Önskar att jag aldrig funderade. Önskar att min hjärna inte skulle tänka. Allt vore så mycket enklare om jag bara var.
Men det går inte.
Jag undrar vad jag håller på med. Vad gör jag med mitt liv?
Jag vill egentligen så mycket mer. Jag vill inte det här. Vill inte skriva kassa texter på jordens minsta lokaltidning hela livet. Vill inte vara isolerad på den här jävla ön. Vill se världen.
Vill göra något som betyder något. Inte joina en good cause på Facebook som i slutändan verkligen inte betyder något. Jag vill kunna förändra. På riktigt.
Jag vill så mycket. Känner mig fastbunden här. Och det värsta är att det är jag själv som bundit fast mig.
Jag vill skratta varje dag. Riktigt hjärtligt och djupt. Träffa personer som uppfyller mig. Som ger mig mer än ett flyktigt "hej, hur är det..." Vill att livet ska ha en innebörd som är större än det här.
Vill känna mig tillfreds. Lycklig rent utav. Men hur ska jag någonsin bli det när jag inte ens vet vad som gör mig lycklig. Fan.
5 kommentarer:
Eh ja du.. Stora ord som jag inte kan svara på åt dej. Bara du själv vet vad du vill göra. Och du, vet du vad? Är det något som egentligen hindrar dej från att göra en liten avstickare? Behöver inte handla om resten av ditt liv, bara något som lyfter dej i nuet.
Mirrorgirl: Det är jag själv som hindrar mig från att ta tag i mitt liv. Måste ändra på det!
Tack för uppmuntrande ord! Kram!
Så jag känner igen mig! Sökandet, den starka viljan att göra en skillnad - förändra, synliggöra (inte nödvändigtvis synas).
Vad är det som hindrar oss?
Och människorna omkring mig, de med de stora och lika tomma orden. Även vissa av mina vänner har försvunnit in i den kategorin - det gör mig ledsen. Varför ger de upp alla tankar och visioner vi en gång delade?
Jag vill också gärna vara lycklig - säg till när du hittat konceptet...
Har kommenterat din kommentar på min sida, om utbrändhet - välkommen förbi om du vill.
Pass upp nu Matilda! Man ska inte gå ner sig i existensångestträsket.
Avgrundsdjup: Lovar att berätta när jag hittat den eviga lyckan... Lär nog dröja, men ändå!
Zandra: Jo, jag vet. Livsfarligt! Man ska fan inte tänka!
Skicka en kommentar