Jag pratade med min kollega häromdagen om att fatta beslut. Och jag konstaterade att jag är hemskt dålig på det. Dels är jag velig, dels tar det lång tid att bearbeta konsekvenserna som ett beslut skulle kunna få.
Jag tror att det handlar om rädsla. Jag tycker egentligen att jag är ganska orädd och modig och vågar testa saker. Jag är inte för bekväm med hur jag lever och har heller inga starka rutiner som inte får rubbas. Men trots det har jag någon form av rädsla för vad ett stort beslut kan innebära.
Vi säger om jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Det skulle innebära en himla massa konsekvenser som jag inte vet hur jag skulle tackla.
Jag skulle förlora ett fast jobb och behöva kasta mig ut på den ytterst osäkra arbetsmarknaden som journalistbranschen erbjuder. Jag kanske skulle få sämre lön, osäker tillvaro som frilansjournalist eller kanske helt sonika behöva byta bransch.
Och om jag skulle byta bransch – vad skulle jag då göra i stället? Jag har ingen susning, för jag vet inte alls vad jag skulle vilja göra i stället. Har bara luddiga tankar om att vara mer kreativ, typ grafisk designer, men har ingen utbildning i det och vet att jag inte trivs med att sitta framför en dator precis hela arbetsdagen.
Skulle jag flytta till Stockholm skulle dessutom bostadsfrågan vara ett stort problem. Var skulle jag bo? Hur skulle jag få en lägenhet i staden med den värsta bostadssituationen? Skulle jag någonsin få en lika charmig lägenhet som jag har nu?
Och så allt annat då. Hur får jag vänner? Kommer jag ha ett socialt liv? Finns det något för mig att göra? Hur ska jag veta hur tunnelbanorna går? Hur hittar jag till Ica?
Allt som jag vet och är van vid skulle ändras. Hur samhället fungerar, vart man går för att fixa saker och allt sådant. En flytt skulle alltså få stora konsekvenser.
Många känslor känns igen från det största beslutet jag hittills har fattat – att separera med mitt ex. Det tog lång tid att ens förstå att det inte skulle vara vi och ännu längre tid att verkligen ta tag i saken och fatta beslutet att gå i sär (vilket vi gjorde tillsammans för övrigt). Jag konsekvensanalyserade det in i det minsta. Förlora huset, flytta, katten, vänner, rutiner, vana. Allt skulle komma att ändras, och jag visste det. Och jag var rädd för vad den förändringen skulle innebära.
Nu visade det ju sig att jag inte hade behövt vara orolig alls. Att komma ur ett dåligt förhållande gav så stor vinst för mig själv och mitt mående att resten, som kanske inte var så positivt, överskuggades. Ja, jag förlorade huset men hittade en jättehärlig lägenhet. Ja, jag tappade den spontana kontakten med en del vänner, men har fortfarande kvar dem även om vi inte ses lika ofta. Ja, jag lämnade vanan att vara med mitt ex och bröt alla mina rutiner, men jag blev en mycket gladare och lyckligare person. Och hittade dessutom en kille som jag älskar vansinnigt mycket.
Så konsekvenserna som jag bävade inför blev inte så farliga alls. Snarare tvärtom. Det blev bra.
Kanske jag skulle sluta måla fan på väggen hela tiden och helt enkelt kasta mig ut, fatta beslut och göra? Utan överanalyserande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar