Jag hjärtar Lissabon

Det är svårt att beskriva hur Lissabon är för någon som inte varit där. I guideboken skriver man att det är som en landsortsstorstad, men A:s beskrivning är nog bättre. ”Lissabon är som en gammal farbror som levt livet.”
Där finns mycket statyer och pampiga byggnader från the glory days, den tiden när Portugal var en stormakt, samtidigt som det känns ganska fattigt och nedgånget. Restaurering är inget som prioriterats högt och många hus känns, och är, ganska förfallna. Om ägarna inte har pengar förstås, då var de uppfixade och fina. Gillade kontrasten mellan dem båda, särskilt eftersom slitna hus ofta stod vägg i vägg med de fixade.
Lite samma sak är det med befolkningen. I de härliga kvarteren i Bairro Alto kunde du träffa sköna hippies, som verkligen utnyttjar Portugals liberala inställning till cannabis, som satt vid ett bord bredvid klassiska kontorsnissar med portfölj. Utan något som helst fördömande åt något håll. Alla var välkomna, överallt. I alla fall var det så det kändes.

Det katolska ursprunget märks också tydligt, det är kyrkor precis överallt. Som med tiden förstås blivit lite skabbiga och ja, charmiga. Graffiti är också ett stående inslag i stadsbilden, till och med på kyrkorna. Och så fanns det mycket trädgårdar och parker insprängt mitt i stadskärnan.
Och en sak som man måste berätta för någon som aldrig varit där är alla backar. Hela Lissabon är som en bergochdalbana och de som föredrar klackskor bör nog hålla sig kring Rossiotorget och shoppingområdet Baixa, som väl närmast kan liknas vid Östermalm kanske, eftersom det där fanns vägar som INTE var av kullersten. Kullerstenen i kombination med backarna gjorde att vaderna fick sig en rejäl omgång.
Hur som helst, här kommer lite stadsbilder som ger åtminstone en vink om vad jag pratar om.