Nyfikenhet är en dygd

Mobiltelefonen ringer. Det är inte min, utan pojkvännens. Mitt hjärta börjar klappa lite snabbare, pulsen går upp och fingrarna kliar. Det är nyfikenheten som sätts in.
Pojkvännen har under tiden haft sitt samtal och hunnit lägga på. Jag måste bita mig i tungan för att inte på en gång fråga: ”Vem var det, vad ville han, varför ringde han nu, vad sa han?” Vill inte verka för nyfiken.
Lite nonchalant slänger jag fram frågan efter en stund. Får ett knapphändigt svar.
Nyfikenheten stillas inte det minsta.

Senare på dagen sitter jag och fikar med en kompis. Hennes mobil plingar till. Hon har fått mess.
Hon plockar upp telefonen, läser messet och ler med hela ansiktet.
Hjärtat börjar klappa riktigt hårt nu. Mitt inre skriker efter att få veta vad det stod i messet. Biter mig i läppen den här gången, jag vet att jag inte kan kräva att få veta vad det stod.
Lite nonchalant frågar jag vad hon ler åt. ”Messet”, svarar hon.
Nyfikenheten stillas inte det minsta.

På kvällen sitter jag vid datorn. Kollar in några bloggar som jag brukar läsa.
En bloggare verkar väldigt uppåt. Något stort har hänt henne och hon fullkomligt jublar av glädje.
Hjärtat börjar bulta i bröstet igen. Pirret i magen är tillbaka. Biter mig i fingrarna för att inte skriva ”Vad har hänt, vad har hänt, vad har hänt?” med stora bokstäver. Slänger i stället nonchalant ur mig: ”Varför så glad?” Får svaret: ”Kan inte berätta det ännu ...”
Nyfiken stillas inte alls. Inte det minsta faktiskt.

När jag går och lägger mig längtar jag till nästa dag. Då äntligen kan jag få min nyfikenhet stillad. Då ska jag till platsen där nyfikenhet är en dygd – till jobbet.