Det var sommar. Solen höll på att gå ner och färgade molnen i horisonten så där härligt rosa mot den klara blåa himlen. Jag vet inte om det var solens strålar, alkoholen eller faktumet att jag nyss badat vedbastu som gjorde att jag var varm. Eller om det var kärleken jag kände inombords kanske? Troligtvis en kombination av allt.
Jag stod barfota i bikini, med handduken lindad runt kroppen efter det svalkande doppet i havet. Stod nära honom, väldigt nära honom. De andra kallade oss turturduvor men ingen av oss reflekterade över att vi var så klängiga på varandra som vi uppenbarligen var. Vi var bara så kära. Såg inga andra än varandra.
Jag hade tänkt tanken i flera veckor. Tänkt säga det, men inte vågat. Rädd för svaret. Eller snarare rädd för att inte få något svar. Men den här dagen struntade jag i rädslan. Det kändes rätt nu. Rätt sak att säga.
Jag tog tag om hans axlar, ställde mig på tå för att få min mun nära hans öra och viskade.
”Jag tror att jag älskar dig.”
Han sköt mig ifrån sig och tittade på mig med den där speciella blicken. Grabbade tag i mig och gav mig en hård kram, lade munnen vid mitt öra och viskade tillbaka.
”Jag tror att jag älskar dig med.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar