Det här är egentligen för utlämnande, för persoligt för vad jag har bestämt att jag ska dela med mig av här på bloggen. Men jag måste få det här ur mig.
Det går inte längre. Jag kan inte längre.
Jag faller. Långt. Djupt.
Och det finns ingen som fångar mig. Ingen som försöker hindra mig. Ingen som kan hjälpa mig. Ingen som bryr sig.
Sitter en solig dag och bara gråter och gråter och gråter. Står inte ut.
Hjärtat klappar hårt hårt. Ångesten är över mig.
Ingen vet. Ingen bryr sig om att fråga hur det är. Jag är så jävla ensam. Har ingen som lyssnar.
Ensamheten äter upp mig. Varför kan ingen tycka om mig? Varför vill ingen vara vän med mig? Vän på ett djupare plan. Är det jag kanske? Jag som skjuter alla ifrån mig? Jag som gör fel.
Säkert är det så. Just nu känns det som om jag aldrig någonsin gör rätt. Allt är dåligt. Jag ser förjävlig ut, är dålig på att vara flickvän, dålig på att jobba, dålig på att vara en vän. Det enda jag är bra på är att misslyckas. Och att vara olycklig i smyg.
Jag önskar att jag inte var så. Att jag var en varm person, som sa vad jag kände, vad jag ville. Men det är jag inte. I stället gräver jag ner mig själv så djupt att jag knappt kan komma ur den där förbannade gropen.
Ibland försöker jag. Ringer dem jag inte känner så väl, försöker skapa kontakt, berätta hur jag känner. Men aldrig lyssnar någon. Alla tror att jag är stark och klarar mig själv. Men jag är svag. Så svag.
Och nu faller jag.
12 kommentarer:
usch.. Vet precis hur det känns.. Har haft det så jag med.. Å jag är precis likadan, har svårt att öppna mig för andra..Trots allt så tror jag att jag har äntligen lyft upp mig själv igen! känner mig gladare å piggare! Sen vet du att jag lyssnar alltid , du kan vräka ur dig vad som helst till mig.. Vi måste försöka ta den där fikan i veckan! bara du å jag.. har varit dålig på att höra av mig jag med, men somm sagt har haft det lite tugnt.. då blir det tyvärr så att man skjuter ifrån sig sina närmaste, när det verkligen är då man egentligen behöver dom som mest! Bamse kramar till dig från mig!!
Men vännen! Jag känner igen mig. Detta var jag för några år sedan, innan jag kraschade. Jag jobbade alldeles för mycket, lyssnade alldeles för lite på mig själv och pratade inte med någon om hur jag mådde. Till slut höll det inte längre, vilket min chef lyckligtvis uppfattade. Hon konfronterade mig med frågan: Hur mår du? Egentligen?
Jag gick till läkaren och blev deltidssjukskriven. Jag fick även en remiss till en samtalsterapeut. Det var det bästa som enligt omständigheterna kunde hänt mig!
Sedan dess har jag lärt mig så mycket om mig själv och andra. Ett jobb är bara ett jobb, livet är mer än så. Folk bryr sig mer än man tror, men när man inte visar att man mår dåligt så kan man inte heller bli hjälpt. Man måste våga visa sig svag ibland; öppna upp sig för vänner och bekanta. För det är som man säger: Ensam är svag.
Du är inte ensam.
Om du orkar det så tycker jag du skall söka upp någon att tala med. Förslagsvis en läkare - det är deras jobb att lyssna, och de har tystnadsplikt. De kan även hänvisa till annan hjälp. Du får gärna maila mig om du vill.
Kram å sköt om dig!
Men gumman! Som sagt, du kanske inte visar det så bra, som du vill att människor ska förstå? Och även om vi är mest bekanta du och jag, egentligen, så bryr jag mej om du mår dåligt :/ Jag lär hemskt gärna känna dej bättre, än bara på gemensamma tillställningar med gemensamma vänner, så att VI kan bli vänner, oberoende av andra människor.. Ingen kan få en vän för mkt, men en vän för lite är så fruktansvärt jobbigt. Kram på dej!
