Ibland blir man så irriterad. Så förbannad att man måste bita sig i tungan för att inte skrika ”JÄVLA IDIOTER” rakt ut. Precis det har just hänt mig.
Var på jobb och satt och lyssnade på en debatt om hur man ska få bukt med smygrökande elever som står på grannarnas tomter och blossar. Trodde att folk skulle vara smarta i ett sådant fall, men ack så fel jag hade.
Först efter en och en halv timme var det någon som sa: ”man kanske borde prata med eleverna”. Va? Nä! Du skojar? Jag som trodde att elever var dumma i huvudet om lägre stående människor? (Jag hoppas ni fattar ironin.)
Jag menar, har ingen ens kommit på tanken att prata med dem som röker så kan de ju se sig om i skyarna efter att hitta en lösning. Det var ilsken-orsak nummer ett.
Nummer två var att ingen nämnde att eleverna kanske skulle kunna tänkas vara beroende av nikotin. Ett beroende innebär att man ibland gör dumma saker för att få sitt beroende tillfredställt. Det vill säga: hur många staket ni än sätter upp kring skolgården så hjälper det inte. Det hjälper heller inte att sätta upp bilder på cancersjuka lungor, som någon ärthjärna föreslog.
Och jag är helt övertygad om att hur många rastvakter och gud vet vad som skolan försöker fixa så fungerar det inte. Det enda som fungerar är, återigen, att prata med eleverna och försöka få dem att sluta röka. Det är ingen annan än dem själva som kan bestämma om och när de ska sluta röka.
Nummer tre. Att alla satt och var så förbannat nedlåtande mot de föräldrar vars barn röker. Snack om dålig uppfostran och jada jada jada... bla bla bla. Inte FAN är mina föräldrar några dåliga föräldrar. Det tog hand om mig, pratade med mig om rökning, brydde sig, till och med luktade på mig när jag gick i högstadiet. Nog fan rökte jag för det! Det har absolut ingenting med föräldrarnas uppfostran att göra. Så det så! Det var jag själv, och ingen annan, som fick mig att börja och fortsätta röka.
Ok, nu har jag avreagerat mig. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar