt höger utan att det känns som om någon trycker in en kniv sju centimeter bakom höger öra. Ont. F på jobbet säger att jag ser ut som en tant när jag inte kan vrida mig.

Hur som helst. Det jag undrar är vad det kallas. Har man liknande i ryggen heter det ju ryggskott. Men nackskott? Det betyder ju något helt annat. Och DET vill jag verkligen inte ha, tack.

Belysning som inte döljer någonting

Belysningen har blivit lite undansatt här hemma. Främst på grund av att vi inte har tillräckligt med lampor för att lysa upp alla rum ordentligt och att vi flyttade hit mitt i ljusa sommaren.

I dag har vi försökt åtgärda det. Köpte en fönsterlampa för ett tag sedan som jag köpte glödlampa till i dag. Dessutom köpte jag Fönsterlampan med stort F i dag. Den lampa jag gått och drömt om sedan den kom ut i somras. Trots att den var alldeles för dyr. (Bild kommer senare.) Nu saknas bara taklampa i vardagsrummet. Petitesser.

Nästa projekt är dock toalettlampan. Som synes på bilden ovan är den ... egen design.
Det värsta är att jag blivit van med den. Van med att ha ett gul-blått-aktigt sken som lyser mig rakt i ögonen varje morgon jag kliver upp för att gå på toa. Van med att kunna se i vilken gråaktig nyans påsarna under ögonen har i dag. Van att kunna se varje por på näsan och varje litet ansiktshår. Van att ha en grönaktig ton i ansiktet.

Har också nästan börjat vänja mig att sminka mig lagom mycket i det extremt starka skenet. Har nästan vant mig vid att rygga tillbaka vid varje anblick av mig själv. Lampan döljer ingenting.

En fördel har jag dock märkt. Varje gång jag går på en offentlig toalett, på toan på jobbet eller hos någon kompis reagerar jag på att jag ser så snygg ut.
Inga porer och näshår så långt ögat kan nå. Och till och med en lätt rosa ton på kinderna. Helt ljuvligt!

Kanske skulle behålla lampan vi har nu trots allt.

Övertolka INTE!

Herregud. Jag kan ju inte skriva något längre. Det förra inlägget var bara ett öppenhjärtligt meddelande till mina vänner, att jag inte orkar vara där för dem just nu eftersom jag tar på mig alla andras problem. INGET ANNAT.

Jag är så jävla less att inte kunna skriva saker, inte kunna vara tyst en dag eller bete mig på något vis utan att det ska tolkas som om jag mår dåligt eller något annat.

Skriver jag verkligen så jävla otydligt? Herregud, jag borde inte jobba som journalist i så fall.
Skulle jag må riktigt kass skulle jag meddela det på ett annat sätt än via kryptiska inlägg på bloggen. Okej?


Edit: Jag syftar inte på någon av er som kommenterade förra inlägget. Fick höra saker på annat håll.

Ibland orkar man helt enkelt inte

Någon gång blir måttet rågat, bägaren rinner över, det blir den sista droppen och så vidare. Och så är det nu.
Det är bara död och elände runt mig. Eländes eländes elände. Och jag orkar inte mer.

Jag vill vara stark och där för alla och hjälpa och stötta. Men jag kan inte längre. Energin är slut. Jag bara grinar hela dagarna eller går runt och är mörk och dyster. Ingen ork kvar. Och är verkligen ingen stöttepelare längre.

Så förlåt alla älskade vänner. Jag kommer inte att finnas där just nu. Jag måste finnas för mig själv för tillfället. Annars går jag också sönder. Och då blir det mer eländes elände.

I morgon kanske. Eller om någon dag igen. Då kanske jag orkar igen. Då kan jag finnas där igen.

Sköna söndag

Meningen var att jag skulle lägga ut en dräglande god bild här. Men så blev det inte. Det blev en lite småäcklig bild i stället.

Hur som helst – i dag lagade vi american pancakes till frukost. Har drömt om det sen Stockholmshelgen och fick äntligen min längtan stillad.
Körde med bacon och lönnsirap och florsocker. Skitgott blev det. Sött och salt.

Resten av söndagen tänkte jag ägna åt att få lite vettigt gjort. Har just konstaterat att jag inte har ett normalt vardagsliv. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör när man är ledig och lyckas göra absolut ingenting i stället. Så hör man om andra som bakar scones och möblerar om typ. När hinner folk?

Ljust, mörkt, kort, långt eller inget alls?

