Köttet och vegetarianen

Det finns personer som inte finner njutning av att äta. Som bara äter för att bli mätt och få energi. Jo, det är säkert, hur konstigt det än låter.
Jag är inte en sådan person. Jag är precis tvärtom. Jag njuter fruktansvärt mycket av mat, av att äta mat och av att laga mat. Jag till och med gillar att laga tråkig vardagsmat. Ni vet, koka makaroner och steka korv. Till och med det ger mig en sorts njutning.

Och att prata om mat ger mig också njutning. I synnerhet att prata gott kött.
Häromveckan träffade jag en god vän som jag inte sett på länge. När vi snabbt uppdaterat oss om vad som hänt i våra liv gick vi in på mer viktiga saker – vad vi hade lagat för gudomliga rätter sedan vi sågs senast.
Hon imponerade med revbensspjäll som marinerats länge och grillats krispiga och jag kontrade med lammfilé som brynts och stoppats i foliepaket med vitlök, timjan och rosmarin. Bådas dregel hängde långt ner på hakan.
Och när folk frågade mig hur min weekendresa till Lissabon var tog det inte många minuter innan jag började berätta om oxsvansen. Eller förlåt, Oxsvansen med stort O.
Man brukar säga ”köttet var så mört att det gick att äta med smörkniv”, men om man inte ätit Oxsvansen ljuger man. Det var utan tvekan det möraste köttet jag någonsin ätit. Köttet rann. Eller ja, det var så nära flytande form som något fast kan vara.

Tyvärr är det inte alla som njuter lika mycket av att höra mitt köttjat. Min pojkvän till exempel.
När vi precis hade träffats satt jag en hel kväll och beskrev en gudomlig köttgryta som jag och en vän hade lagat. Jag berättade hur köttet hade kokats länge i vin och öl och ältade om hur mört köttet var.
Han var artig och lyssnade utan att säga något. Och där någonstans kom jag på att han var vegetarian.

Publicerad i Ålandstidningen.