Det är tråkigt att du känner så! Du är inte ful, du är söt... snygg! Den tiden då vi umgicks och "kände varandra" var väldigt rolig. Det är tråkigt att det har blivit som det blivit. Jag finns om du vill! Jag lyssnar gärna och återupptar kontakten mer än gärna.
Jag vet hur det känns jag med, känns som ingen vill ha me mig på fika eller på fest. För att man har barn så kan man tydligen inte göra nåt???
Hoppas du kommer upp till ytan igen. kramar
Tesa: Tack. Jag vet att du finns.
Björnen: Jag är livrädd att jag också ska jobba sönder mig själv. Särskilt när min syster, som jag förövrigt är väldigt lik, har gjort det.
Kanske borde jag prata med någon professionell. Bara för att det är skönt att få ur sig allt. Tack för att du bryr dig!
Mille: Jag vet att jag inte visar... Men jag ska bli bättre. Jag vill också känna dig bättre. Har ju sagt att vi ska fika, men det verkar ju aldrig bli av. Tack för att du bryr dig iaf!
Alexandra: Kanske alla känner så där någon gång. Vi borde ta en fika eller en fest tillsammans någon gång! Kram!
Måste hålla med Björnen. Äkta start på springa-in-i-väggen-syndromet. Slå av på tempot och lyssna verkligen på dig själv. Och du är definitivt INTE ensam! Här är vi många många som tänker på dig! Tror att du behöver åka hem-hem på lite semester väldigt snart. Vila och bli ompysslad, eller vad säger du? KRAAAM
Pernilla: Lyssna på mig själv? Hur gör man det då? Och hur tar man det lugnt? Har du några tips så att den där väggen försvinner? Tar tacksamt emot!
Uppenbarligen har jag inga bra tips eftersom jag själv blev sjukare än sjukast i somras ( och ja, läkarna misstänker stress ). Men med facit i hand kunde jag åtminstone se att om jag hade varit lite bättre på att säga NEJ och prioriterat mig själv ( alltså bara gjort det jag verkligen velat ) hade situationen kanske sett annorlunda ut. Lätt att vara efterklok, men en fördel är att jag har lärt mig att känna igen tecknen. Försöker att inte planera in så mkt när jag är ledig och kämpar hårt för att inte låta jobbet ta över igen. Så där är i alla fall ett litet tips, låt för guds skull inte ditt jobb få högsta prio. DU är nummer ett, inget annat =)
jag har varit där och fick hjälp. det är en lång väg, men väl värd den när man väl är redo. dock inga garantier, jag är snubblande nära att hamna där igen då och då. ett första steg kan vara att tillåta dig själv att må dåligt. det är OKEJ att må dålig trots att inget hänt (som att ngn dött typ), det är okej att må dåligt över sådant som andra inte ser som ett problem och det är ok att vara egoistisk!!!
Pernilla: Säga nej, prioritera mig själv och inte låta jobbet ta över. Ska försöka.
Egon: Jag brukar inte tillåta mig själv att må dåligt faktiskt. Kanske jag skulle låta skiten komma ut!
Och ja, jag borde vara mer egoistisk. Tack!
Och där har du nog ett grundproblem. Jag tillät inte heller mig själv att må dåligt. Nu har jag lärt mig att gråta floder och bara ösa ur mig att jag mår dåligt dåligt dåligt (det är dock bara K som får höra detta, man behöver inte berätta för alla, det är helt OK att hålla uppe en fasad mot omgivningen - bara du har någon du kan prata med). efteråt mår jag alltid lite bättre. Gråt, prata, och fundera. Du får må dåligt, alla mår dåligt.
Okej. Jag tar dig på orden. Jag ska aldrig låta något som grämer mig få leva inne i mig och förstöra mig. Tack för att du engagerar dig! Kram
Skicka en kommentar