Skit i att jag ser mongo ut på bägge bilder. Det är håret ni ska titta på.
Till vänster är ungefär som jag ser ut i dag. Ljust, halvlångt och lugg. Den till höger är för något år sen när jag hade mörkt och kort hår och lite osymetriskt.

Problemet är att jag inte vet vad jag ska göra med mitt hår nu. Jag har sparat för att få långt och nu när jag har det har jag det bara hängande ändå i stort sett. Jag utnyttjar liksom inte faktumet att jag har långt hår.
Så då är frågan – ska jag klippa mig kort igen? Eller halvkort i alla fall?

Så här långt kanske?

Så är nästa problem färgen. Jag gillar blont. Jag gillar blont jättemycket på andra och när jag ser bilder på människor med blont hår är jag övertygad om att det är blont jag vill ha.
Men så kommer jag till det faktumet att jag se så menlös och snäll ut i blont hår. Jag ser inte alls ut som jag känner mig. Mitt blonda hår är bara mjäkigt. Varken eller liksom. Ska jag behålla blont hår måste det hända något drastiskt med färgen. Ultraplatina eller nåt.

Fast så ser jag bilder på mig själv där det blonda håret ser helt okej ut. Och så får jag ågren.

Till slut hamnar jag i ett stadie där jag bara känner för att raka av mig alltihopa. Göra något drastiskt. Raka ena sidan? Skaffa lång syntlugg? Eller fortsätta vara blond och snäll?
Åsikter någon?

Ner som en pannkaka och upp som en sol

I dag – ingen huvudvärk.
I går – fet nyhet som jag skrev på superkort tid.
I dag – hyllas för feta nyheten som väckt stor rabalder.
I kväll – vin!

Skit samma att det är november, livet är ju faktiskt ganska gött.

Livet är inte evigt

Min gamla bästis pappa har gått bort. Den man som under min uppväxt fungerat lite som min extrapappa med tanke på hur mycket jag har hängt hemma hos dem.
Fick just beskedet och det gick en iskall il från huvudet längs ryggraden och hela vägen ner till tårna. Han är död.

Allt fick helt nya perspektiv plötsligt.

Gräv en grop och släng ner mig däri

Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna så var den här vedervärdiga tiden förbi.
Jag är förkyld och dras med huvudvärk. Sån där som touchar migrän. Måste skruva ner ljuset på datorskärmen både här hemma och på jobbet för att det inte ska sticka i ögonen.

Och på jobbet har det varit sinnessjukt mycket. Jag vet inte om det beror på att jag är ineffektiv, men jag har knappt hunnit dricka kaffe på hela veckan. Så slutar jag 22 på kvällarna.

Jag önskar bara att as-november var förbi och det snart var jul. Eller vår. Tänk när knopparna på äppelträden spricker ut. Åh! Kan inte någon fixa så att det blir så nu?

När slutar man leta efter kicken?

Jag hatar att behöva sätta varningslappar till och med innan jag börjar skriva. Jag hatar att inte kunna spy ut precis det jag känner för helt obehindrat här, så som jag gjorde förut. I alla fall. Nu tänker jag spy ur mig. Lägg inte för stor vikt vid det jag skriver. Det finns inga dolda budskap så ni behöver inte leta och tro att jag syftar på något speciellt. Capish?

När slutar man vilja gunga snorhögt? Så där högt att man nästan är rädd för att gungan ska slå runt samtidigt som man bara ger mer och mer fart med benen. Känna vinden suga tag i håret och ilningarna suga tag i magen. När slutar man vilja det?

När slutar man drömma om att upptäcka världen? När är man tillräckligt tillfreds med att vara där man är? När slutar storstadspulsen locka med sina oljesvarta vägar, höghus och ljus? När slutar ensliga stränder med vajande palmer att ge myror i benen?

När slutar man undra hur livet hade kunna ha varit om allt var annorlunda?

När slutar man undra hur det skulle vara att känna kicken när man hoppar ur ett flygplan? När slutar drömma om att vara hög och euforisk? När slutar man drömma om kicken man känner när man just släpat hem någon okänd för meningslöst sex, där kicken består av lyckan av att ha erövrat någon?
När slutar man drömma om känslan av första kyssen?

När slutar man önska att man hade gjort saker i omvänd ordning?

När slutar man söka sig framåt? Högre, längre, bättre, bort från där man är i dag. Både inombords och i den fysiska tillvaron. Bli bättre på jobbet, bli en bättre partner, bli bäst. När slutar man vilja det?

