Mina vänner är så snälla!
Och jag är för övrigt sååååå glad på den här bilden.
tisdag, december 08, 2009
Från firmafesten
Från facebook:
Mina vänner är så snälla!
Och jag är för övrigt sååååå glad på den här bilden.
Mina vänner är så snälla!
Och jag är för övrigt sååååå glad på den här bilden.
måndag, december 07, 2009
Happy face
I dag när jag kom till jobbet hade jag fått en ny dator. En spretans ny iMac med Snow Leopard, trådlös mus och trådlöst litet tangentbord. Blir lite småsugen att göra oänständiga saker med den. Åtminstone hångla.
Hur som helst var det en otroligt glad överraskning!
En annan rolig sak är att alla verkar ha varit lika alkoholpåverkade som jag var i lördags. Vilket betyder att jag inte behöver skämmas ögonen ur mig. Gött!
Fan att man inte har firmafest oftare, det är så kul! Och faktiskt är snacket måndagen efter nästan lika kul. Så länge man bjuder på sig själv vill säga.
Hur som helst var det en otroligt glad överraskning!
En annan rolig sak är att alla verkar ha varit lika alkoholpåverkade som jag var i lördags. Vilket betyder att jag inte behöver skämmas ögonen ur mig. Gött!
Fan att man inte har firmafest oftare, det är så kul! Och faktiskt är snacket måndagen efter nästan lika kul. Så länge man bjuder på sig själv vill säga.
lördag, december 05, 2009
Ska jag skippa läppstiftet?
I'm off to firmafest. Har luggen kvar att fixa, annars klar. Svart klänning med axelvaddar, blåa skor, glittriga armband, sotade ögon och ... ja, rött läppstift.
Kan inte hjälpa det men känner mig lite som en clown. Får se om det åker av innan jag packar ner ölen och drar på förfest.
Hur gör de med kuken?
Varning: Okej, jag är djupt stört. Take it ... Eller sluta läs.
Jag har tänkt på det här med att vara kille. Ibland känns det lite lockande att ha något dinglandes mellan benen. Att liksom ha något som sticker ut och ska in, i stället för att ha något som sticker in och väntar på det där utstickande. Ni fattar, att ha en kuk liksom.
Men så har jag kommit på att det måste var extremt otympligt ibland. Och då pratar jag inte ens om att få stånd på olämpliga platser, det är en helt annan sak.
Jag menar när man går på toa.
Killar står ju oftast upp och kissar. Otroligt smidigt, men samtidigt lite jobbigt. Hur vet de till hundra procent att de bara ska kissa? Att fisen som klämmer på inte innehåller något annat är bara luft? Chansar man och hoppas att man kan släppa en fis när man står och kissar och riskerar att få bruna kalsonger? Eller tar man det säkra före det osäkra och sätter sig ner, kissar och fiser?
Så tänkte jag på det här med att sitta på toan. Okej, toabyttan är ju ganska djup och det lär vara endast ett fåtal som har lyckan (?) att doppa kuken i vattnet när man sitter där. Men det måste ju vara ganska många som kommer åt det iskalla, fuktiga och äckliga porslinet? Eller?
Måste man sitta på ett speciell sätt då, till exempel väldigt långt bak på toan eller väldigt framåtlutad, för att undvika det?
Och tänk på de amerikanska toaletterna – där hela byttan är full med vatten. Hur gör de där? Blir det dopp i grytan varje gång man som kille behöver bajsa? Jag menar, där har man ju svårt att som tjej undvika plask i hela härligheten.
Jag har funderat på det här i två dagar nu men har liksom inte vågat fråga någon. Så jag hoppas att någon kan hjälpa mig. Vet ni eller har ni någon teori?
Jag har tänkt på det här med att vara kille. Ibland känns det lite lockande att ha något dinglandes mellan benen. Att liksom ha något som sticker ut och ska in, i stället för att ha något som sticker in och väntar på det där utstickande. Ni fattar, att ha en kuk liksom.
Men så har jag kommit på att det måste var extremt otympligt ibland. Och då pratar jag inte ens om att få stånd på olämpliga platser, det är en helt annan sak.
Jag menar när man går på toa.
