Människokroppen är på många sätt och vis fantastisk. Tänk hur vi är formade för att kunna leva så bra som möjligt. Hur tummen sitter där på sidan för att vi ska ha lättare att greppa saker, hur lilltån ser till att vi inte tappar balansen lika lätt, hur håret på huvudet värmer hjärnan, hur lårbenet sitter ihop med bäckenet så att vi ska kunna böja oss. Och så vidare. Den är en fantastisk uppfinning.
Men den senaste tiden har jag blivit väldigt medveten om dess bräcklighet. Hur sjukdomar lätt kan sätta hela kroppen ur spel.
Jag tänker på hon som gick med huvudvärk i ett års tid innan läkarna upptäckte en stor hjärntumör. Och hur hon nu, efter operation, försöker återvända till livet. Livet med sambo, barn och heltidsjobb. Och hur det inte riktigt går ännu eftersom hon knappt kan anstränga sig.
Jag tänker på hon som alldeles för ung drabbats av diskbråck. Hur hennes arbete på så kort tid gjort att hennes rygg har tagit så mycket stryk att en disk i ryggraden blivit utsliten. Och på hur hon nu inte kan jobba och ibland inte ens ta på sig en jacka själv.
Jag tänker på hon som just fått veta att hennes bror bara har några månader kvar att leva. Cancern som han kämpat mot i flera år har vunnit över hans kropp, tagit över hans celler och spritt sig. Så till den grad att det inte går att stoppa.
Jag tänker på hur lätt det är att kroppen – vår fasta punkt, den som gör att vårt medvetande har någonstans att befinna sig — plötsligt inte vill. Blir sjuk, obrukbar, slutar att fungera. På hur ömtålig den är, trots att den är fantastisk. Fantastisk men väldigt bräcklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar