I helgen var jag hem-hemma. Åkte fredag eftermiddag och hem sent i går.
Det var intensivt, lite stressigt och fullkomligt underbart. Det var syskonbarnskramar, skönt häng med systrar, fika med mormor, gott vin tillsammans med mamma och pappa och en slapp lunch tillsammans med fina vänner. Bland annat.
Det allra bästa var dock inte något av ovanstående (även om syskonbarnsbus och -kramar nog ligger jävligt tätt därefter). Nej det allra bästa var att jag inte hade en gnutta ångest över att återvända hem.
Tidigare har alltid tårarna trillat längs mina kinder när jag lämnat staden och trycket över bröstet har varit enormt. Jag har inte velat lämna staden, familjen, vännerna för att återvända till mitt eget liv. Det liv där jag känner mig ensam. Jag har velat vara kvar, där i tryggheten, där jag inte är ensam.
Men nu kändes det inte alls vemodigt att återvända till mitt liv. För mitt liv är inte ett liv av ensamhet längre.
2 kommentarer:
Det låter underbart att höra älskade Lillasyster, då kan jag också sluta att få en klump i hjärtat när du lämnar oss. Älskar dig!
Visst är det underbart! Jag saknar er förstår fortfarande när jag åker, men jag överlever. Jag vet ju att ni finns där för mig, även om ni är en bit bort. Älskar dig med fina syster!
Skicka en kommentar