Killar står ju oftast upp och kissar. Otroligt smidigt, men samtidigt lite jobbigt. Hur vet de till hundra procent att de bara ska kissa? Att fisen som klämmer på inte innehåller något annat är bara luft? Chansar man och hoppas att man kan släppa en fis när man står och kissar och riskerar att få bruna kalsonger? Eller tar man det säkra före det osäkra och sätter sig ner, kissar och fiser?
Så tänkte jag på det här med att sitta på toan. Okej, toabyttan är ju ganska djup och det lär vara endast ett fåtal som har lyckan (?) att doppa kuken i vattnet när man sitter där. Men det måste ju vara ganska många som kommer åt det iskalla, fuktiga och äckliga porslinet? Eller?
Måste man sitta på ett speciell sätt då, till exempel väldigt långt bak på toan eller väldigt framåtlutad, för att undvika det?
Och tänk på de amerikanska toaletterna – där hela byttan är full med vatten. Hur gör de där? Blir det dopp i grytan varje gång man som kille behöver bajsa? Jag menar, där har man ju svårt att som tjej undvika plask i hela härligheten.
Jag har funderat på det här i två dagar nu men har liksom inte vågat fråga någon. Så jag hoppas att någon kan hjälpa mig. Vet ni eller har ni någon teori?
torsdag, december 03, 2009
Jag ser ljus i mörkret!
Ingen är gladare än jag att december är här. Ljusen i fönstren lyser så trevligt och påminner mig faktiskt om att jag inte är helt ensam i världen. Jag ser liksom att det finns människor även i grådasket.
Ännu gladare är jag att det blivit kallt. Blå himmel, sådär nästan äckligt hälsosamt frisk luft och sol. Hörde ni – sol!
Men det finns en nackdel.
Jag bor vid havet och efter två tre fyra (eller hur många det är) månaders regnande är det en aning fuktigt ute. Fuktigt och kallt är ingen bra kombination. Bildörrar fryser och bilrutorna får så tjockt lager med is på både in och utsidan att det är så gott som omöjligt att skrapa bort det. Och sist men inte minst – det blir snorhalt på vägarna.
I går kväll när jag åkte hem var det den asiga kombinationen dimma och isgata. Riktigt riktigt obehagligt.
Jag hoppades för allt jag var värd att ingen dum jävel skulle vara ute och gå. Jag skulle inte ha sett dem förrän jag var två meter ifrån dem och skulle då inte haft en chans att kunna bromsa in för att undvika en krock.
Som tur är var ingen så dum. Inte ens rådjuren.
De här konstnärliga bilderna fotade jag dock inte i går, men en annan dag på väg hem i bilen. Det är två extremt översmyckade hus som alltid får mig att flina. Skulle gissa på att husägarna elräkning i december är minst den trippla mot normalt. Men glad blir man i alla fall.
Ännu gladare är jag att det blivit kallt. Blå himmel, sådär nästan äckligt hälsosamt frisk luft och sol. Hörde ni – sol!
Men det finns en nackdel.
Jag bor vid havet och efter två tre fyra (eller hur många det är) månaders regnande är det en aning fuktigt ute. Fuktigt och kallt är ingen bra kombination. Bildörrar fryser och bilrutorna får så tjockt lager med is på både in och utsidan att det är så gott som omöjligt att skrapa bort det. Och sist men inte minst – det blir snorhalt på vägarna.
I går kväll när jag åkte hem var det den asiga kombinationen dimma och isgata. Riktigt riktigt obehagligt.
Jag hoppades för allt jag var värd att ingen dum jävel skulle vara ute och gå. Jag skulle inte ha sett dem förrän jag var två meter ifrån dem och skulle då inte haft en chans att kunna bromsa in för att undvika en krock.
Som tur är var ingen så dum. Inte ens rådjuren.
De här konstnärliga bilderna fotade jag dock inte i går, men en annan dag på väg hem i bilen. Det är två extremt översmyckade hus som alltid får mig att flina. Skulle gissa på att husägarna elräkning i december är minst den trippla mot normalt. Men glad blir man i alla fall.
onsdag, december 02, 2009
Surfar på vågen, alldeles ensam
Experterna säger att Google Wave kan bli nya facebook. Att det är Googles största inträde på marknaden för sociala medier.
Men jag vet inte jag. Det är lite svårt att känna sig delaktigt i ett socialt nätverk när jag bara har en enda vän.