När slutar man känna lusten att hoppa i vattnet och i stället långsamt vada i? När slutar man känna lusten att klättra upp i det böjda trädet? När slutar man känna lusten att ta hoppsasteg?

När blir man vuxen, tillfreds och nöjd? Så som det känns just nu är svaret aldrig.

Smider planer

Knappt två veckor kvar. Fick det här mejlet i dag:

Tja,

Kalkonen slaktas fredag den 20 och kan upphämtas antingen samma kväll eller på lördag morgon. De har reserverat den största de har åt er.

/FR

Låter det bra A och T?

Sweden vs USA

The Stockholm syndrome - Watch more Funny Videos
Se den här videon! Den är hysteriskt rolig.

Yoda och jag

Jag har efter fem år på tidningen skaffat mig en alldeles egen mugg. Den är i sånt där plastigt material där bilden skiftar när man vickar på den.
Självklart är det Star Wars på den. (Fast i Disneys version men det får duga).
Tack T för den. Yoda förgyller en lördagseftermiddag på jobbet.

Här sparas inget

Den senaste tiden har jag slutat suga på karamellen. Allt som kommer i min väg ska förbrukas på en gång.
En ny film ska ses NU! En nyinköpt påse ostbågar ska öppnas redan i bilen. En dyr och fin likörflaska ska drickas ur medan jag tycker att den är god. Och så vidare. Inget ska sparas bara för att.

I går fick pojkvännen dock spunk på mig. Jag öppnade den nyinköpta och säsongsunika glöggflaskan från Blossa. Trots att det är minst en och en halv månad kvar till jul.
Men vaddådå? Glögg är ju gott året om. Och dessutom var jag sugen.

Intressant inlägg

Hittade en tänkvärd krönika av Annika Marklund. Om kvinnosyn och skillanden mellan USA och Sverige.
Ruggigt intressant. Läs den!

Jag vill ha en tant

Jag gillar barn, inget snack om den saken. Barn brukar för övrigt gilla mig också.
Men mina riktiga moderkänslor väcks inte till liv när jag träffar barn. Inte alls på samma vis som när jag träffar gamla i alla fall.

När jag pratar med äldre tanter och gubbar blir jag helt varm i hjärtat. Jag ler dumfånigt och tycker att de är hemskt gulliga. Skulle jag inte lägga band på mig skulle jag ta tag i deras slappa kinder och säga ”gulligulligull”. De är så söta.

Jag pratade nyligen med en tant som är så söt i telefonen. Hon är sådär om sig och kring sig och lite ängslig. Så där o-jante som egentligen är dumt men hemskt gulligt. Så är hon rar. Jag lovar att hon har bakat kakor tills jag ska träffa henne.

Så kort sammanfattat: Om jag fick välja skulle jag inte skaffa barn, jag skulle skaffa en tant.

Utan inkontinensbesvär förstås.

Vansinnigt kul hade vi i alla fall

Äntligen utvilad

I nästan en veckas tid har jag sovit mindre än sju timmar per natt. Vissa nätter typ fem timmar. (Jag lider med dig T som sovit dåligt i två månader. Jag vet att jag inte borde klaga.)
Till saken hör att jag är en sådan människa som behöver tio timmars sömn för att vara utvilad. Jag lyckades med det i går.

När jag kom hem lagade jag mat, åt, hjälpte pojkvännen med veden, satt vid datorn i en kvart, gick i badet och somnade på soffan tio minuter över nio. Tjugo över nio väckte pojkvännen mig så jag skulle gå och lägga mig i sängen i stället. Och redan halv tio låg jag utslagen och fullkomligt okontaktbar i sängen.

Den enda nackdelen med den här enorma sömnboosten var att jag vaknade klockan fyra i morse och var jättepigg.
Det går att vänja kroppen med lite sömn tydligen.

Helgen i korthet

Jag har haft blåa klackskor på mig med rosa strumpor i.
Jag har skrattat så tårarna runnit.
Jag har ätit bacon.
Jag har haft ”pyjamasparty” med fyra tjejer. Exklusive kuddkrig.
Jag har fått skavsår på i stort sett hela fötterna.
Jag har luktat på tunnelbanan.
Jag har provat mängder med skor men inte köpt några.
Jag har gått på Malmskillnadsgatan.
Jag har ätit American Pancakes.
Jag har inte sovit mycket alls.

Med andra ord: Jag har haft det helt underbart.