Varför är det alltid den där elaka saken en kille sa till dig i åttan, alltså en halv miljon år sedan, som sitter kvar, poppar upp och gör sig påmind hela tiden? När det egentligen borde vara de fina orden, de där sakerna som värmde hjärtat när man hörde dem, som borde fastna?
Sakerna jag hörde i dag ska jag dock försöka suga åt mig och spara. Bevara någonstans långt inne i mig.
Tre av mina rutinerade (vilket innebär äldre, visare, bättre) kollegor gav mig beröm för veckan som gått. Att jag hade gjort en enastående prestation på jobbet. Att jag var duktig. Bra, liksom. Organisterad, hade ordning.
Sicken glädje. Jag som mäter mitt värde i prestationer fick en kick. Jag är glad nu. Trots att jag har så ont i magen att jag knappt kan sitta upprätt och trots att jag är så trött* att jag skulle kunna gå och lägga mig omedelbums, så är jag glad.
Om ändå berömmet kunde fastna och göra mig glad hela tiden.
* Med trött menar jag verkligen trött. När jag var på toa i dag kom jag inte ihåg om jag bajsat eller inte. Var tvungen att kika ner i stolen för att konstatera: Inget bajs! Är man förvirrad då eller?
4 kommentarer:
Haha :P Bajslisa :D Men det är ju verkligen så att man kommer nog fan ihåg allt dåligt och kan bli ledsen över det en miljon ggr, medans man blir glad kankse två gånger då man funderar på beröm eller dyl. man fått. Stört!
Det är verkligen stört! Ska verkligen försöka ändra på det.
det svåra är ju att komma ihåg berömmet när man behöver det som bäst.
Egon: Det är ju just det som är det svåra. Det fungerar ju aldrig.
Skicka en kommentar