Kanske någon som läser har Google Wave och vill bli min vän? Hoppas hoppas hoppas! Min wave-adress är magkansla@googlewave.com.
Men jag vet inte jag. Det är lite svårt att känna sig delaktigt i ett socialt nätverk när jag bara har en enda vän.
Kanske någon som läser har Google Wave och vill bli min vän? Hoppas hoppas hoppas! Min wave-adress är magkansla@googlewave.com.
tisdag, december 01, 2009
Ett sorgligt besked
Minns ni Rånja? Det lilla rådjuret som jag fick gosa lite med under ett reportage i höstas. Som var alldeles underbart söt och kom och tryckte sig emot mig för att få lite kärlek.
Hon finns inte mer. I går ringde jag upp det härliga paret som räddat henne från döden och möttes av tårar. Lodjuret hade tagit Rånja som byte.
Rånja is no more. Snyft.
Men fina bilder hann jag få på henne i alla fall. Som minne.
söndag, november 29, 2009
Bakslag på förkylningsfronten
Jag friskförklarade nog mig själv lite för tidigt. I dag känner jag mig sjukare än någonsin typ.
Gårdagen började med julmarknadsbesök med allt vad det innebär – man går runt, glor lite halvhjärtat på stånden och helhjärtat på folket, handlar en krans, dricker lite glögg och åker hem. Med tjugo kilo lera på skorna och blåfrusna fingrar.
Direkt efter åkte jag in till stan, glodde lite i butiker och gick till T i leksaksbutiken och shoppade loss julklappar med henne. Var världens omständligaste kund.
Därifrån till affären, handlade käk till oss och sedan hem till henne för att laga den.
Men då hade det blivit för mycket aktiviteter på en dag för mig och medan hon gick i duschen somnade jag på hennes soffa. Helt utmattad. Har man inte gjort något vettigt på tre dagar utan bara legat och snörvlat på soffan och plötsligt gör massor kan man nästan vänta sig det.
(För övrigt tänkte jag på en sak: Äkta vänner är de vars soffa man känner sig så bekväm i att man kan somna där =).)
Jag vaknade efter en kvart igen och orkade hålla mig pigg och alert resten av kvällen. Käkade god mat och sedan kom vännerna C och E så drack vi lite glögg innan jag åkte hem. Supertrevlig lördag allt som allt.
Tyvärr lider jag i dag. Har återigen hela bihålorna igenkorkade och mandlarna bränner som två rakblad. Trots att jag sovit nästan tolv timmar i natt. Hoppas att det lättar under dagen.
Gårdagen började med julmarknadsbesök med allt vad det innebär – man går runt, glor lite halvhjärtat på stånden och helhjärtat på folket, handlar en krans, dricker lite glögg och åker hem. Med tjugo kilo lera på skorna och blåfrusna fingrar.
Direkt efter åkte jag in till stan, glodde lite i butiker och gick till T i leksaksbutiken och shoppade loss julklappar med henne. Var världens omständligaste kund.
Därifrån till affären, handlade käk till oss och sedan hem till henne för att laga den.
Men då hade det blivit för mycket aktiviteter på en dag för mig och medan hon gick i duschen somnade jag på hennes soffa. Helt utmattad. Har man inte gjort något vettigt på tre dagar utan bara legat och snörvlat på soffan och plötsligt gör massor kan man nästan vänta sig det.
(För övrigt tänkte jag på en sak: Äkta vänner är de vars soffa man känner sig så bekväm i att man kan somna där =).)
Jag vaknade efter en kvart igen och orkade hålla mig pigg och alert resten av kvällen. Käkade god mat och sedan kom vännerna C och E så drack vi lite glögg innan jag åkte hem. Supertrevlig lördag allt som allt.
Tyvärr lider jag i dag. Har återigen hela bihålorna igenkorkade och mandlarna bränner som två rakblad. Trots att jag sovit nästan tolv timmar i natt. Hoppas att det lättar under dagen.
fredag, november 27, 2009
Jag visste att jag borde gått till jobbet
Fick det här på jobbmejlen i dag:
Och så sitter jag hemma och är sjuk! Var finns rättvisan i det?
