Förr, egentligen innan jag separerade från mitt ex, brydde jag mig väldigt mycket om saker som egentligen inte har någon som helst betydelse. Petitesser som fick oproportionerligt stor vikt. Som liksom var av vikt för att livet skulle kännas bra.
Som att ha ordning i köksskåpen. Eller att det var viktigt att vi hade en varsin handduk på toan, alltså bestämt vems som hängde längst in och vems som hängde i mitten.
Ordning och reda fick mitt liv att kännas mer ... Verkligt? Bättre? Som om att det hade betydelse.
Och jag kunde bli arg (!) om någon rubbade mina cirklar. Flyttade saker fel, torkade sig på fel handduk, rörde om, gjorde fel.
Men något hände efter terapi, ensamtid och ett nytt liv. De små sakerna spelar ingen roll längre. De är inte av någon som helst vikt för att livet ska fungera, för att jag ska vara glad och må bra längre. Det är petitesser, precis som de ju är.
Och vet ni? Det är så skönt att slippa ägna tankeverksamhet och ilska åt att allt ska vara rätt, på rätt plats. För i det stora hela har det ingen som helst betydelse. Önskar jag kunde insett det lite tidigare.
3 kommentarer:
Önskar du kunde lära mig... <3
Det är nog svårt att lära någon. Tror det måste komma inifrån.
Men ett tips är att släppa på kraven. Det är bara DU som förväntar dig att allt ska vara perfekt, alla andra älskar dig för den du är – oavsett hur perfekt allt är runt dig.
Oj, det lät lite moraliserande det där, men det är inte alls så jag menar. Hoppas du förstår fina! Puss!
Du har så rätt i det där!
Och nä, jag tror inte heller att man kan lära någon annan, men jag önskar likafullt att du kunde det. För det låter så bra när du skriver det. Puss <3
Skicka en kommentar