Hejsan alla kollegor,
Vi har chips i överflöd så alla är välkomna att hämta påsar vid
tidningens kundtjänst. Bäst före den 8.12 så det passar bra att
plocka på er för fredagsmys, vi har 8 lådor.
Och så sitter jag hemma och är sjuk! Var finns rättvisan i det?
torsdag, november 26, 2009
Sväng åt ”det andra vänster”
Jag mötte min kollega i den relativt trånga gången uppe på redaktionen häromdagen. Vi hamnade i ett sådant där läge när man måste bestämma vilken sida man ska gå på för att kunna mötas.
Han utbrister: ”Det är högertrafik”, varpå jag snabbt som attan svarar: ”Är du britt?”
Ungefär samtidigt som jag sa det slog det mig att något var galet. Kollegornas skratt bekräftade det. Just ja, det är vänstertrafik i Storbritannien.
Det är krångligt det här med höger och vänster.
Jag vet i praktiken att man hälsar med höger hand, att man går på vänster sida av vägen och cyklar på den högra. Jag vet allt detta. Men när det kommer till att praktisera det är det något helt annat.
Om någon frågar efter vägen måste jag i smyg börja skaka hand i luften för att säga åt vilket håll personen ska gå åt.
Och om jag står i en korsning och någon säger att jag ska svänga vänster chansar jag hejvilt, det är ju trots allt 50 procents chans att jag svänger åt rätt håll.
Värst är det i stressade situationer. Till exempel om jag sitter som kartläsare i bilen och märker att vi ska svänga av om tio meter. ”Sväng vänster”, kan jag ropa bara för att nästa sekund vara arg för att föraren svängde av åt fel håll. Jag menade ju det andra vänster, även kallat höger.
Jag funderar faktiskt på att återinföra de där färgade cykelhandtagen man hade som liten. Kanske med strumpor eller vantar så jag alltid har en backup och kan dubbelkolla vilket håll som är vilket.
Rött för vänster och grönt för höger. Eller var det tvärtom?
Han utbrister: ”Det är högertrafik”, varpå jag snabbt som attan svarar: ”Är du britt?”
Ungefär samtidigt som jag sa det slog det mig att något var galet. Kollegornas skratt bekräftade det. Just ja, det är vänstertrafik i Storbritannien.
Det är krångligt det här med höger och vänster.
Jag vet i praktiken att man hälsar med höger hand, att man går på vänster sida av vägen och cyklar på den högra. Jag vet allt detta. Men när det kommer till att praktisera det är det något helt annat.
Om någon frågar efter vägen måste jag i smyg börja skaka hand i luften för att säga åt vilket håll personen ska gå åt.
Och om jag står i en korsning och någon säger att jag ska svänga vänster chansar jag hejvilt, det är ju trots allt 50 procents chans att jag svänger åt rätt håll.
Värst är det i stressade situationer. Till exempel om jag sitter som kartläsare i bilen och märker att vi ska svänga av om tio meter. ”Sväng vänster”, kan jag ropa bara för att nästa sekund vara arg för att föraren svängde av åt fel håll. Jag menade ju det andra vänster, även kallat höger.
Jag funderar faktiskt på att återinföra de där färgade cykelhandtagen man hade som liten. Kanske med strumpor eller vantar så jag alltid har en backup och kan dubbelkolla vilket håll som är vilket.
Rött för vänster och grönt för höger. Eller var det tvärtom?
Host host host
Ibland när man är frisk kan man lite i smyg tänka att det vore ganska skönt att vara lite sjuk ett tag. Så där lagom att man måste stanna hemma från jobbet men ändå inte håller på att dö.
Jävlar vad dum man är.
I dag är jag hemma för andra dagen och kryper redan på väggarna. Fy fan vad det är tråkigt. Man är så slö att man inte orkar ta sig för något speciellt utan ligger mest och dumglor i soffan eller stirrar på datorn. Men det finns ingenting att se någonstans.
Och så hostar jag och snorar hela tiden vilket gör att jag inte kan sova bort eländet. Önskar nästan att det hade varit svininfluensan jag åkt på. Då skulle jag i alla fall ha feber och kunna sova. Men nu ... bara världens megaförkylning.
I morgon vill jag vara frisk och åka till jobbet och göra vettiga saker igen.
Jävlar vad dum man är.
I dag är jag hemma för andra dagen och kryper redan på väggarna. Fy fan vad det är tråkigt. Man är så slö att man inte orkar ta sig för något speciellt utan ligger mest och dumglor i soffan eller stirrar på datorn. Men det finns ingenting att se någonstans.
Och så hostar jag och snorar hela tiden vilket gör att jag inte kan sova bort eländet. Önskar nästan att det hade varit svininfluensan jag åkt på. Då skulle jag i alla fall ha feber och kunna sova. Men nu ... bara världens megaförkylning.
I morgon vill jag vara frisk och åka till jobbet och göra vettiga saker igen.
tisdag, november 24, 2009
I mina öron just nu
Pato Pooh ft. Adam Tensta - Follow Me
Superskön låt. Bäst är tv-spelsvibbarna.
Kan till och mig dra mig så långt och säga att den här låten är det bästa som gjorts inom svensk hiphop någonsin. Eller i alla fall lika bra som Lazee.
måndag, november 23, 2009
Sex kilo kalkon senare
Jag berättade ju om Thanksgivingmiddagen i helgen. Tänkte bara visa bilder på odjuret vi tillagade.
Här är han: Tuppen. En bronskalkon slaktad och klar.
Så stoppade vi den full med stuffing (bilderna från det momentet påminner för mycket om fistfucking så dem utelämnar jag) och stoppade in den i ugnen i si sådär fem sex timmar.
Då blev den så här:
Vi valde att vända bröstet neråt för att få det saftigare, efter inrådan från vana kalkontillagare. Och det blev fint.
Så lagade vi tillsammans med vännerna alla tillbehör och ställde upp det för servering. Det var typ fullt på köksön:
Från vänster kalkon, päronsallad med valnötter och blåmögelost, potatismos och lite bubbel. I mitten sås gjord på skyn, så kallad gravy, och gröna bönor med bacon. På högra sidan creamed onions, hemmalagad tranbärssås, varm svamp och spenatsallad med sherry, stuffing och sötpotatisgratäng med marshmallows.
Det blev fullt på tallriken:
Och vi hade hört att Thanksgivingmiddag var färglös och smakade äckligt. Jävlar så fel de som sa det hade. Jag tänker fira nästa år igen! Happy Thanksgiving på er.
Här är han: Tuppen. En bronskalkon slaktad och klar.
Så stoppade vi den full med stuffing (bilderna från det momentet påminner för mycket om fistfucking så dem utelämnar jag) och stoppade in den i ugnen i si sådär fem sex timmar.
Då blev den så här:
Vi valde att vända bröstet neråt för att få det saftigare, efter inrådan från vana kalkontillagare. Och det blev fint.
Så lagade vi tillsammans med vännerna alla tillbehör och ställde upp det för servering. Det var typ fullt på köksön:
Från vänster kalkon, päronsallad med valnötter och blåmögelost, potatismos och lite bubbel. I mitten sås gjord på skyn, så kallad gravy, och gröna bönor med bacon. På högra sidan creamed onions, hemmalagad tranbärssås, varm svamp och spenatsallad med sherry, stuffing och sötpotatisgratäng med marshmallows.
Det blev fullt på tallriken:
Och vi hade hört att Thanksgivingmiddag var färglös och smakade äckligt. Jävlar så fel de som sa det hade. Jag tänker fira nästa år igen! Happy Thanksgiving på er.
Snart är det över
Jag vet, alla är urleda på gnäll om november. Men det skiter jag i.
I dag är nämligen en glädjens dag. När den här dagen är slut är det bara en vecka kvar av denna vedervärdiga månad.
Och det betyder att det är så gott som ett helt år kvar tills vi tvingas ha novemver igen!
För övrigt har jag sett solen tre dagar i rad nu. Visserligen korta stunder, men ändå! Fatta solen! I november!
Många utropstecken, men det behövs!
I dag är nämligen en glädjens dag. När den här dagen är slut är det bara en vecka kvar av denna vedervärdiga månad.
Och det betyder att det är så gott som ett helt år kvar tills vi tvingas ha novemver igen!
För övrigt har jag sett solen tre dagar i rad nu. Visserligen korta stunder, men ändå! Fatta solen! I november!
Många utropstecken, men det behövs!
söndag, november 22, 2009
Energidepåerna påfyllda
Helgen har bjudit på massor med boost:
I fredags var det första gången sedan vi flyttade till huset som jag och pojkvännen låg hela kvällen på soffan, drack öl och glodde på tv tillsammans. I alla fall var det första gången på väldigt länge vi låg på soffan ihop en fredagskväll. Görgött!
På lördagen sov jag lagom länge, drog runt i morgonrock ett tag och städade sedan huset tillsammans med pojkvännen. Under tiden lagade vi till sex kilo kalkon till Thanksgivingmiddagen senare på kvällen.
På eftermiddagen kom ett skönt gäng hit och började kocka. Och vips så hade vi en riktig Thanksgiving, all inclusive. Stuffing, sweet potato, marshmallows, cranberry sause and turkey. Bland annat. Till efterrätt pecannötspaj och smars.
Hur gott som helst faktiskt. Njöt av middagen i goda vänners sällskap. Och vin då förstås.
Och i dag sov jag länge, nästan i tolv timmar, och har nästan inte gjort något vettigt på hela dagen. Precis en sådan söndag jag behövde.
Känner mig som en helt ny människa med all boost.
I fredags var det första gången sedan vi flyttade till huset som jag och pojkvännen låg hela kvällen på soffan, drack öl och glodde på tv tillsammans. I alla fall var det första gången på väldigt länge vi låg på soffan ihop en fredagskväll. Görgött!
På lördagen sov jag lagom länge, drog runt i morgonrock ett tag och städade sedan huset tillsammans med pojkvännen. Under tiden lagade vi till sex kilo kalkon till Thanksgivingmiddagen senare på kvällen.
På eftermiddagen kom ett skönt gäng hit och började kocka. Och vips så hade vi en riktig Thanksgiving, all inclusive. Stuffing, sweet potato, marshmallows, cranberry sause and turkey. Bland annat. Till efterrätt pecannötspaj och smars.
Hur gott som helst faktiskt. Njöt av middagen i goda vänners sällskap. Och vin då förstås.
Och i dag sov jag länge, nästan i tolv timmar, och har nästan inte gjort något vettigt på hela dagen. Precis en sådan söndag jag behövde.
Känner mig som en helt ny människa med all boost.
torsdag, november 19, 2009
Våldet skedde inte bara under världskrigen
Känsliga läsare varnas!
Jag minns när jag i åttan eller nian skrev ett arbete om Auschwitz. Jag koncentrerade det till Birkenau, det läger där flest avrättningar gjordes. Jag minns hur jag ryste när jag skrev om hur man gjorde tvål av människofett, hur man lurade judarna in i gaskamrarna genom att tro att de skulle duscha. Man gav dem till och med lappar så att de skulle ”hitta sina kläder efter att de hade duschat”. Hur jag klippte ut bilder på nakna kroppar i högar. Surrealistiskt. Ogreppbart.
Jag minns hur jag rös när jag skrev om Doktor Mengeles vansinniga tester. Hur han försökte ändra ögonfärgen på levande människor, hur han opererade bort lymfkörtlarna för att testa om en människa kunde leva utan dem, hur han likt tavlor hängde upp små pojkar i krokar på väggarna för att se dem dö. Hur jag undrade hur en människa kunde vara så grym.
Fram tills häromdagen har jag på något omedvetet sätt tänkt: Hur kunde man vara så elak då? Hur kunde de göra så då? Varför gjorde man så då? Alltid med ordet då i slutet.
Jag har tänkt att i dag är man klokare, i dag finns inte sådan grymhet, i dag kan inget sådant hända när vi lever i en sådan upplyst tid.
Jag hade fel.
På nyheterna nyligen berättade en tjetjen om hur han blivit torterad av Ramzan Kadyrov för bara några år sedan, 2004. Mannen berättade om hur Kadyrov hade haft flera fångar. Några låg ner andra stod och några var upphängda i lokalen. Alla var bundna.
Han fortsatte berätta hur Kadyrov hade kopplat var och en av dem till en apparat som gav elektriska stötar och hur han personligen hade ändrat hur mycket ström som skulle skickas ut. ”Han hade roligt när han såg människorna ryckte av elströmmen som for genom deras kroppar”, berättade mannen.
”Han hade roligt.”
En kvinna jag mötte nyligen berättade om hennes arbetskamrat som var från forna Jugoslavien. Han berättade om en tragedi som inträffade i hans familj under kriget där. Det här var i början av 1990-talet.
Byn de bodde i var under attack och han och hans familj var tvungna att fly. Men hur de än letade kunde de inte hitta en av sönerna. De letade och letade och letade utan att hitta honom.
Tills mamman öppnade kylskåpet. Där låg sonens huvud.
Någon hade alltså gjort sig mödan att döda sonen, kapa av hans huvud och med fara för sitt eget liv gå in i familjens hem för att placera huvudet i deras kyl. För att göra smärtan och fasan än värre.
En annan man blev sig aldrig lik. Han jobbade som FN-soldat under Jugoslavienkriget och blev personlighetsförändrad. Elak. Sjuk.
Han tillhörde den styrka som var först på plats efter Srebrenicamassakern. Det här var år 1995.
Längs med gatorna som flödade av blod stod en stor stor cementblandare. När de letade efter överlevande sökte överallt och mannen öppnade cementblandaren. Synen han såg förändrade honom.
Alla små barn hade tillfångatagits och slängts levande däri och man hade låtit dem tumla till döds i cement. Det gick inte ens att se hur många barn det var i cementblandaren. Man fick räkna ben för att säkerställa detta.
Förstår ni? Tumlat barnen till döds i cement!
De här händelserna har skett de senaste 20 åren. I vår närhet.
Iskallt, blodigt, rått och obefogat våld. Doktor Mengele och Birkenau här i dag.
Det absurda våldet skedde inte bara på 1940-talet. Det sker hela tiden, överallt i världen, just precis nu. Och om jag hör någon någongång i framtiden önska fred på jorden tänker jag inte småfnissa för mig själv. Jag kommer säga: Det önskar jag med.
Fotnot: Berättelsernas riktighet kan jag inte verifiera. Jag har fått dem berättade för mig. Uppgifterna om Auschwitz har jag tagit från minnet. Berättelsen om Kadyrov är från P3 Nyheter.
Jag minns när jag i åttan eller nian skrev ett arbete om Auschwitz. Jag koncentrerade det till Birkenau, det läger där flest avrättningar gjordes. Jag minns hur jag ryste när jag skrev om hur man gjorde tvål av människofett, hur man lurade judarna in i gaskamrarna genom att tro att de skulle duscha. Man gav dem till och med lappar så att de skulle ”hitta sina kläder efter att de hade duschat”. Hur jag klippte ut bilder på nakna kroppar i högar. Surrealistiskt. Ogreppbart.
Jag minns hur jag rös när jag skrev om Doktor Mengeles vansinniga tester. Hur han försökte ändra ögonfärgen på levande människor, hur han opererade bort lymfkörtlarna för att testa om en människa kunde leva utan dem, hur han likt tavlor hängde upp små pojkar i krokar på väggarna för att se dem dö. Hur jag undrade hur en människa kunde vara så grym.
Fram tills häromdagen har jag på något omedvetet sätt tänkt: Hur kunde man vara så elak då? Hur kunde de göra så då? Varför gjorde man så då? Alltid med ordet då i slutet.
Jag har tänkt att i dag är man klokare, i dag finns inte sådan grymhet, i dag kan inget sådant hända när vi lever i en sådan upplyst tid.
Jag hade fel.
På nyheterna nyligen berättade en tjetjen om hur han blivit torterad av Ramzan Kadyrov för bara några år sedan, 2004. Mannen berättade om hur Kadyrov hade haft flera fångar. Några låg ner andra stod och några var upphängda i lokalen. Alla var bundna.
Han fortsatte berätta hur Kadyrov hade kopplat var och en av dem till en apparat som gav elektriska stötar och hur han personligen hade ändrat hur mycket ström som skulle skickas ut. ”Han hade roligt när han såg människorna ryckte av elströmmen som for genom deras kroppar”, berättade mannen.
”Han hade roligt.”
En kvinna jag mötte nyligen berättade om hennes arbetskamrat som var från forna Jugoslavien. Han berättade om en tragedi som inträffade i hans familj under kriget där. Det här var i början av 1990-talet.
Byn de bodde i var under attack och han och hans familj var tvungna att fly. Men hur de än letade kunde de inte hitta en av sönerna. De letade och letade och letade utan att hitta honom.
Tills mamman öppnade kylskåpet. Där låg sonens huvud.
Någon hade alltså gjort sig mödan att döda sonen, kapa av hans huvud och med fara för sitt eget liv gå in i familjens hem för att placera huvudet i deras kyl. För att göra smärtan och fasan än värre.
En annan man blev sig aldrig lik. Han jobbade som FN-soldat under Jugoslavienkriget och blev personlighetsförändrad. Elak. Sjuk.
Han tillhörde den styrka som var först på plats efter Srebrenicamassakern. Det här var år 1995.
Längs med gatorna som flödade av blod stod en stor stor cementblandare. När de letade efter överlevande sökte överallt och mannen öppnade cementblandaren. Synen han såg förändrade honom.
Alla små barn hade tillfångatagits och slängts levande däri och man hade låtit dem tumla till döds i cement. Det gick inte ens att se hur många barn det var i cementblandaren. Man fick räkna ben för att säkerställa detta.
Förstår ni? Tumlat barnen till döds i cement!
De här händelserna har skett de senaste 20 åren. I vår närhet.
Iskallt, blodigt, rått och obefogat våld. Doktor Mengele och Birkenau här i dag.
Det absurda våldet skedde inte bara på 1940-talet. Det sker hela tiden, överallt i världen, just precis nu. Och om jag hör någon någongång i framtiden önska fred på jorden tänker jag inte småfnissa för mig själv. Jag kommer säga: Det önskar jag med.
Fotnot: Berättelsernas riktighet kan jag inte verifiera. Jag har fått dem berättade för mig. Uppgifterna om Auschwitz har jag tagit från minnet. Berättelsen om Kadyrov är från P3 Nyheter.
À propos mätt och språkvård
Varför finns det inget ord för när man inte är törstig längre?
Det heter ju att man är hungrig, äter och blir mätt. Men när man är törstig dricker man och ... Blir otörstig?
Och eftersom det nu inte finns ett ord för det, kan vi inte hitta på ett då?
Jag är öppen för alla förslag.
Det heter ju att man är hungrig, äter och blir mätt. Men när man är törstig dricker man och ... Blir otörstig?
Och eftersom det nu inte finns ett ord för det, kan vi inte hitta på ett då?
Jag är öppen för alla förslag.
Mer eller mindre hungrig?
Dagens fundering:
Om man är hungrig och äter jättemycket blir man jättemätt. Allt solklart så långt.
Men hur kommer det sig att när man ätit jättemycket blir man snabbare hungrig igen?
Borde det inte ta lång tid att bearbeta maten när man ätit jättemycket? Det tycker jag vore logiskt. Mycket mat – mycket bearbetning liksom.
Men kanske det är så att magsäcken blir så uttänjd av all mat att den känns tommare (tom, tommare, tomast? Det går inte komparera det va?) än den hade gjort om man ätit normalmycket. Och därför vill man ha mat tidigare än annars.
Hur som helst. Konstigt är det.
Om man är hungrig och äter jättemycket blir man jättemätt. Allt solklart så långt.
Men hur kommer det sig att när man ätit jättemycket blir man snabbare hungrig igen?
Borde det inte ta lång tid att bearbeta maten när man ätit jättemycket? Det tycker jag vore logiskt. Mycket mat – mycket bearbetning liksom.
Men kanske det är så att magsäcken blir så uttänjd av all mat att den känns tommare (tom, tommare, tomast? Det går inte komparera det va?) än den hade gjort om man ätit normalmycket. Och därför vill man ha mat tidigare än annars.
Hur som helst. Konstigt är det.
Lite glitter och glamour
”Åh! Vilken härlig tröja. Man blir glad av att se dig, du lyser upp hela redaktionen!”
Så sa kollegan A i morse.
Orsaken är denna:
Efter flera dagars nackspärr och sunkiga mjukiströjor kände jag att det var dags för lite glitter och glamour i tillvaron. Se så glad jag är över det!
Så sa kollegan A i morse.
Orsaken är denna:
Efter flera dagars nackspärr och sunkiga mjukiströjor kände jag att det var dags för lite glitter och glamour i tillvaron. Se så glad jag är över det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)